Recension
av Om att gråta sig till sömns och annat trams, Roza Takiporian
Novellsamling om livet
Jag läser väldigt sällan noveller, därför var det roligt att LitteraturMagazinet-profilen Anna lyfte fram denna litteraturform till april månads utmaning.
"Om att gråta sig till sömns och annat trams" innehåller elva noveller om livet, skrivna av Roza Takiporian. Just livet är centralt i nnovellerna, vilket jag tycker är ett bra "tema". De flesta handlar om någon slags kärlek, ofta olycklig till en förlorad kär vän, en saknad mamma, eller kärlek till livet eller en dröm. Novellerna är väldigt fina, även de sorliga är skriva på ett fint sätt. Novellsamlingen får ett lyft genom att varje novell har sin egen berättare, och dessa är i olika åldrar, livslägen och både män och kvinnor. Läser man fler noveller på rad kan det bli lite rörigt att veta vem det är som berättar, men egentligen spelar väl inte det så stor roll från början? Man läser väl för att lära känna berättaren?
Roza är en duktig författare, men hon har inget utstickande språk. Det som utmärker sig är i så fall inslagen från ett krigens Irak varifrån hon flydde med sin familj till Sverige i fyraårsåldern. Detta ger ett djup åt samlingen som gör att den är läsvärd, annars kan det bli lite tjatigt med de mer ”vardagliga” problemen som lätt försvinner i mängden.
Mina personliga favoriter blev "När tiden rinner ut", om ett avsked från en cancersjuk, och "Världens vackraste ögon" som är så skrämmande sann att man måste bli berörd.
Roza har vunnit flera fina utmärkelser för sina noveller men det är först när hon väver in sitt ursprung som det verkligen glimmar till och blir läsvärt. Det är de novellerna som förtjänar publiciteten.
Mottagen: 17 april 2012
Anmäl textfel
