LitteraturMagazinets recension
av Kod 400, Sophie Divry
En stark stereotyp med sting
Min ingång till Divrys biblioteksroman "Kod 400" var splittrad. Först tackade jag nej till att köpa in den till biblioteket där jag jobbat – sedan läste jag en recension som gjorde att jag själv plötsligt stod i reservationskön.
Det finns något kluvet med "Kod 400", åtminstone för mig som biblioteksarbetare. Huvudpersonen är så stereotyp. Som hundra års diskurs av vad en Bibliotekarie är, nedkokat till en enda, inte så välsmakande karamell.
Det handlar om en medelålders, extremt besk och bitter bibliotekarie som egentligen skulle ha blivit lärare och som aldrig har lyckats klättra på biblioteks karriärstege, utan hamnat i ett dåligt upplyst källarutrymme med föga prestigefylld geografi-litteratur.
Kollegorna har hon ingen som helst sympati för, böckerna är hon totalneurotisk över i sitt försök att kontrollera dem, låntagarna talar hon i ena stunden kärleksfullt om för att i nästa stund spy galla över. En väldigt speciell låntagare är hon helt och hållet kär i, besatt av, men vågar inte närma sig - för självklart kan han inte vara intresserad av henne hur mycket hon än vill skrika åt honom att det är just det han borde vara. Förresten har hon gett upp på det där med karlar för länge sedan. Hon kanske kan ha chans på någon biblioteksassistent, men de är inte tillräckligt intelligenta för henne.
Hela boken är en monolog som hon öser över en stamgäst som har råkat bli inlåst och som hon upptäcker, sovande i en fåtölj, när hon går på sitt morgonpass. Hon börjar med att berätta om Dewey decimalklassifikations-system och det hemska i att klass 400 saknas, samt en hel del annat Dewey-finlir som jag är mycket förtjust i.
Jag hade tenta i Dewey i höstas, vilket säkert ger en hel del mervärde, så jag har ingen aning om hur icke-insatta uppfattar dessa nörderier. Jag är över huvud taget mycket osäker på hur andra än bibliotekspersonal tar emot en sådan här bok. Är den lika kul om man inte både känner varje hörn av stereotypen och kan känna igen sig i den? - För alla som någonsin har försökt jobba bland biblioteksböcker smittas med någon av de tankesätt som Divrys huvudperson fräser fram.
Jag kan gå i god för att den här lilla godbiten på 90 sidor, i all sin klichéaktighet, var en utmärkt munsbit som jag slök med äkta läsglädje. Kanske inte det där stora mästerverket som vi alla längtar efter, men helt klart en skicklig monolog och en stark röst ur källargömmena.
Mottagen: 11 februari 2013
Anmäl textfel
