LitteraturMagazinets recension
av Bad Feminist, Roxane Gay
En bok för alla som är, eller vill bli, dåliga feminister
I essäsamlingen "Bad feminist" utforskar den amerikanska författaren Roxane Gay ett nytt sätt att vara feminist. Och hon hymlar inte med sina åsikter.
"Ibland drar jag öronen åt mig när jag blir kallad feminist, som om jag borde skämmas. Det är sällan någon ger en den etiketten för att vara snäll."
Jag läser Roxane Gays essäsamling "Bad feminist", en titel som fungerar som ett sätt att förekomma de belackarare man kan förvänta sig om man ändå väljer att klistra den etiketten på sig själv och det arbete man gör. Som feminist förväntas man ofta vara i alla avseenden perfekt, men feminismen som rörelse är inte fullkomlig. Den kan heller aldrig bli det, eftersom den drivs av människor, och de flesta av oss är av naturen allt annat än perfekta.
I texterna, som tidigare bland annat har publicerats i tidskrifter som Los Angeles Review och American Prospect, driver Gay tesen att man kan ta avstånd från företeelsers dåliga sidor utan att ta avstånd från den som helhet. Detta gäller såväl litteratur och kändisar som filmer och feminism.
Boken hoppar glatt mellan ämnena men håller sig ofta inom den populärkulturella genren. Gay skriver om våldtäktskämt, sin fäbless för böckerna om tvillingarna på Sweet Valley High, sexuellt våld och Alfapet-turneringar, "precis som de flesta andra är jag full av motsägelser". Hon förmedlar helt enkelt bilden av sig själv som en helt vanlig människa med svagheter och styrkor, inte bilden av en ideologi och hur den är eller bör vara. På så sätt erövrar hon epitetet "bad feminist" och gör det till sitt. Att göra sitt bästa är gott nog.
Gay är resonerande och grubblande snarare än tvärsäker. Hennes språkhantering är oklanderlig och läsaren kan smidigt följa med i hennes tankegångar, förstå vad hon menar och i många fall relatera det till sig själv. Gay skriver om en del mycket upprörande ämnen, men hennes val av ord är aldrig aggressiva eller anklagande vilket håller läsaren kvar i texten även när det blir jobbigt och kommer nära.
Hon är rak och hymlar inte med sina åsikter, och det tolkas ibland (särskilt när det kommer från kvinnor) som obehagligt. Men jag älskar det! I TV-programmet Babel pratar Gay om boken och sedermera filmen Niceville (originaltitel "the Help") skriven av Kathryn Stockett vilka tar upp situationen för tre svarta kvinnor som städar hem och ser efter barnen hos olika vita familjer i 1960-talets Jackson i Mississippi. Både bok och film blev oerhörda framgångar men Gay kommenterar Stocketts insats med "you could have done better". En formulering som visar exakt hur Gay lyckas kombinera hård kritik med höga förväntningar, vilket gör att den kritiserade inte förödmjukas, en mycket effektiv metod.
Finast av allt är nästan slutordet där Gay radar upp alla sina framgångar (ett mycket okvinnligt beteende på min ära) och berättar om sin kamp för att vara värdig och känna empati. Hon beskriver det bästa med att vara människa/mänsklig och jag älskar det. Det är tillåtande och ödmjukt samtidigt som det är oerhört uppfodrande och krävande.
Min recension av boken landar till slut i något som liknar Gays eget sätt att analysera saker och ting. Det finns det som är bra och det som är mindre bra.
Ibland kan jag känna att boken ligger på en lite väl enkel nivå och jag saknar vissa fördjupningar, men det ligger väl i essäformens natur att tid till det riktigt djuplodande inte alltid finns. Den enklare formen fungerar ypperligt för den som inte är så bevandrad i teorier och klassiska feministiska nyckelverk men som tycker ämnet är viktigt. Med andra ord den som är eller vill bli en riktigt dålig feminist.
Mottagen: 18 november 2015
Anmäl textfel
