LitteraturMagazinets recension
av De osynliga, Roy Jacobsen
Roy Jacobsen om människor i naturens omedelbara närhet
På den lilla ön Barrøy på Helgelandskusten i norra Norge bor Hans med sin familj. Ön är så liten att de är de enda som bor där.
Roy Jacobsens roman ”De osynliga” handlar om en tid och en plats i utkanten av världen.
På Barrøy är klimatet hårt och kargt. Kraftiga vindar och stormar avlöser varandra under våren och hösten. På vintern är det kallt.
Familjens främsta livsuppehälle är fiske. Men även jordbruk och djurhållning finns med på schemat. Samtidigt har Hans planer på att ständigt förbättra ön genom bygga en kaj, gräva en brunn. Med tiden ska stafettpinnen föras vidare. Och det är viktigt att till sina efterkommande lämna efter sig någonting bättre än vad man själv fick ta emot en gång av sina föräldrar.
Hans och Maria har en dotter som heter Ingrid. Romanen igenom får vi följa hur hon växer upp, från när hon är tre år, fram till att det blir hennes tur att börja ta ansvar för hem och hushåll.
Åren går, men arbetet består.
”De osynliga” är en poetisk och vacker roman, i fin översättning av Staffan Söderblom, och full av längtan.
När Ingrid är hemma längtar hon till skolan som ligger ett par timmars båtfärd bort. När hon är i skolan längtar hon hem till ön. När Hans är hemma längtar han ut på havet. När han är ute på havet, vilket han är årligen för att fiska, längtar han hem igen.
Människorna på ön bär på en längtan efter någonting annat, någonting bättre. Men likt en magnet drar ön dem alltid tillbaka. Barrøy är trots allt deras hem.
Romanen heter ”De osynliga”. Den handlar om de som ingen ser, de som bor i utkanten av världen, i naturens omedelbara närhet, isolerade från stad och andra människor.
I tiden befinner vi oss nästa hundra år tillbaka. Handlingen utspelar sig mellan 1913 och 1928, i en tid och på en plats där de vakna timmarna tillägnas hårt arbete och där barn blir vuxna tidigt.
Utanför fönstret passerar världen förbi. Ett stormigt och glatt tjugotal, med såväl dans och musik som konkurser och börsfall, hinner både börja och nästan ta slut, utan att det gjort vare sig till eller från för familjen på ön.
Men en ny mentalitet lyckas ändå sippra in. Även om tjugotalet passerar nästan obemärkt sker det ändå en revolution i köket. En dag är kvinnorna plötsligt välkomna att sitta med vid bordet istället för att stå och äta vid spisen.
Roy Jacobsens senaste roman är ett fint litet vykort om ett annat liv, en annan tid, som idag inte kunde te sig mer långt borta för de som har staden som naturlig hemvist. Ett vykort som påminner om en annan tillvaro närmare naturen, under mer utsatta förhållanden, i en slutnare miljö, där resor och socialt umgänge var någonting mer sällsynt än vad det är idag.
Men även om tiden förändras förblir människor alltid människor, med samma längtan efter någonting mer – samma längtan till kärlek – och samma vilja att göra rätt för sig. Precis som alla människor då som nu måste man förhålla sig till sina omständigheter.
Är man dessutom en person med viss förkärlek för ord, kan man här och var även stöta på ord man kanske aldrig sett tidigare om man är en inbiten stadsbo – ofta verktyg eller verb med anknytning till den tidens fiske eller jordbruk. Ord som ’dörj’ eller ’grynna’ till exempel.
Att läsa Roy Jacobsens ”De osynliga” är en fin upplevelse, en upplevelse som får ens inlevelse i tidigare generationer och deras liv att växa en aning.
Mottagen: 31 januari 2015
Anmäl textfel
