Äntligen fredag!
Var det svårt att skriva andra boken efter succén med "Stål"?
Den italienska författaren Silvia Avallones debutroman ”Stål” blev en dundersuccé. Omdebatterad, hyllad och filmatiserad och översatt till 22 språk. Nu kommer hennes andra roman, "Marina Bellezza", som tar upp flera teman från ”Stål” som arbetslöshet, hopplöshet, machokultur och kvinnodiskriminering.
– Mitt skrivande är alltid en reaktion mot mitt land, Italien, som omgärdar mig, som jag hör till, som jag älskar och som gör mig förbannad. Därför skriver jag om arbetslösheten, eller om jobb som kan döda en. Och därför skriver jag om besegrade kvinnor och oansvariga män, säger Silvia Avallone till LitteraturMagazinet.
"Stål" kom på svenska 2012 och skildrar två tonårsflickor i en italiensk småstad. Många svenska läsare läste in ett tydligt feministiskt perspektiv i skildringen av de två flickorna och deras navigerande kring den manliga blicken på deras kroppar. Men Silvia Avallone vill inte sätta etiketten feminist på sig själv.
– Generellt gillar jag inte etiketter, de blir en tvångströja för idéer och aktioner. Allt reduceras till en entydig definition, säger hon.
– Jag har alltid varit mycket försiktig med ordet “feminism”, eftersom det hör till en specifik period och till en kamp som hände innan jag var född. Under min uppväxt tog jag allt som kampen åstadkommit för givet, men sen, när jag slutade skolan, kraschade jag i verkligheten, i ett land där hälften av kvinnorna inte jobbar, där en kvinna blir mördad av sin man eller pojkvän var tredje dag, där machokulturen fortfarande existerar och ofta är dominerande. Man kan inte hålla tyst inför allt detta: att berätta om det är första steget, säger hon.
Det är också vad många italienska kvinnor börjat göra på senare år, säger Silvia Avallone, och berättar om protester på gator och torg, böcker, filmer, teaterpjäser och program på teve.
– Jag kan säga med en viss stolthet att Italien har vaknat och försöker bli ett mer civiliserat land. Det behövs en riktig revolution, och det kommer att ta tid, men det måste bara hända, säger hon och tillägger att problemet med könsdiskriminering självklart inte bara finns i Italien.
– Det är ett akut globalt problem, som tar olika former på olika platser. Både i "Stål" och "Marina Bellezza" har jag försökt berätta om det. I "Marina Bellezza" finns dock en man, Andrea Caucino, som desperat försöker att bli en ny man, vars kärlek till den kvinna han vill vara tillsammans med innehåller respekt för hennes frihet istället för våld och idén att hon bara är en sak han äger.
I båda böckerna skriver hon om den tveeggade kvinnliga skönheten – som både kan ge kvinnan makt men också verka diskriminerande "på ett perverst sätt".
– I "Stål" hade tonåringarna en skönhet som hjälpte dem att ta sig fram genom förorten. Nu, i "Marina Bellezza", har skönheten blivit Skönheten. Det är den skönheten man behöver för att vända sitt öde, som kan få en att lämna landet och hamna på teve.
"Marina Bellezza" spinner vidare på andra viktiga teman från "Stål", framför allt den utbredda arbetslösheten bland unga människor och utflyttningen från landsbygden. Huvudpersonen Marina är som "en äldre och elakare kusin" till Francesca i "Stål", säger Silvia Avallone.
– I min första bok skildrade jag en mindre känd industriort där det fortfarande fanns en industri, trots krisen. I "Marina Bellezza" beskriver jag ett annat industriområde, inte så känt i Italien heller. I Biella har dock alla industrierna stängt. Det är ett ödsligt fält man vill fly ifrån, som håller på att bli öken, som driver bort sina barn. Mina huvudkaraktärer, de som vill stanna kvar eller återvända, är på något sätt hjältar som inte vill att Italien ska ruttna och mögla. Båda mina böcker är ett argt skrik som handlar om de här katastroferna som har drabbat mitt land.
"Marina Bellezza" handlar också ganska mycket om begreppet framgång, säger Silvia Avallone.
– Vad betyder det att vara framgångsrik? Vad betyder denna törst att synas och att vara berömd, som får en person att existera i en annan dimension? Och hur verklig är denna dimension? Och hur kan den utgöra någon sorts ersättning för ens tidigare liv, det där livet utan framgång, när man var osynlig, det livet som har sårat dig och vars sår inte vill läka? Kan framgången verkligen återställa ett liv?
När huvudkaraktären Marina i "Marina Bellezza" plötsligt befinner sig på en av Milanos mest exklusiva klubbar med ett glas champagne i handen borde hon känna sig jätteglad. Hon har vuxit upp på landet och är på väg mot en framgångsrik framtid.
– Istället tänker hon på sin födelsedag när hon fyllde sju och inte lyckades blåsa ut ljusen på tårtan, och på sin pappa som inte var där. Återigen, en pappa som inte är där, säger Silvia Avallone.
Hur kändes det att skriva igen efter succén med "Stål"?
– Det var ett återvändande till skrivandet. Till skrivandets frihet. Till skrivandets sanning. Till skrivandets passion och hänförelse. Det var att börja göra det som jag älskar mest i världen igen, att vara i mitt rums osynlighet.
