LitteraturMagazinets recension
av Stilla kaos, Sandro Veronesi
Det osar sexism om den här romanen
"Stilla kaos" av Sandro Veronesi är en bästsäljare i Italien, som också filmatiserats. Den handlar om Pietro Paladini, 43 år, som har förlorat sin fru Lara hastigt.
Han sörjer inte direkt, men i väntan på att den stora sorgen ska drabba honom upphör han att leva sitt vanliga liv. Han stannar kvar utanför sin dotter Claudias skola varje dag istället för att gå till arbetet. Där han sitter i sin bil med ögonen riktade mot Claudias klassrum utspelar sig större delen av handlingen. Han får besök av familj, vänner, chefer och kollegor och de delar sina sorger och besvär med Pietro. Firman han är anställd på ska slå sig samman med en stor koncern vilket diskuteras fram och tillbaka. (Fullständigt ointressant.) Han ser sin omgivning från bilen och integrerar sig i den miljön.
Det här är ingen bok om sorg. Men väl om att stanna upp och tänka efter. Om att analysera sina handlingar och sitt leverne. Om att inse vad som är viktigt i livet och prioritera om. Den bjuder på det fula hos människan, vilket jag uppskattar. Det är ingen romantiserad bild som presenteras. Författaren för fram vilka förväntningar gällande sorg som en nybliven änkling får på sig. Men det är samtidigt på gränsen till smaklöst just på grund av avsaknad av sorg, tårar och känslor.
Jag älskar upplägget, att handlingen utspelar sig där i bilen. Det är enkelt men uttrycksfullt. Boken är välskriven och känns proffsig och bearbetad. Det är delvis intressant, väcker tankar och jag vill veta hur det slutar.
Det är ett plus att vi får följa med in i den italienska matkulturen och ta del av pastarätter kokta al dente med basilikadoftande tomatsåser.
Men det som gör absolut störst avtryck på mig är den syn på kvinnor som förmedlas. Det börjar redan på de första sidorna med en beskrivning av när Pietro räddar en kvinna från att drunkna. Han får stånd när han simmar med kvinnan som kippar efter luft och har panik. Det fortsätter när han peppar sin ledsna svägerska (som han för övrigt är attraherad av) på följande vis:
"Och när du känner dig vilsen, svag, ful, ensam och desperat behöver du bara ringa så kommer jag, och jag kommer att berätta för dig om hur alla män som såg dig, då när jag lärde känna dig, blev blixtföräldskade i dig, pang. Jag kommer att visa den berömda bilden för dig, den som togs utanför Krizia, och sedan kommer jag att gå med dig till spegeln och tvinga dig att konstatera att du fortfarande är lika vacker som då, oerhört vacker skulle jag faktiskt vilja påstå. Det ser ut som att tiden har stått stilla för dig."
Huvudpersonen anser att det viktigaste för en kvinna är att vara vacker och attrahera män, därvid råder ingen tveksamhet. Pietro minns inte namnet på en kvinnan han talar med ibland, trots att hon sagt det vid fem tillfällen. Hans nonchalans irriterar mig varje gång han nämner henne som "Barabara-eller-Beatrice".
Han beskriver kvinnor efter hur attraktiva de är. Någon har ett vulgärt skratt, som "märkligt nog är det just skrattet som gör henne attraktiv, och det attraktiva ligger i hur hon så obesvärat verkar stå ut med sitt sätt att skratta, hur hon accepterar det utan att se det som ett problem."
Han beskriver alltid en kvinna genom att värdera hennes utseende ibland som "varken ful eller snygg" men alltid med utseendet i fokus och huruvida det attraherar honom eller ej. Som att vi hade med en pubertal tonåring att göra, inte en 43-årig änkling.
När en kvinna ska visa honom vilket jeansmärke hon har:
"... slänger hon fram sin bak framför näsan på mig - en fast och vältränad bak, fast och vältränad som hela hon för övrigt – så att jag ska se den magiska logotypen på jeansens bakficka: Barrie. Allt han tänker är att ta henne på baken och att ingen skulle kunna klandra honom om han gjorde det."
*Plats för att gå och kräkas.*
Män däremot beskrivs med personlighetsdrag; arrogant, framgångsrik, bestämd, skämtsam och så vidare.
Fördomsfullt av mig kanske, men jag känner hela tiden att den här boken är skriven av en man som verkligen vill profilera sig som MAN. En man som aldrig försökt sätta sig in i en kvinnas situation. Det osar sexism.
Mottagen: 14 mars 2013
Anmäl textfel
