LitteraturMagazinets recension
av Allt för konsten X, Samlingsvolym
Matig serieantologi som samlar många namn
”Allt för konsten”, en intressant antologiserie som sedan 1998 har täckt in en mycket stor del av Sveriges serieskapande, och en hel del nordiskt, har nu nått fram till sin tionde del: ”Allt för konsten X”.
För mig som slukat de tidigare delarna kändes det väldigt smaskigt att få tugga i mig även denna pendang. När allt det intressanta serieskapande som sker i Sverige och närliggande länder trängs inom samma pärmar blir det mycket på liten yta. Helt olika stilar trängs om uppmärksamheten men ger också en chans till överblick.
26 serieskapare deltar i denna del och för rättvisans skull kommer jag att gå igenom varenda en. Det kanske inte är så intressant för den som inte verkligen vill grotta ner sig i dagens serie-Sverige, men håll till godo:
Daniel Ahlgren är som alltid väldigt Daniel Ahlgren, men här är färgsättningen så vidrig att jag har svårt att uppskatta den annars ganska lagom ljumbra berättelsen.
Niklas Asker deltar med målningar som är riktigt snyggt gjorda och definitivt höjer hans status i mina, alldeles subjektiva ögon.
Jenny Berggrund – som nyss har debuterat i albumform – har med en barndomsberättelse som är snyggt tecknad och fint berättad, men inte riktigt i stil med hennes tidigare bidrag till ”Allt för konsten”.
Malin Biller tolkar Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll” som att den handlar om Fröding själv och det är en intressant idé, men som serie blir det inte helt fantastiskt.
Alice Engström deltar med en kort, mycket vältecknad serie om en hund. Slutet är öppet och det är fint, men kanske lite väl rumphugget.
Martin Ernstsen har med två serier. En om killar som virkar, en om två ödlor som vaktar en grottöppning. Det är helt okej, men jag tycker definitivt mer om Ernstens nyss översatta album ”Eremit”.
Stef Gaines har skrivit och tecknat en serie om sin gamla hund. Det är rörande vackert och varmt, men jag är inte särskilt imponerad av teckningarna.
Hanna Gustavsson har – inte alls otippat – komponerat en av de serier som utmärker sig mest. Här handlar det om lite lagom misslyckade individer på ett hotell i en amerikansk småstad. Superbt tecknat och lagom långsamt och konstaterande berättat.
Henri Gylander deltar med två olika serier, en om filosoferande i trädgårdsmiljö och en om åldrande i privatiseringarnas tidevarv. De är otroligt snyggt tecknat, men innehållet kunde ha slipats mer för att inte bara bli lagom flummiga tankar om livet respektive önskan om en värdig vård. Gott så, men bra konst ska också utmana.
Bjarni Hindrikssons serie kan jag tyvärr inte säga något gott om. Den är i mina ögon ganska vidrig rent estetiskt och ointressant till innehållet.
Marcus Ivarsson har tecknat omslag och annan utsmyckning av boken i en modern folklorestil som är riktigt givande för boken som helhet.
Sofia Karlströms serie om en ande och önskningar är fantasifull, fin och väldigt snyggt gjord – dessutom överraskar den härligt mycket.
Kati Kovács serie om en flundra som flyttar in i en livmoder är väldigt Kati Kovács, på gott och ont, men helt klart mer läsvärt än det mesta som jag tidigare har läst av henne.
Johan F. Krarup skriver om en seriesamlande individ strax efter en skilsmässa. Ett på vissa sätt tragiskt porträtt som ändå lyser av mänsklighet och som är väl tecknat.
Nicolas Krizans skildring av att lifta med några som visar sig vara väldigt rädda för polisen är intressant och snyggt, men lite väl kort för att ge så mycket mer än en nyfikenhet inför denne tecknare.
Mika Lietzén gör – som alltid – intressanta, snygga och mångbottnade människoporträtt som låter läsaren konfronteras med både bra och dåliga sidor hos sig själv.
Sofia Lindh (Sling) har skrivit dagboksserier som är både välgjorda och högaktuella, men som upptar en lite väl stor del av antologin. Jag hade hellre sett att andra tecknare bredde ut sig mer.
Tommi Musturi är helt enkelt läskigt bra på det han gör. Snacka om konstnärlig spjutspetstalang! Bilden av ett massakrerat lik är riktigt smärtsam och de andra serierna är vässade på ett sätt som ordlösa serier alltför sällan lyckas med.
Pentti Otsamo har illustrerat en novell om ett döende barn som fortsätter leva plågsamt länge, under en fattig epok i Finlands historia. Det är plågsamt bra genomfört.
Patrik Rochling och Li Österberg spinner vidare på sina serier om Johanna och gör det, som alltid, på ett underbart sätt som får mig att längta mig sjuk efter nästa album från denna duo.
Tiitu Takalo skriver om en kvinna som hittar en hemlös person sovande utomhus en kall natt och bestämmer för sig för att ingripa. Jag har för mig att Takalo har gjort liknande berättelser tidigare, men vad gör det? Viktigt innehåll och alltid lika vältecknat.
Amanda Vähämeki har med enstaka sidor med konstnärligt mycket högkvalitativa och detaljrika bilder.
Tom Waldtons serie förstår jag mig rent emotionellt inte på, även om jag på ett förnuftsplan kan uppskatta både innehåll och illustrationer.
Tor Ærligs berättelse om levande hus är tyvärr alldeles odrägligt övergullig.
Och så sist ut: Emelie Östergren, här med en historia om en papegoja, en mask och en kvinna. Som alltid surrealistiskt på vansinnets gräns. Som alltid helt perfekt i sin klumpiga konstnärlighet.
Sammanfattningsvis: ”Allt för konsten” är – och förblir – ett högintressant organ för svenskt och nordiskt serieskapande. Att det, under redaktören Ingemar Bengtsson som också driver Optimal Press, har nått fram till sin tionde del är imponerande gjort i dagens bokklimat. Med tanke på vilken utveckling som har skett i både omfång och urval har vi nog mycket spännande att vänta oss om utgivningen fortsätter.
Mottagen: 25 december 2012
Anmäl textfel
