LitteraturMagazinets recension
av Klingsor, Torgny Lindgren
"Torgny Lindgrens universum gör mig euforisk"
Torgny Lindgren ser det grandiosa i det lilla och målar upp en värld där den lilla människan är den viktigaste.
Att skriva recensioner är ett uppdrag som jag tar på största allvar. Jag är mån om att vara opartisk och recenserar aldrig verk av personer som jag har en relation till. Det handlar om trovärdighet. Och det är därför jag måste inleda denna recension med att komma ut. Som hängiven Torgny Lindgren-fantast. Jag är samlare och tillbedjare.
Mitt första litterära uppvaknande skedde i späd ålder när jag knäckte läskoden, och min litterära pånyttfödelse skedde då jag för första gången läste "Ljuset" av Torgny Lindgren. Jag snubblade över boken i en reahög och hade ingen aning om vilket författarskap jag hade ställts inför. Det var här jag för första gången mötte den med ord uppmålade värld som Lindgren ständigt återkommer till. En värld där den lilla människan är den viktigaste. Där detaljerna i allt från recepten på barndomens husmanskost till landskapets ortsnamn tillmäts den yttersta vikt och vördnad. Så sker även i romanen "Klingsor", vilken enligt Lindgren själv är hans sista.
"Klingsor" har tidigare varit både en Herman Hesse-figur och en del av en Wagneropera, men från och med nu är det bara som konstnären i Västerbotten jag tänker på honom. Lindgrens Klingsor hittar en dag ett glas på en stubbe ute i skogen, kvarlämnat av anfadern Gammklingsor. Stubben lutar och glaset har under åren sakta och träget kämpat sig till att åter stå rakt vilket leder till att det på alla raka underlag nu lutar betänkligt. Klingsor drabbas av insikten att även den döda materien genomsyras av liv och påbörjas således sin bana som konstnär. Han avbildar ständigt samma motiv. Alltid tingen, aldrig porträtt. Han utvecklas heller aldrig. "Han svek aldrig sig själv och var därmed medelmåttig och grandios". Eller som Lindgren själv beskriver saken i boken "Torgny om Lindgren – i samtal med Kaj Schueler", det är en roman om en liten människa i ett stort samhälle. Ännu ett i raden av de försvar för de svaga och utsatta som löpt som en röd tråd genom hela Lindgrens författarskap.
Klingsor går en konstkurs på korrespondens och brevväxlar flitigt med den engagerade läraren Fanny. När alla kursbreven är avklarade åker han till Paris där han ägnar sig åt att vara en del av den samtida konstvärlden (genom att stå utanför berömda konstinstitut och se konstnärer och professorer passera). Sen återvänder han hem och gifter sig med Fanny. Hon fortsätter med sin undervisning och målar akvareller. Han å sin sida spenderar sitt liv i "konstens nyktra berusning" och målar i olja. Vattenfärgen är blygsam och skrivs med små bokstäver. Oljefärgen är kraftfull och skrivs med versaler. Sida vid sida framlever paret i lugn och harmoni.
Det är i skildringen av konstnärskapet som Lindgrens storhet som författare blir synligt. Klingsors liv och förehavanden är på en gång ständigt både jordat och konstnärligt. Hans gärning redovisas såväl i kvadratmeter som i inneboende själslighet. Det är euforiskt arbete som avslutas med en obönhörlig tillbakagång till det kroppsliga via en påföljande diarré. Konsten är helt enkelt det jordiska och det himmelska i skön och oseparerbar förening. Lik den i Lindgrens kanon ständigt närvarande pölsans ihopkokade skönhet. I pölsans geggamoja , säger Lindgren, finns egentligen allting. De enskilda delarna i tillvaron har smält samman och bildat en ny enhet, "Det är denna på samma gång upplösta och sammanhållna form som jag drömmer om. Det är den jag kallar pölsan".
Lindgren har en oerhörd förmåga att se det grandiosa i det lilla. Att verkligen se tillvaron, tingen, människorna. Jag beundrar den förmågan. Jag dras till den. Jag saknar själv förmågan att uppskatta nuet och har svårt att se och uppskatta det storslagna till och med i det storslagna. Och det är här som min beundran för det Lindgrenska författarskapet en gång fötts. Kärleken till människorna han skriver. Människor som vet saker om sig själva, andra och livet. Utan överlägsenhet eller skrävlande. Helt lugnt slår de fast vilken färg som är den dunklaste, vilken maträtt som är så god att den enbart kallas "maten" och hur själva den mänskliga själen är förskaffad. Jag beundrar dem.
Jag älskar också att det alltid är så redigt i Lindgrens textvärld oavsett vilka märkliga saker som händer. Och tro mig, Klingsor är inget undantag när det gäller uppseendeväckande händelser och beteenden. Läsaren tillåts trots allt vila i att det finns rätt och fel. Att det blir som det var menat. Mjukkakan ska ätas med smör och ingenting annat. Och svaret på frågan om det verkligen är nödvändigt för Klingsor att alltid ha med det sneda dricksglaset i sina målningar är självfallet "ja, det är oundgängligt". Lindgrens universum är tydligt. Det gör mig trygg. Och euforisk.
.
Mottagen: 21 april 2014
Anmäl textfel
