LitteraturMagazinets recension
av Hallahem - Sveket vid sjön, Susanne Trydal
Världar och folk som möts, i skogen och i staden
"Sveket vid sjön" är andra delen i trilogin om Hallahem, där människor och vittror – skogens folk – möts.
Susanne Trydal och Daniel Åhlin har skapat en modern saga om uråldrig fiendskap och omöjlig (?) vänskap. Allt utspelar sig i de djupa skogarna och i en liten stad i norra Sverige. Samtidigt finns plats för vardagsliv: hur är det att bli tonåring, vad förväntas av en, hur ska man bete sig? Alkohol påverkar ens vänner, de förväntar sig saker; föräldrar förväntar sig saker och man får mer ansvar…
Hur ska Tilda bete sig för att behålla de mänskliga vänner hon har, och samtidigt skydda den stora viktiga hemligheten om sitt ursprung? Som liten blev hon bortbytt mot ett vitterbarn. I första delen träffades hon och Torun, som hon numera kallar sin syster. En syster som längtar efter att träffa sina "riktiga" föräldrar, men som alltid måste förbli gömd i staden under berget – Hallahem.
Tilda har nyss kommit tillbaks från sommarsemestern med sina föräldrar, och ser fram emot att träffa Torun igen. Hon längtar också efter att återse sin bästa (mänskliga och ovetande) vän Johannes. Han har tillbringat större delen av sommaren på farfaderns fjällgård. Det visar sig att Johannes släkt ingår i ett hemligt sällskap, och han får lära sig mer och mer om det ondskefulla folket i skogen. Detta samtidigt som Tilda och Torun får reda på mer om Vakarna – sällskapet som vill utrota skogens alla märkliga väsen.
"Hallahem: Sveket vid sjön" är omsorgsfullt skriven, med fin balans mellan det vardagliga och det övernaturliga. De många hemmagjorda orden (gardare, travlare, vakare), och detaljerna i Toruns liv, gör att berättelsen känns mer verklig. Dessutom gör det dubbla perspektivet att man får en ny syn på sin egen verklighet. När Torun och hennes vänner beskriver vad de ser, känns det även för läsaren som att se människornas ting för första gången. Tillsammans med Tilda firar de "Hallåvin", går runt på gatorna som är upplysta av "det märkliga elektriska ljuset" och Torun får smaka godis. Hon "tog en blå kula. Det såg ut som en ovanligt vacker sten. Hon stoppade den i munnen. Den krasade till och snart fylldes hennes mun av en söt och god smet."
Däremot skulle några av karaktärerna kunna fördjupas mer. Till exempel är Johannes tankar ibland alltför förutsägbara. Och även om läsaren får en förklarande bakgrundshistoria, är det svårt att helt förstå farfar Emanuels motivation till varför han gör som han gör. Men Johannes sorg över skillnaden mellan den farfar han en gång växte upp med, och den målmedvetne folkjägare han nu lär känna, känns äkta. Som en tillspetsad variant av det uppvaknande många är med om när de blir vuxna; barnet som växer upp och lär känna sina föräldrar en gång till, när han inser att de är människor de med. Johannes ser ett par åror lutade mot en vägg: "de hörde till roddbåten som han och hans farfar fiskat från under hela Johannes uppväxt." Men nu behöver han använda dem på annat sätt. Det skulle inte bli såhär.
Boken har inga illustrationer, men det finns en karta på insidan, och de korta kapitlen inleds med vackra anfanger (stora illustrerade inledningsbokstäver) med inspiration från djur och natur. Det snälla tilltalet kombinerat med spänning och lite övernaturligt påminner om Erika Vallins "Flickan vid glastornet" eller Kerstin Hahn Lundbergs "Drömbärarna". Men ibland kan jag tycka att Trydal och Åhlin underskattar sina unga läsare. Till exempel ligger läsaren ofta (men inte alltid!) steget före, och förstår mer än huvudpersonerna vad som kommer att hända. Men det hindrar inte att jag gärna vill veta hur konflikterna fördjupas i dramats nästa och sista del. Jag är säker på att alla utlagda handlingstrådar kommer att knytas ihop väl!
Mottagen: 13 april 2016
Anmäl textfel
