LitteraturMagazinets recension
av Annas himmel, Stian Hole
En bilderbok där himlen är färggrann och fantastisk
Stian Hole är en speciell bilderboksskapare. Den som någon gång har läst en av hans böcker glömmer det aldrig. Själv stiftade jag bekantskap med Hole i det fantastiska bildäventyret "Hermans sommar", där Holes bildkonst kom till sin fulla rätt. Hans nya bok "Annas himmel" når upp till samma höjder på ett ännu mer renodlat sätt.
Redan på första sidan träffar vi Anna och hennes pappa. De är på väg någonstans, pappan vill inte att de ska komma försent. I bakgrunden skymtar en kyrka och vi förstår, allt eftersom berättelsen fortskrider, att det är mammans begravning de ska på. Hon är borta och i hennes rum finns ett halvätet äpple som hon aldrig hann tugga klart på. En nyinköpt klänning hänger på sin galge. Kanske är det den hon har på sig just nu i himlen?
För när Anna vägrar jäkta till kyrkan tar hon istället med sig sin pappa till himlen. Det kan bli väldigt klyschigt när barnböcker ska förflytta sig dit, men Hole gör himlaklichén till sin alldeles egna. Annas himmel är färggrann och lite rörig, ömsom hav och djungel, med fiskar och fåglar sida vid sida. Allting är en fantasi, så mycket förstår vi men det är förtrollande att få följa med.
Bilderna är collageliknande och ser ut att ha passerat ganska många bildbehandlingsprogram. De är nästan läskiga i sin naturtrogenhet, särskilt när ansikten avbildas, och känslan blir ganska surrealistisk. Hur enkel och välfungerande texten än är så bygger boken på sina bilder – från den spikfyllda himlen på första uppslaget till jordgubbshimlen på det sista.
Så nog applåderar jag Hole och "Annas himmel". Min enda invändning – förutom att bilderna i all sin fantastiskhet också kan vara lite svåra att möta och ta till sig – är att det här snarare är en bilderbok för vuxna än för barn. Jag tror nog att den funkar bra för de små också, men jag har svårt att se dem som den optimala publiken.
Mottagen: 30 maj 2013
Anmäl textfel
