Sonja Schwarzenberger är en av redaktörerna bakom nya mamma-antologin
”Vi tyckte att mödrarna fattades”
De var trötta på klichébilderna av modern i litteraturen.
– Pappaskildringar har vi haft en del av men vi tyckte att mödrarna fattades, säger Sonja Schwarzenberger, en av de två redaktörerna till den rykande färska antologin ”Mor mamma morsan”.
Idén till boken föddes när hon och medredaktören Roberth Ericsson började småprata om relationen till sina egna mammor via facebook.
– Jag kände inte igen mig i de vanliga beskrivningarna av mammor som duktiga, rädda, försiktiga och präktiga och alltid lite i periferin. Min egen mamma är alltid i centrum, lite burdus. Vi kände att det fanns ett behov av fler bilder, säger Sonja Schwarzenberger.
Till slut hade de vaskat fram 13 skribenter som skriver varsin text i boken. Alla skildrar sina mammor, ur olika synvinklar.
– Vi hade inget annat krav på de medverkande än att det skulle vara ärliga, säger Sonja Schwarzenberger.
Det kan låta enkelt. Men när hon och Roberth Ericsson började jobba med skribenterna och deras olika texter insåg de snart att det var en tuff uppgift.
– Vi krävde mycket av de medverkande. Om man ska göra en sådan här sak bra tar man en stor risk, säger Sonja Schwarzenberger.
För många av skribenterna blev det en process att jobba fram texten. Att varken väja för det mörka eller skriva en hyllningstext.
– Skribenterna har varit så modiga! De har kastat sig ut och många gånger kommit ett steg till, säger Sonja Schwarzenberger.
Hon berättar att en del av skribenterna jobbade tillsammans med sina mammor. Andra skriver rakt ut att de vet att texten kommer att såra.
– Vissa har också tackat nej till att medverka för att de inte kan skriva om det här medan hon fortfarande lever, säger Sonja Schwarzenberger.
Förutom kravet på ärlighet var de som valde att medverka fria att göra uppgiften till sin. Man hade kunnat tro att det skulle bli spretigt – men de 13 olika skildringarna av modern har förvånansvärt många gemensamma trådar. Slitningen mellan den uppoffrande mammarollen och yrkeslivet återkommer. Påtvingad skuld och tungt ansvar som läggs på det lilla barnets axlar. En mamma som inte orkar längre.
Kanske har likheterna att göra med att mödrar ur ungefär samma generation skildras. Kanske handlar det om att relationen till mamma har så många gemensamma drag.
– Det är fascinerande att det kunde bli så lika, tycker Sonja Schwarzenberger.
I sin egen text i boken skriver hon om allmängiltiga band av ”skuld, sårbarhet och sorg” mellan mödrar och deras barn. Men också minst lika starka band av ”skratt, kärlek och briljans”.
Något som nästan alla skribenter i boken brottas med är det omöjliga i att berätta om sin mamma utan att börja berätta om sig själv. Roberth Ericsson uttrycker det fint i sin egen text som avslutar boken:
”Är det ens möjligt att berätta om henne utan att samtidigt berätta om den påverkan hon haft på mig och mitt liv?”
Många av skribenterna berättar av samma anledning även om sin mormor (en relation som för övrigt togs upp i en annan antologi ,"Min mormors historia", som kom 2009).
– Någonstans var det förlåtelsen vi ville åt, säger Sonja Schwarzenberger.
Anmäl textfel
