LitteraturMagazinets recension
av Monogram-morden, Sophie Hannah
Ny "Agatha Christie"-deckare – efter 40 års tystnad
Författaren Sophie Hannah fått officiell tillåtelse att väcka den klassiska deckaren till liv – och Hercule Poirot i ny regi lämnar ingen besviken.
I september nästa år är det 125 år sedan Agatha Christie – deckargenrens oslagbara mästare med över tre miljarder sålda böcker världen över – föddes i kuststaden Torquay i England. Med en unik talang för att konstruera komplexa mordgåtor har Christie med sina otaliga kriminalromaner revolutionerat en hel genre och samtidigt gett oss oförglömliga karaktärer som Miss Marple och Hercule Poirot.
Men även om jubileet inte är förrän nästa år har vi redan nu anledning att fira. Tidigare i år släpptes nämligen en ny roman med Hercule Poirot i huvudrollen och som redan nu finns översatt till svenska av Helen Ljungmark. Den är skriven av Sophie Hannah – poet, barnboksförfattare och redan författare till ett flertal psykologiska kriminalromaner – och som har handplockats av Christies efterföljare för denna alldeles särskilda uppgift.
”Monogrammorden” utspelar sig i februari, 1929, i ett kallt och grått London. Tre personer har blivit mördade i sina hotellrum, belägna på var sin våning på lyxhotellet Bloxham Hotel. De har placerats på samma sätt på golvet i sina rum och har alla en manschettknapp i munnen med ett monogram ingraverat. Det visar sig strax att de alla har en koppling till varandra och som går tillbaka i tiden till en tragisk händelse som tog plats för många år sedan i deras gemensamma hemby.
Sophie Hannahs ”Monogrammorden” är en berättelse om skuld och hämnd och som bär alla drag man kan önska sig från en riktig Agatha Christie-roman. Den är skriven ur den 32-årige Scotland Yard-kommissarien Edward Catchpools perspektiv – på samma sätt som de flesta andra böcker om Poirot brukar vara skrivna ur Kapten Hastings – och är färgad av en blandning av både beundran och fascination för Poirots skarpsynthet och förmåga att lösa de till synes mest omöjliga fallen. Men den innehåller även mycket humor; Poirot är som sagt inte den som i första taget ger en stackars kommissarie alla de svar han vill ha och missar heller aldrig ett tillfälle att retas med honom om han väl får chansen.
Men även om lösningen på ”Monogrammorden” är så intrikat och ändå välsnidad som det bara anstår en riktig deckare signerad Agatha Christie har den ändå inte riktigt samma klarhet som originalen; den kan te sig aningen rörig här och var, vilket sällan är fallet hos Christie, hur komplex bakgrundshistorien än är. Detta trots att den samtidigt har ett mycket mer begränsat persongalleri än vad som annars brukar vara vanligt hos Christie. Även om slutet på romanen så klart är överraskande är det kanske ändå lite för få egentligen misstänkta karaktärer för att upplösningen ska slå lika hårt som den kunde ha gjort med fler personer i centrum av berättelsen.
Dessa invändningar ter sig kanske extra tydliga om man jämför ”Monogrammorden” med en annan just utkommen roman med Hercule Poirot i huvudrollen, det vill säga den klassiska ”Mordet på Orientexpressen” (fint nyöversatt även den av Helen Ljungmark), och som bland annat filmatiserats med både Sean Connery och Ingrid Bergman i rollerna.
På resa mellan Istanbul och Calais fastnar det fullsatta tåget plötsligt i snön någonstans i Jugoslavien. Samtidigt mördas den lite bufflige amerikanen Ratchett i sin hytt av inte mindre än tolv knivhugg. Det visar sig att han inte är den man han utgett sig för att vara. Och runt omkring i hans hytt verkar nästan ett överflöd av ledtrådar ha spritts ut och som verkar peka än åt det ena, än åt det andra, hållet.
Agatha Christies romaner åldras ändå rätt väl; de blir nästan bättre och bättre bara ju längre tid som går och de miljöer och karaktärer hon skildrar hamnar längre och längre bort från livet idag. De moderniseringar man trots allt kan behöva göra – en titel här och var t.ex. – gör sig ändå ganska naturligt. Samtidigt är romanerna av ett slag som till sin egen fördel skiljer sig en hel del från de mer polisiära deckarromanerna som skrivs idag. Medan de senare framför allt verkar handla om att "hitta" mördaren, finns mördaren hos Christie alltid närvarande. Scenen är nästan alltid en mer eller mindre sluten miljö och med ett mer eller mindre slutet sällskap. Och ledtrådarna finns alla alltid där framför ögonen på en, innanför pärmarna, även för läsaren att se och begrunda – även om det i slutändan ändå krävs en Poirot, eller en Miss Marple, för att kunna sätta ihop dem till den rätta lösningen på gåtan.
Och kanske är det just det – psykologin – som gör hennes romaner så populära. Och så bra. Med Poirots egna ord hör han ju inte till dem ”som förlitar mig på expertutlåtanden”. I grund och botten är det ju trots allt ”för det psykologiska, inte för fingeravtryck och cigarettaska” som han intresserar sig.
Deckargenrens kanske mest säregna, välklädda, och framför allt största människokännare till detektiv, lämnar ingen besviken. Inte den här gången heller.
Mottagen: 17 september 2014
Anmäl textfel
