LitteraturMagazinets recension
av Trauma, Ulla Bolinder
Berättelse som kräver läsarens inlevelse och engagemang
Den här deckaren är helt annorlunda jämfört med andra svenska deckare som jag läst, men den står stadigt på egna ben.
"Trauma" av Ulla Bolinder överraskar. Anledningen är hur historien framförs. Det finns nämligen ingen berättare som håller ihop de olika delarna, utan människorna berättar själva i jag-form om sina liv och sina upplevelser, varvade med utskrifter av polisförhör och telefonsamtal, undersökningsprotokoll och polisernas sammanfattande åsikter.
Ulla Bolinder är stilistiskt skicklig i att låta människornas sätt att uttrycka sig framgå, och olika röster hörs tydligt. Författarens text kräver att läsaren är engagerad. Det är som ett pussel av människor och händelser. Speciellt i början hänger det ihop ganska löst och berättelsen spretar hit och dit. Det är läsarens uppgift att sammanfoga och förstå och det tror jag också är Ulla Bolinders mening. Det är det greppet som skänker historien trovärdighet och vardagsrealism.
Boken inleds när sjuttonåriga Jenny Sjöberg hittas mördad i ett dike ett par dagar efter att hon lämnade en födelsedagsfest för att ta sig hem. Hon är sambo med den något äldre Fredrik och hans drickande gör Jenny så sur att hon beslutar sig för att bege sig hemåt.
Händelserna utspelar sig i Gustavsberg och Gustavsberg är inget stort samhälle. Jag känner att det blir lite för mycket våldtäktsförsök, blottare och tafsande på barn för att jag ska känna mig riktigt bekväm i läsningen. Inte kan väl så många pedofiler och perversa män råka hamna på samma ställe? Däremot är förhören som hålls med de små barnen intressanta och pekar på de svårigheter som förhörsledaren ställs inför, och hur vanskligt det kan vara att dra rätt slutsats.
Långsamt förs historien framåt genom läsning av förhörsprotokoll och de förhördas egna berättelser. Alla får plats, även en ”stråltant” berättar.
När mördaren så småningom framträder blir det ingen direkt överraskning. Även det känns realistiskt.
Den här boken är ingen bladvändare och inte heller skulle jag vilja kalla boken spännande. Jag lägger den rätt ofta ifrån mig, men kan ändå inte låta bli att återvända och fortsätta att läsa.
Vissa partier hade kunnat redigeras ner – exempelvis författaren som kverulerar i all oändlighet om bearbetningen av sitt manus och svårigheterna i att hitta ett förlag. Men det är en petitess.
Det här är den första boken jag läst av Ulla Bolinder. Hon har skrivit rätt många. Tio titlar räknas upp.
Ulla Bolinders text är verkligen inte ett frieri till läsaren. Den är ett krav på deltagande och inlevelse. Trots att jag känner mig lite ambivalent till vissa delar och hade velat gå fram med rödpennan, så blir jag engagerad och efter ett tag saknar jag inte ens den berättare som brukar användas att kitta ihop historiens olika delar.
Mottagen: 18 maj 2014
Anmäl textfel
