LitteraturMagazinets recension
av Öjvind och världens ände, Sara Lundberg
Det filosofiska anslaget bär genom hela boken
Att Öjvind är en sådan som flyger vet vi efter ett par tidigare böcker av Sara Lundberg. Med fladdrande frackskört och med rött burrigt hår svävar han över världen. Hans bästa vän Vita (hon som målar strecken) är aldrig långt borta. Tillsammans utforskar de världen, eller det som de tror är världen. För hur är det egentligen?
Att ramla över kanten vid världens ände är en svindlande upplevelse, milt uttryckt. ”Nu slår jag ihjäl mig” tänker Öyvind i sitt fria fall. När han landat är han fortfarande vid liv, men var är han? Och hur ska han kunna ta sig tillbaka till Vita? Öjvind, som är van att skåda världen uppifrån, får nu möjlighet att betrakta den underifrån med allt vad det innebär.
Sara Lundbergs berättelse är ett äventyr som bjuder på många olika och överraskande vändningar. Öjvind svindlar fram mellan verkligheterna och världarna innan han slutligen landar i en insikt som berättar att det inte finns något slut. Det filosofiska anslaget bär genom hela boken och det är inte alltid helt lätt att hänga med. Men det livs- och fantasibejakande i Sara Lundbergs bilderbokskonst innebär att det inte gör så mycket. Vi vet så pass mycket som Öjvind vet – och det räcker långt.
Den matta färgskalan dominerar Sara Lundbergs illustrationer. Den närmast giacomettitunna och utdragna kroppen hos Öjvind blir ett naturligt centrum i bilderna, trots hans litenhet i världen. Uppslagen är stundtals snillrikt komponerade i sekvenser – inte som i serierutor, men som i triptyker som tillåts överta berättandet från texten. Jag inbillar mig att den här boken är mumma för det grubblande barnet i övre förskoleåldern – barnet som funderar över var världen tar slut och vad som kommer sedan.
Mottagen: 17 november 2013
Anmäl textfel
