LitteraturMagazinets recension
av En sekund i taget, Sofia Nordin
Stark dystopi om att bli vuxen
En epidemi slår ut mänskligheten – du är ensam kvar. Vad skulle du göra då? Hur skulle det kännas? Det här är några av tankarna jag får medan jag läser Sofia Nordins ”En sekund i taget”, en ungdomsbok som riktar sig till 12-15-åringar.
Jag får komma huvudpersonen Hedvig otroligt nära, vilket gör boken både trovärdig och drabbande. Samtidigt är det ett äventyr, och trots skräcken är boken full av spänning.
Hela Hedvigs familj är död. Deras glödheta hud bränner mot hennes händer, precis som skammen över att hon lämnat dem bakom sig. Överallt ligger det döda människor som den mystiska febern har slagit ut. Hon är ensam kvar, och hon flyr. Men vart ska hon ta vägen, när inte ens elen fungerar längre? Skolan har en undervisningsgård med djur en bit bort, och dit tar hon sig. Hon lär sig ta hand om djuren, göra eget smör och elda i spisen. Sakta bygger hon upp tillvaron, en tillvaro där hon tvingas vara sysselsatt för att inte förlora sig i tankar. Hur kunde hon lämna sin familj? Kommer hon någonsin att få röra en annan människa igen? Och hur ska hon klara vintern? Plötsligt dyker det upp en annan tjej på gården. En som också trott att hon var ensam kvar.
Att få en bok att fungera med en ensam huvudkaraktär, utan att ha någon annan att interagera med till en början, det är en konst. Att dessutom göra det riktigt bra – det är beundransvärt. Hedvigs känslor är både trovärdiga och realistiska. Jag känner både ensamheten, skräcken och skammen utan att det sägs rakt ut. Känslorna får fästa sig i minnet av feberheta pannor, lukten av död och mat som växer i munnen. Trots att Hedvigs historia är hemsk och många gånger väldigt tung är den också full av spänning. Jag blir nyfiken på hennes nya liv och det känns många gånger som ett äventyr. Det väcker också frågor och funderingar hos mig. Hur skulle jag klara mig om jag var alldeles ensam? Vad skulle jag göra? Jag börjar också reflektera över människors beroende av exempelvis elektricitet och hur sårbart samhället faktiskt är.
Jag kommer genom texten väldigt nära Hedvig vilket gör den ännu starkare. Det gör också att jag fäster mig vid Hedvig och beundrar henne. Hennes tankar om sexualitet, ångesten över att aldrig ha hunnit vara ihop med någon. Hur hon förhåller sig till sorg. Vissa meningar är så vackra och insiktsfulla att jag måste göra hundöron och återvända dit flera gånger om.
”Det går inte att gå tillbaka och hämta en känsla från förut. Mellan mig och känslan sitter allt som hänt sen dess, för hon som letar efter känslan är jag. Hedvig efteråt. Hedvig nu.”
Något som gör mig fundersam är febern. Det är fullt realistiskt att Hedvig som trettonåring inte vet mer om samhället i stort och vad epidemin beror på, men jag frågar mig om det verkligen är troligt att alla människor dör precis samtidigt. Att det inte finns någon som helst upptrappning. För större delen av boken är det här inget problem, eftersom den egentligen inte handlar om febern i sig. Det är dock något som ligger kvar och gnager hos mig, och som jag ställer mig frågande till.
"En sekund i taget" är en dystopi som handlar om kampen för att överleva, och om att växa och bli vuxen. Om att längta, om hur svårt det är att vara vänner när man bara är två personer kvar i hela världen, och om hur svårt det är att våga hoppas. En fantastisk blandning som är oerhört skickligt sammansatt.
Mottagen: 19 februari 2013
Anmäl textfel
