LitteraturMagazinets recension av Guldkompassen 1, Stéphane Melchior
Kärnfullt när bok blir serie
"Guldkompassen", den första boken i ALMA-pristagaren Philip Pullmans trilogi om Lyra Belacqua, kom på engelska redan 1995. Böckerna har sedan dess tryckts i ständigt nya utgåvor och fått en allt bredare läsarskara. Nu finns den första delen även som tecknad serie.
En fransk duo, bestående av manusförfattaren Stéphane Melchior och tecknaren Clément Oubrerie, står bakom den tecknade tolkningen av Pullmans trilogi "Den mörka materian". Den första delen finns ute nu. Del två kommer senare i höst och den sista delen till våren.
Lyra Belacqua bor i ett slags alternativt Oxford, en värld som till viss del påminner om vår. Men i Lyras universum har alla människor en daimon, ett djur som de hör ihop med och som de måste ha i sin närhet. Barnens daimoner har förmågan att ändra form. Lyra är tolv år och hennes daimon Pantalaimon är för det mesta en hermelin i vinterskrud men han tar även form av fjäril, fisk, gepard och katt. De vuxnas daimoner är permanenta. Lyra umgås sällan med jämnåriga. Hon är inhyst på Jordan College i Oxford och det enda andra barnet som bor där är kökspojken Roger. Hon känner några gyptier också, de kommer varje år i sina kanalbåtar, och deras fria livsstil tilltalar den äventyrliga och påhittiga Lyra. Hon vill bli upptäcktsresande, precis som hennes farbror Asriel. Hon vill till Norden för att se norrsken, pansarbjörnar och Stoft.
Allt är tyvärr inte frid och fröjd i Lyras Oxford. Ute på gatorna lär det finnas Slukare som stjäl barn. Kanske för att äta upp dem, kanske för att ta deras daimoner ifrån dem. Gyptiernas barn försvinner oftare än andra barn, och Lyra och Roger kommer ifrån varandra när de ger sig ut för att leta efter Ma Costas son Billy. Lyra är inte bara modig, utan lojal och envis också. Ingen kan hindra henne från att fortsätta sökandet.
Pullman ska själv ha sagt att Melchior har gjort den bästa tolkningen av hans verk, och då har "Den mörka materian" ändå blivit både pjäs och radioteater, och "Guldkompassen" har filmatiserats. Senare i höst kommer en påkostad tv-serie. Nu är det många år sedan jag läste böckerna, men av det jag minns tycker jag nästan att berättelsen gör sig bättre som tecknad serie. Oubrerie lyfter fram både övergripande miljöer och enskilda detaljer i vad som förefaller vara "traditionellt" tecknade bilder som inte gått omvägen genom en dator, medan Melchior både fångar och förfinar berättelsen om Lyra.
Formatet för tankarna till en bläddervänlig bilderbok. Den är lång och bred och till synes tunn, men förvånansvärt mycket ryms på de 78 sidorna. Visst är det lite komprimerat, såsom det måste vara när en relativt lång bok blir relativt kort. Men framförallt är det innehållsrikt på ett sätt som både lockar till omläsning och skapar nyfikenhet inför nästa del.
Mottagen: 25 september 2019
Anmäl textfel