LitteraturMagazinets recension av Om du får det här brevet, Sarah Blake
Roman som skildrar USA:s likgiltighet under andra världskriget
Den här boken är lite ovanlig. Här skildrar en amerikansk författare USA:s likgiltighet för händelserna i Europa under andra världskrigets början. Då när den amerikanska presidenten lovade att inga amerikaner skulle skickas ut i krig. Romanen handlar om tiden före Pearl Harbor.
Iris James är postmästare i den lilla staden Franklin. Hon är en självständig kvinna med egna idéer. Hon känner alla och hon känner ansvar för människorna i staden. Hon har koll på allt. Ordning och reda. Så en dag gör hon det otänkbara, hon tar ett brev, ångar upp det, läser det och beslutar sedan att inte dela ut brevet.
I Europa pågår kriget och hemma i USA lyssnar man på radion, där den amerikanska, kvinnliga krigskorrespondenten Frankie Bard rapporterar från blitzens London. Det är ovanligt med kvinnliga röster i radion, de anses inte riktigt bära fram, inte ha rätt frekvens. Frankies rapporter är djupt personliga och engagerande, men ändå finns det de där hemma i USA som stänger av radion. De vill inte höra. Stadens doktor och hans fru lyssnar, de blir djupt berörda av berättelsen om den lilla pojken som förlorade sin mor. Efter att en kvinna dött i barnsäng känner doktorn skuld och beslutar sig för att åka till London som frivillig. Där kan han göra nytta.
Frankie engagerar sig i judarnas situation. Judarna kastas ut av tyskarna och är inte välkomna någonstans. Flyktingarna är så många. Till sist får hon tillåtelse av sin chef att åka till Berlin för att därifrån åka tåg tillsammans med flyktingarna till Paris. På tågstationerna ser hon kaoset. Människor som förtvivlat försöker komma med de få tåg som går, så länge deras papper är giltiga. Hon ser människor fösas som boskap, hon ser mord och hon ser barn som kommer bort från sina föräldrar. Hon spelar in tågresenärernas röster, röster som berättar vad de heter och vart de är på väg. Inspelningen surrar av flera främmande språk.
I Frankies ficka finns också ett brev som följt med henne från London. Det är det brev som hittades på den döde amerikanske man hon lärt känna i skyddsrummet. Brevet, som han inte hann posta. Brevet till hustrun där hemma.
Hemma i kuststaden går doktorns fru Emma varje dag till postkontoret och postar ett brev till sin man. Så en dag slutar hans brev att komma.
Berättelsen känns lite ojämn. Ibland hettar den till, ibland går den på tomgång. Jag blir lite uttråkad när jag läser om det stillsamma livet i kuststaden, men så får berättelsen fart igen i Europa. Ingen i USA vill egentligen veta vad som händer. Det rör inte dem. Kriget är långt borta. När flyktingströmmen ökade i slutet av trettiotalet stängde de europeiska länderna och USA mer eller mindre sina gränser. Judarna hade ingenstans att ta vägen.
Sarah Blakes roman lämnar mig med frågan om vi verkligen kan sätta oss in i människors lidande långt borta, när vår egen vardag bara lunkar på i gamla, nötta spår.
Mottagen: 27 april 2013
Anmäl textfel