Vilket tema är viktigast i dina böcker?
– Det är svårt att peka ut bara ett ämne framför alla andra. Men om jag ska välja ett ämne som ligger nära mitt hjärta, då säger jag: befrielsen. Barn som är födda på fel plats, i fel tid, med fel föräldrar, men som ändå lyckas göra sig fria. Barn vars öde är förutbestämt. Och genom mitt skrivande vill jag ge dem den chans som samhället inte kan eller vill ge dem. Anna och Francesca i "Stål" lyckas åka till Elba, att kliva över en gräns. Marina och Andrea i "Marina Bellezza" kämpar med all sin styrka för ett få ett bättre liv, som ingen hade förberett för dem. På det sättet är de hjältar. Precis som Andrea säger i boken, ”hjältar föds alltid under ogynnsamma förhållanden, annars vore de väl inga hjältar.”
– Men bakom varje social skildring, tycker jag om att gräva till botten av varje karaktär. Jag tycker om att beskriva omgivningen: de stora fälten på landet, närbilder av dystra lägenhetsinteriörer på tredje våningen av glömda våningshus. Jag tycker om att beskriva åren när böckerna utspelar sig genom att återberätta vad nyheterna visade på teve, reklamen, märkena. Alla dessa saker är viktiga ämnen i sig, för de är som en plats och en tid som blir ett fängelse man vill fly ifrån, de är roten till våra liv. Staden Piombino år 2011 i "Stål" är lika mycket ett ämne som en karaktär, precis som området runt staden Biella år 2012 i "Marina Bellezza".
Vad betyder begreppet samhällsklass för dig?
– Det är en del av befrielsen jag pratade om tidigare. Även om alla 1900-talets ideologier har drunknat, finns samhällsklass, diskriminering och social orättvisa kvar. Oftast existerar de på ett våldsammare sätt än tidigare. Klyftan mellan rika och fattiga blir inte mindre, snarare tvärtom. I de allra flesta fall kommer mina huvudkaraktärer från mindre förorter eller från landet, från dysfunktionella eller fattiga familjer. Viljan av att göra sig fri från allt detta är som en hunger, en förargelse, och den är blind. Det är hat, hämnd, envishet, intelligens och mod. Vad gäller Marina, är denna bana mycket tydlig. Hon är född 1990, hon har växt upp i eländet, hon vet inte hur världen såg ut innan Berlusconi och mobiltelefoner. Befrielsen för henne betyder att vinna ett tv-program som X Factor och sjunga på Sanremosfestivalen, för det är det som är drömmen de har lärt henne (och oss) att drömma. Den sociala befrielsen är ett individuellt arbete, som förenas med att bli känd och att stå under strålkastarnas ljus. Och då, i denna förblindelse, förloras varje försök till social rättvisa. Och verkligheten blir mer och mer splittrad på ett alltmer orättvist sätt.
I Italien har en del människor blivit upprörda över att du målar upp en så mörk bild av Italien. Kan det vara så att du överdriver?
– Arbetslösheten bland ungdomarna i Italien ligger sedan flera år tillbaka på över 40 procent. Det här är ingen överdrift. Det är en siffra som innehåller en gigantisk desperation. Det är en katastrof, en italiensk katastrof, men inte bara italiensk. Det är dags för Europa, Den Gamla Kontinenten, att samla mod och bli Den Nya Kontinenten.
– "Marina Bellezza" föddes ur min ilska över de generationer som har bedragits och bränts bort. Och min generation hör till dem. Jag underbygger inte dessa teorier på statistik, självklart inte, och jag är ingen expert på ekonomi. Jag har ingen lösning. Tvärtom. Men jag kan berätta historier om det som finns omkring mig, om tjugo- och trettioåringarnas desperation över att vara dömda till att alltid vara barn, att aldrig bli föräldrar, eftersom den ekonomiska stabiliteten, värdigheten som kommer av att ha ett jobb, oftast bara är en hägring.
– Vi växte upp och tog för givet att vi skulle ha en framtid. När folk frågade: ”Vad vill du göra när du blir stor?” svarade vi ”advokat, ingenjör, mekaniker, lärare…” och nu när vi har facit har ingen av oss lyckats få det där ”vanliga jobbet”. Och detta beror på att arbetet som någonting som kan vara detsamma genom hela arbetslivet och ge dig en plats i samhället, en identitet, en möjlighet att vara fri, oberoende, detta arbete finns inte längre. Så vi har gjort vad vi kunnat och gått galna vägar.
Silvia Avallone säger att hon själv ville bli lärare, men det "har varit lättare att skriva romaner".
– Sen finns det många som har flyttat utomlands. Och sen finns de som ger upp och fastnar i nuet som blir ett fängelse. Förresten vill jag säga en sak till om de som flyttar utomlands; de har inte gjort det frivilligt, de har varit tvungna att lämna Italien. Detta gör mig riktigt arg, därför att Italien är inte en ödemark. Italien är en otroligt stor gruva av skönhet, som har plundrats och blivit fattigare, men som inte förtjänar att bli helt urholkat, och vi borde inte överge det.
Fotnot: Silvia Avallones svar har översatts från italienska till svenska av Alessandro Bassini.
Anmäl textfel
