Sommarpratar den 13 augusti
Sami Said tar succén med ro
Sami Said har gjort kometkarriär sedan hans hyllade debutbok “Väldigt sällan fin” kom ut i augusti 2012. Sommaren 2013 fick han det uppdrag som för många är det mest prestigefyllda av allt: att sommarprata. Programmet sändes den 13 augusti.
Sami Said har suttit i många tv-soffor det senaste året. Nominerats och tilldelats litterära priser. Skildrats i långa porträtt på kultursidorna. Nu skriver han på sin tredje bok och skissar på sitt sommarprogram. Många skulle säga att han gjort succé – men Sami Said vill inte göra en alltför stor affär av uppmärksamheten.
– Livet som uppburen författare skiljer sig inte så mycket från livet som outgiven författare, säger han.
Innan han fick frågan om han ville vara sommarvärd visste han inte hur stort ”Sommar” var.
– Jag lyssnar inte på radio. Lyssnar du på Sommar? Vad brukar de prata om? Det är nog ett självmordsuppdrag det här. Det är lite scary. Nästan en miljon svenskar kommer att lyssna, säger han när jag träffar honom på Kulturhuset i Stockholm för en pratstund om hans författarskap.
När Sami Saids bok “Väldigt sällan fin” kom ut i augusti 2012 strödde recensenterna lovord över den egensinniga debuten som skildrar en ung man som befinner sig mellan två kulturer och hans kamp för att hitta sig själv och förstå sin bakgrund. Läsaren får följa karaktären Noha när han flyttar hemifrån till Linköping för att studera. Allt är nytt och nya vänner pockar på men Noha försöker att fortsätta att vara sig själv och håller andra på avstånd. Under en resa till forna hemlandet Eritrea får Noha till slut några viktiga pusselbitar som kastar nytt ljus på hans liv. Berättelsen är skriven med ett helt eget språk där tragik och komik förenas och inget ord tycks överflödigt.
Journalisterna stod i kö för att intervjua den nya spännande författaren.
I maj 2013 kom hans andra bok, “Monomani”, som även den recenserades flitigt. Boken är skriven i brevform till Sara från Sami och beskriver den tid då Sami Said blev helt uppslukad av att skriva debutboken.
Två böcker och ett sommarprat på mindre än ett år.
Själv har Sami Said svårt att ta framgången på allvar. Hans föräldrar uppmanar honom också att inte låta det hela stiga honom åt huvudet.
– Hur mäter man framgång? Att få priser och vara med i tidningen har väldigt lite praktisk betydelse för mig, säger han.
– Det som betytt mest är faktiskt när jag fått uppskattning från andra författare som jag respekterar, säger han.
När jag kommer till vår mötesplats på Kulturhuset i Stockholm sitter han försjunken i ett seriealbum. I rulltrappan småpratar han om att “man ska läsa utanför sina ramar även om man alltid ångrar sig” och visar en seriestripp.
– Det här är avantgarde, en genre jag hatar, säger han.
För tillfället skriver Sami Said skriver på sin tredje roman som handlar om att flytta runt – något som han själv har stor erfarenhet av. Han håller också på med en muslimsk Ramadan-saga, ungefär som Charles Dickens kristna julsaga.
– Det är egentligen samma huvudpoäng, att man ska vara god och bry sig om andra.
Sami Said håller också på att planera sin flytt – snart löper hans hyreskontrakt i Stockholm ut och han ska lämna huvudstaden – men för tillfället har han svårt att koncentrera sig på något annat än texten till sitt sommarprogram.
– Jag är en sådan person som bara kan göra en sak i taget, säger han.
Sami Said är på sätt och vis en ganska udda fågel. Han säger själv att han uppfattas som excentrisk och han tror att det bidragit till uppmärksamheten.
– Det blir väl roliga intervjuer, säger han med ett snett leende.
Sami Said har, precis som huvudpersonerna i sina böcker, en dramatisk historia i bagaget. Bara tio år gammal kom han tillsammans med sin familj till Sverige som flykting från krigets Eritrea. En stor del av uppväxten bodde han i Göteborg men han har också bott i Linköping och Umeå. Flyttarna hörs på det klingande och alldeles egna uttal som verkar hämtat från olika landsändar.
