Sara Stridsberg ger ut sin första barnbok
”Jag kastar ut det jag skriver villkorslöst"
Mellan manuskrivandet för teatern och arbetet med romanen om mentalsjukhuset Beckomberga har Sara Stridsberg börjat skriva barnböcker.
Den första,”Mamman och havet”, kommer i dagarna och "Pappan och stjärnan" nästa år.
– Barn har inte samma gräns mellan fantasi och verklighet som vuxna, säger hon.
Små barn vill ständigt vara i sina föräldrars närhet. Samtidigt känner de flesta föräldrar ibland ett sug efter lite egen tid, lite frihet.
Om detta handlar Sara Stridsbergs första barnbok, ”Mamman och havet” som kommer ut i dagarna.
– Det brukar ju sägas att barn är väldigt konservativa. Helst vill de att föräldrarna ska sluta jobba och vara hemma hela tiden och aldrig läsa tidningen och bara vara med sina barn, säger Sara Stridsberg som själv har två barn i förskoleåldern.
Mamman i ”Mamman och havet” vill läsa tidningen i fred och rymmer från sina två badkarsbadande barn genom att dyka ner i toaletten och försvinna genom avloppssystemet. Det äldsta barnet ger sig genast av för att leta rätt på henne. Det blir ett äventyr via rörledningar och reningsverk.
– När jag skriver ser jag en slags bilder framför mig, ganska fragmentariska, som skärvor från en trasig spegel, säger Sara Stridsberg.
Sagan om mamman som rymmer hittade hon på för flera år sedan när hon badade badkar med äldsta sonen, i dag 6 år.
– Vi badade jämt när han var liten. Jag tycker inte att det är så roligt att leka men jag är ganska bra på att berätta sagor, säger Sara Stridsberg.
Sagan om mamman som rymmer berättades om och om igen i badkaret och fick nya detaljer för varje gång. Mamman ”fick mer och mer bajs i håret” som Sara Stridsberg uttrycker det. Sonen tyckte att det var hysteriskt roligt.
– Det är någonting med bajs som barn älskar under en särskild tid.
En dag fick hon lust att skriva ner sagan. Men den nedtecknade texten blev inte riktigt så kletig och jordisk som det berättade originalet.
– Jag gjorde den mer finstämd, säger Sara Stridsberg och visar ett utdrag ur boken med illustatören Anna-Clara Tidholms lite drömska bilder.
– Det var förlaget som föreslog att hon skulle göra bilderna. Jag är glad att det blev just hon! Det finns en melankoli i hennes bilder som är underbar, säger Sara Stridsberg.
– Jag blev rörd och tagen när jag fick se vad hon hade gjort. Det finns en fullständig hjälplöshet i barnen samtidigt som de är viljestarka och fria.
Enligt Sara Stridsberg är konflikten mellan barnets närhetslängtan och den vuxnes frihetstörst både olöslig och evig – och båda sidor ryms också inom oss alla.
– Det absoluta dödsvillkoret är inskrivet i det, att vi inte för alltid kan hålla fast den vi älskar, säger hon.
Trots det stillsamt sorgliga upplägget slutar ”Mamman och havet” lyckligt ur barnets perspektiv. Mamman återfinns med sin tidning på en söderhavsö och hon lovar i slutändan att aldrig mer läsa några tidningar.
– Barnböcker måste väl sluta lyckligt? säger Sara Stridsberg som redan har skrivit en andra barnbok som heter ”Pappan och stjärnan” och som utkommer nästa år – även den illustrerad av Anna-Clara Tidholm.
Vad är största skillnaden mellan att skriva för vuxna och för barn tycker du?
– Barnens värld är mycket mer öppen och de har inte samma gräns mellan fantasi och verklighet som vuxna. När du skriver för vuxna måste du hela tidenförhålla dig till kravet på realism och trovärdighet och sedan överskrida dessa krav. Det är roligt att det inte finns samma motstånd mot det gränsöverskridande när du skriver för barn, säger Sara Stridsberg.
Hon – som även skrivit mycket för teatern bland annat ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” och ”Medealand” för Dramaten – ser också likheter mellan arbetet med en bilderbok och manusskrivandet. Någon annan är med och påverkar slutresultatet, en regissör, en illustratör. Och författaren måste släppa kontrollen.
– Skriver man en roman kan man på ett annat sätt ha fullständig kontroll själv, säger hon.
Är du nervös för hur ”Mamman och havet” ska tas emot?
– Nej, jag tänker inte så mycket på det. Jag tycker mest att det ska bli roligt att visa mina barn den.
– Jag tänker sällan på publiken. Jag kan fortfarande bli förvånad om jag ser en av mina böcker hemma hos någon. Jag kastar ut det jag skriver villkorslöst, det är lite som att skicka flaskpost. Man vet inte vem som tar emot den, säger hon.
Anmäl textfel
