LitteraturMagazinets recension
av På andra sidan glädjen, Seré Prince Halverson
Lättviktig roman av två kvinnors kamp om barnen
Det här är en roman om en vårdnadstvist, men inte mellan föräldrarna utan mellan styvmodern och den biologiska modern.
Ella är styvmor och har varit mamma för barnen i tre år utan att den biologiska mamman, Paige, hört av sig. Då Joe omkommer i en olycka och Ella blir ensam med barnen, vill den biologiska mamman ha tillbaka sina barn.
Det är upplagt för mycket drama och lätt att ta till sig historien. Den är nästan en bladvändare, men samtidigt är det en roman på lättviktssidan. Den är lite som det goda mot den onda, så förefaller det i alla fall i början, när Ella försöker att göra allt rätt, medan Paige inte spelar i samma division. Ella har en bra relation till de båda barnen, hon känner att hon är deras mamma, men samtidigt vill hon att även deras biologiska mamma ska få en plats i deras liv.
Jag reagerar över att barnen ibland pratar och tänker som vuxna. Men, flickan Annie var bara tre år och hennes lillebror Zach var ett spädbarn på sex månader när deras mamma försvann. Nu är de tre år äldre. Visst, det finns lillgamla barn, men två stycken?
Ella själv är perfektionen sofistikerad. Trots chocken när hon upptäcker att allt inte varit så rosenrött som hon upplevde relationen med Joe, så reser hon sig stark. Efter en relativt kort sorgbearbetning, tar hon tag i problemen. Ekonomin är körd i botten och affären på fallrepet, så hon måste komma upp med en lösning, för annars har hon inte en chans att behålla vårdnaden om barnen. Allt är verkligen inte som hon trott att det var.
Det här är en amerikansk roman, men jag har en känsla av att den fungerar rätt bra i Sverige också. De biologiska föräldrarna har alltid en stark ställning. Allt som allt är det en spännande och trevlig avkoppling för stunden.
Mottagen: 17 juli 2013
Anmäl textfel