En del journalister, som intervjuade honom i samband med att debutboken gavs ut, försökte placera honom i facket “invandrarförfattare”. Men Sami Said slår bakut mot att placeras i fack.
– Jag förstår att samhället hela tiden letar efter den som talar för minoriteten, utanförgruppen. Och att man hela tiden letar efter vem som blir nästa röst. Med mig tänkte de kanske att “han är inte ens född här då måste han vara ännu mer”. Samtidigt finns det något tomt över det. För det kommer alltid att komma en ny ännu-mer-röst, säger han.
– Dessutom är det inte säkert att minoriteten vill företrädas av den som majoritetsgruppen utser till deras talesperson. Det är nog lite så i mitt fall, säger han.
Men lägger sedan till att det kommit fram “invandrare” på stan och varit glada för att han – med sin bakgrund – syns i offentligheten. Över huvud taget.
– De har kanske inte ens läst mina böcker men det spelar ingen roll, säger han.
Vad tycker dina föräldrar om dina böcker?
– Min pappa har inte läst. Han läser inte böcker på svenska. Min mamma har läst orden men hon förstår inte poängen med boken.
Det är bland annat därför han skriver Ramadan-sagan, för att skriva något som föräldrarna kanske kommer att uppskatta.
I början, när debutboken “Väldigt sällan fin” precis kommit ut, var han tveksam till att ge intervjuer eftersom han ville ha kontroll över sina citat.
– När man skriver är man van vid att arbeta med varenda ord. Det kan man inte göra i en intervjusituation. Man säger saker lite på måfå. Och det är jobbigt att konfronteras med något man kommit på bara för stunden, säger han.
Med tiden har han accepterat att prata om sig själv. Till och med Woody Allen låter sig numera intervjuas, påpekar han. Men efter alla intervjuer under året som gått har han lärt sig att inte vara alltför öppenhjärtig.
– Jag är egentligen inte så bra på att träffa nya människor hela tiden. Det är en väldigt extrem situation där man ska låtsas ha intima samtal med folk man inte känner. Det nöter ner ens uthållighet, säger han.
Därför är det med blandande känslor han skissade på sitt sommarprogram – där själva programidén är att man ska vara just öppenhjärtig.
När han intervjuades i samband med presskonferensen, då årets sommarvärdar presenterades, sa han lite nonchalant att han i sitt program ska läsa högt ur sin dagbok. Intervjuaren frågade vad det står i dagboken men fick inget konkret svar. Intervjuaren: “Varför tror du att du har valts ut att sommarprata?” Sami Said: “Jag kanske har inkvoterats.” Till slut blev det en irriterad stämning.
– Min kompis Oskar ringde mig dagen efter och sa att “nu får du inte göra fler intervjuer, du har blivit trött”, säger Sami Said och erkänner att det var lite mycket just då, i maj.
Hans andra bok, “Monomani”, hade just givits ut. Folk slet och drog i honom och ville ha svar på frågor. Men Sami Said är en person som har väldigt få svar. Ungefär som hans böcker. Å ena sidan och å andra sidan. Verkligheten har många dimensioner och svaren kan skifta. I dag säger man en sak, i morgon en annan.
– Det är omöjligt att ge en fullständig bild av en person, säger han.
På sikt har Sami Said bestämt sig för att sluta göra framträdanden och intervjuer.
– En del tycker att man måste göra någon sorts urskillning och skilja på finare och fulare sammanhang. Men jag blir skitirriterad på den inställningen. För det känns arrogant att göra så. Så min urskiljning har varit tidsmässig, jag har ett sista-datum.
När jag ska fotografera honom märks det att han varit med förut. Han slappnar av. Ställer sig som jag ber honom. Annat var det första gången, när han skulle plåtas för förlagets pressbilder.
– Min förläggare följde med för att jag skulle slappna av. Men jag förstod varför han var med så det hjälpte inte, säger Sami Said.
Anmäl textfel
