Recension av Jul i stora skogen, Ulf Stark
En medryckande julsaga med plats för samtal och känslor
När december nalkas är det många som vill skapa den mest fantastiska adventskalendern till barnen. Ska man bygga en lådkonstruktion i trä eller brodera i korsstygn?
Jag har också haft alla dessa idéer, alla för storslagna för att hinnas med under årets mest hektiska månad. Men jag har också haft tanken på att skriva en berättelse i 24 delar och därför blev jag så klart nyfiken när jag upptäckte att det är precis vad Ulf Stark och Eva Eriksson har skapat (fast med 25 delar faktiskt!).
"Jul i stora skogen" handlar om hur djuren lägger ihop ett plus ett och kommer fram till att tomten ska komma. Bäst att ställa till med riktigt julfirande alltså! Men hur gör man det? Vem är den där tomten egentligen? Vad bjuder man honom på? Och hur klappar man bäst, för klappa varandra ska man tydligen göra på julen.
Tomten är i det här fallet den otrevlige gårdstomten Vrese och han har verkligen inga planer på att fira jul i någon skog. Det är bara hans luva och en bit av en till salu-skylt med texten "Tomten till s" som blåst iväg och lurat djuren att tomten ska komma. Besvikelsen är stor när han aldrig dyker upp trots alla förberedelser och kaninbarnen Nina och Kain ger sig ut i snöstormen för att hämta tomten. Vrese själv har fått besök av Lucia som sagt att han ska få två barn, något han avfärdar som en löjlig dröm – ills det plötsligt står två dödströtta kaninungar vid grinden.
Ulf Stark och Eva Eriksson är ett par av våra mest älskade barnboksförfattare och illustratörer. Tillsammans har de skapat en julsaga som myllrar av roliga karaktärer, stora känslor och härliga miljöer. Man känner stämningen i Vreses gamla hundkoja och rycks med i uppståndelsen när det fejas i kaninernas håla. Framför allt samtalas det mycket och det resoneras och vänds och vrids på julbegreppen. Dessa samtal är det mest fängslande med berättelsen, det som gör att man behåller uppmärksamheten, lär känna figurerna och vill veta hur det ska gå för dem. Julberättelser har ibland en tendens att bli mer vackra naturskildringar än spännande resor med individer och känslor. Här låter författaren bilderna berätta om omgivningarna och ägnar istället orden åt just samtalet.
Eva Eriksson är otroligt skicklig när det kommer till ansiktsuttryck och kroppsspråk; inte en kanin är den andra lik och det tar inte bråkdelen av en sekund att översätta uttrycket till en känsla i den egna magen. Man rycks med. Det här är bilder man kan titta på länge, inte för att de innehåller så mycket detaljer utan för att de innehåller så mycket känslor.
Även om delar av årets december har passerat så kan den här boken rekommenderas inför nästa år. Och nästa. Kanske blir den en jultradition hos någon. Kanske inspirerar den till egna julberättelser. Oavsett så får den mig att tänka: Är inte detta precis vad vi, både barn och vuxna, vill och behöver i juletid? Sitta under en filt och läsa medan snön virvlar. Låta alla andra panikshoppa och stressbaka medan vi blir en del av ett 25-dagarsäventyr i en stor skog. Tillsammans.
Erika Wallman
Mottagen: 6 december 2012
Barnböcker som får oss att gråta
"Jag lyckades låta bli att fulgrina"
Anmäl textfel