Recension
av Darling river, Sara Stridsberg
Bedövande, vackert och smärtsamt mästerverk
Jag lade efter att Darling River stod utläst i bokhyllan kakor i badrumsskåpet som ett farväl till Sara Stridsbergs mästerverk, men när kakorna var uppätna plockade jag fram boken igen och upplevelsen var lika stark andra gången jag läste den vackra och smärtsamma romanen om Dolores Haze som första gången.
Det är som att befinna sig i en stilla film med ljusstarka scener som slår ner som blixtar. Romanen växlar mellan berättelsen om Dolores och forskaren som har en apflicka i en bur; en upprörande och rörande berättelse. Sara Stridsberg visar inget tecken på rädsla när hon skriver, hon klär av, går ner på djupet och visar upp människor in på bara skinnet. darling river bedövar mig, storslagna citat som: ”Jag har den ljusblåa klänningen med vita prickar. Jag målar läpparna sårröda. Jag är tretton år. Jag är fjorton år. Jag är femton. Jag är bara en liten skiss till en människa” skriver jag ner och sätter upp på väggen.
Darling river hakar fast i mig och den släpper inte taget för den är storslagen, på ett alldeles särskilt bedårande och plågsamt sätt, precis som livet är. Jag läste Darling river, jag kommer läsa den igen. Darling River kommer aldrig överge mig och jag kommer aldrig överge Darling River.
Stella Palm
Mottagen: 15 februari 2012
Prisad författare prövar nytt spår
Sara Stridsberg ger ut sin första barnbok
Läs mer ...
Anmäl textfel
