Ja, Utanmyr. Jag vet inte hur jag borde beskriva det. Jag kan berätta om alla träden, jag kan berätta om marken som böljade upp och ned i blånande sänkor och höjder i alla riktningar, om den täta doften av jord och grönska, och om tystnaden – den milsvida tystnaden som omslöt stället med sina miljoner skogstystnadsljud.

Men Utanmyr är mer än summan av sina delar. Det är svaret på något slags sentimental dröm om det orörda, om att komma tillbaka. Det träffade mig med ett andäktigt vemod, rakt i magen. Trots allt det som hände sedan, är det det där vemodet som fortfarande drabbar mig när jag försöker se platsen framför mig. Hur underligt det än kan låta kommer jag nog alltid att minnas Utanmyr som en god plats.

Johanna följer med Susanna till kollektivet i norra Sverige mest av en slump. Hon har inget som håller henne kvar i Stockholm och Susanna fascinerar med hela sin uppenbarelse, men att platsen ska bli så viktig för Johanna kan hon inte ana.

Människorna på gården är underbara och det är lätt att känna sig hemma, den första tiden är som en förälskelse. Men snart visar det sig att även här finns det hemligheter och outredda händelser. Vem är Elina vars namn är inristat i plankorna i sängen och varför blir Vidar helt ifrån sig när Johanna ställer frågan? Det blir omöjligt för henne att sluta tänka på att det mitt bland dessa öppna generösa människor vilar en sanning som håller henne utestängd.

Gradvis förtätas stämningen i denna suggestiva roman, där den skenbart enkla historien döljer flera bottnar.