LitteraturMagazinets recension
av Kärlekens Antarktis, Sara Stridsberg
Om kvinnans utsatthet
Sara Stridsberg debuterade 2004 med romanen "Happy Sally", och har sedan dess med prosa och pjäser visat att hon är en av vår tids främsta berättare. Hon har blivit översatt till ett flertal språk, prisbelönad och invald till Svenska Akademin som hon sedermera valt att utträda från.
Jag visste inte vad jag gav mig in på när jag öppnade Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis”. Jag hade ingen aning om att jag skulle spendera några timmar i en ganska obehaglig trans, drabbad och berörd. Golvad och gripen. Oförmögen att slita mig från boken trots att den ständigt upprepade samma brutala styckmord och skändning. Hela tiden allt djupare in i det makabra, och hela tiden allt närmare en karaktär i extrem utanförskap och utsatthet. Det är tydligt att Stridsberg har något hon vill säga läsaren med "Kärlekens Antarktis", någonting hon ville pränta in i våra huvuden. Någonting om kvinnoförtyck och någonting om de som står utanför värmen och utanför samhället. Utsatta och ensamma. Döda.
Vi följer Innis inre röst genom boken. Redan i början är hon död, och vi tas med på hela processen som dödade henne. Gyttja, dy, en man som hon kallar Jägaren, ett stryptag och skändning efter skändning efter skändning av en kropp som styckas och läggs i resväskor. Ett underliv och en tunga som skärs bort och aldrig hittas. Ett huvud som slängs ner i ett avfallshål. För Innis är död men hon har inte lämnat oss. Hon stannar kvar och berättar och betraktar. Berättar om sitt förflutna, om en trasig familj, om missbruk och prostitution och de två barn hon fött men som båda omhändertagits och placerats i andra hem. Hon betraktar det hon lämnar efter sig, ser hur de som borde varit henne närmast går sönder allt mer. Trots att ingen saknade henne på länge efter att hon mördats.
För läsaren dör Innis om och om igen när det som lämnats kvar av henne, såväl fysiskt i väskor, och psykiskt med hennes medvetande, tvingar oss att fortsätta att lyssna och aldrig blunda. Hennes historia präntas in i våra huvuden, så utsmyckade med poetiska uttryck och prosaiska meningar att det till sist är svårt att känna allt det hemska, för det är inlindat i så kraftfulla ord. Ord som ibland går över gränsen till schabloner. Men mörkret stannar ändå kvar.
I spåret av #metoo och i spillrorna av Svenska Akademin blir boken än hårdare. Det är inte bara Innis historia som berättas, såklart inte. Stridsberg utgår gärna från ett känt livsöde i sina böcker, men hennes syfte är alltid betydligt bredare. Hon skriver om alla kvinnors utsatthet gentemot samhället. Gentemot män. Män med makt och styrka och ett patriarkat som backar upp dem, män som fortfarande tillåts utnyttja. Utnyttja, våldta, skända, döda. Det blir ett slag i magen till fascinationen för döda kvinnokroppar i såväl deckare som media. Nu är det nog med kommissarier som betraktar och bedömer och petar på liken av kvinnor som dött för mäns händer. Katarina Wennstams sommarprat gör sig påmint igen. Detaljerna kring Kim Walls död gör sig påminda igen.
Det är avgörande att Innis redan är död när boken börjar, och att det är det av henne som är kvar efter hennes död som får berätta i "Kärlekens Antarktis". Inga mellanvägar, inga teorier, ingenting förutom offrets sanning. Den där sanningen som alltid annars fastnar och glöms bakom omständigheter, klädsel och livsval. Men Stridsberg låter oss inte gömma oss, eller glömma. Hon präntar med Innis röst in i våra huvuden hur kvinnor kan dö och hur ingen längre förvånas.
Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” är årets mest drabbande bok. En perfekt julklapp till den som vill ha tyngd i sin läsning. En viktig julklapp till såväl alla kvinnor som män.
Mottagen: 13 december 2018
Prisad författare prövar nytt spår
Sara Stridsberg ger ut sin första barnbok
Läs mer ...
Anmäl textfel
