LitteraturMagazinets recension
av Den mörka sidan 1, Sylvain Runberg
Serie om Japan – men inte manga
Lågmält spännande serie om det moderna Japan.
Japan är ett stort serieland och japanska serier, främst manga, har fått stor spridning i Europa. Det här är däremot något helt annat: en serie som utspelar sig i Japan, men är skapad av européer och inte tecknad i manga-stil utan på sitt helt egna sätt.
"Den mörka sidan" har manus av Sylvain Runberg och är tecknad av Olivier Martin. Historien kretsar, åtminstone i del ett, kring Satoshi och Mayumi. Satoshi är gift och har barn, men arbetar i en annan stad än den där hans familj bor och tillbringar därför sina vardagsnätter i ett kapselhotell där han precis får rum att ligga ner. Det är inte bara det geografiska avståndet som märks mellan honom och hans familj, även känslornas distans är mycket större än det borde vara mellan far och barn eller make och maka.
Mayumi är ung, sekreterare på företaget där Satoshi jobbar, och hon kommer från en allt annat än stabil uppväxt. Hennes far är svårt alkoholiserad. Modern har lyckats bryta sig fri men måste slita hårt med låg lön för att kunna försörja sig. Mayumi har svårt att förhålla sig till dem båda, men kanske främst till modern som nu är sin egen människa på ett sätt som dottern inte kan förstå.
Satoshi och Mayumi dras till varandra och inleder en relation, men vad kan den egentligen leda till? Berättelsen om dem är klaustrofobisk, de tycks instängda i sig själva och i sina roller som sociala varelser i ett normativt, strikt hierarkiskt samhälle.
Jag undrar hur det går för dem i längden och därav kommer mitt stora klagomål på "Den mörka sidan 1", att den är alldeles för kort, jag hinner bara snudda vid personerna innan boken är slut. Nog skvallrar titeln om att det kommer fler delar, men jag hade velat fortsätta läsa redan nu – och det är väl ett gott betyg.
Här har vi en berättelse som vågar släppa orden och fokusera på de sepiafärgade teckningarna med så svaga linjer att de tycks upplösas under min blick. Personerna, händelserna, orden, allt tycks flytande och undflyende. Just därför blir jag också, som läsare, så uppmärksam. Det tycks som om allting viskas fram, som att jag tjuvlyssnar på Satoshis och Mayumis liv. Det är svårt att inte bry sig om dem – svårt att sluta lyssna.
Mottagen: 4 januari 2014
Anmäl textfel
