LitteraturMagazinets recension
av Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter, Salman Rushdie
En mustig saga för vår tid
Med en tydlig blinkning till ”Tusen och en natt” väver Salman Rushdie en ambitiös berättelse om medeltida filosofiska dispyter, jinnernas återkomst till vår moderna värld och några otippade figurer med övernaturliga krafter som älskar, hatar och lider. Den mustiga soppan flödar över av referenser till historia, sagor, filosofi och nutida populärkultur.
Delvis liknar romanen en klassisk superhjälteserie, som Marvels X-men eller tv-serien Heroes. En rad udda existenser, med den åldrande trädgårdsmästaren Mr Geronimo i spetsen, drabbas av övernaturliga och svårbemästrade gåvor. Rushdie låter effekterna bottna i sagans värld med religiösa undertoner. Jag uppskattar det nyskapande greppet i stället för kvasivetenskapliga förklaringar om till exempel radioaktivitet eller mutationer.
Rushdie berättar en saga om vår tid, rotad i medeltidens muslimska världsbild. Då slank jinner fortfarande genom sprickorna från Älvland till vår värld. Jinnan Dunia förälskar sig mot sin natur i filosofen Ibn Rushdi, eller snarare i hans intellekt och rationella livsåskådning. Deras mångtaliga örsnibbslösa avkomma sprider sig över jorden under seklerna och sprickorna till Älvland sluter sig.
När jinnerna åter bryter igenom barriärerna eldas de på av Ibn Rushdis närmast vandöda konflikt med föregångaren Ghazali. Världen faller huvudstupa in i Egendomligheternas tid under tusen och en natt. Rushdie fångar väl jinnernas passionerade omänsklighet och kortsiktiga njutningslystnad. Dunia blir i sitt förmänskligande unik med sin främmande kärlek till filosofen och sina egna ättlingar. Hennes utanförskap blir hennes dilemma och leder till både fördärv och segrar.
Rushdies roman uppvisar paralleller till verklighetens religiöst motiverade terrordåd från al-Qaida och Isis – å ena sidan terror ämnad att driva mänskligheten till gudfruktan och undergång, å den andra ett krig mot terrorns storifriter från Dunias superhjälteliknande menageri. Berättelsen ställer sig tydligt på förnuftets sida mot gudsfruktan, men vill nog ändå nöta ned de skarpa hörnen i Aristoteles kommentators världsbild. Medan Ghazalis essentiella gudstro leder till grymhet och förödelse saknar den logiske Ibn Rushdi empati och fantasi, och en gudlös värld har också brister.
Jag rycks med av Rushdies översvallande berättarlust. Hans godmodigt lärda pratsamhet och dramatiska kast mellan vitt skilda miljöer i tid, rum eller utanför imponerar och lockar vidare i läsningen. Rushdie återkommer gång på gång till kärlekens kraft, dess flyktighet eller beständighet. Jinnerna är genomsexuella varelser, men utan egentlig förmåga att älska. Kärlek driver en stor del av handlingen, med och utan sex. Ett annat tema, typiskt för Rushdie, är ordens och berättelsernas makt att forma verkligheten. För det mesta ger temat en mångbottnad historia med listiga vändningar, men erbjuder ibland enkla lösningar på huvudpersonernas utmaningar.
Tyvärr ror Rushdie inte fullt ut iland romanbygget han tagit i båten. Upplösningen blir för rak, utan engagerande komplikationer och alltför kortfattat för att göra actionscenerna rättvisa i stället. I allegorin över terrorism och kriget mot terrorn lämnar Rushdie människorna utan eget ansvar och i händerna på större makter av tankar, berättelser och ondska. Men trots slacket i den dramaturgiska bågen spottar Rushdie upp sig i romanens sista meningar och lyckas lämna anrättningen med en skarp och angenäm eftersmak som räcker länge.
Mottagen: 2 september 2016
Anmäl textfel
