LitteraturMagazinets recension
av Viskningarnas bok, Varujan Vosganian
Rumänsk-armenisk krönika för alla sinnen
”Viskningarnas bok” är en viktig skildring av armeniernas historia under 1900-talet. Men det är också en krönika om släkten som hamnade i Focşani i östra Rumänien.
Med utgångspunkt från sina förfäder berättar Varujan Vosganian om de övergrepp som folket har tvingats utstå och den förskingring som många därefter har levt i.
Vissa böcker är så bra att man läser dem med alla sina fem sinnen. ”Viskningarnas bok” är en sådan, på gott och på ont. När det vardagliga livet beskrivs känner man doften från kaffebönorna och smaken av aprikoser. Lika angenämt är det inte att förnimma blodsmaken och likstanken från det armeniska folkmordet.
Berättelserna som Vosganian har nedtecknat är sådant som hans släktingar har fört vidare i muntlig tradition. Det har blivit ”Viskningarnas bok” då det är sådant man har pratat om med låga röster så att inte fel öron ska höra. Redogörelserna är oerhört noggranna och välskrivna så att varje mening blir betydelsefull för det som återges.
Armeniernas historia är nog ganska okända för de flesta, inte minst eftersom många har haft intresse av att tysta ner den. Författaren radar med stort tålamod upp förföljelser, deportationer, tortyr och massakrer som har drabbat hundratusentals människor. Olika personer får bli symboler för olika händelser och gör det väldigt påtagligt för läsaren.
Förtrycket kommer från många olika håll; osmanska rikets utrensningar, sovjetunionens repatrieringsstrategi, rumänska securitate-officerer med flera. Men värst är naturligtvis det grymma folkmordet som utfördes av turkiska nationalister runt 1915. Det skildras i ett fasansfullt kapitel som är bland det mörkaste jag har läst. Vosganian liknar det vid Dantes nedstigning i helvetet, men här är det sju kretsar istället för nio innan konvojerna med dödsdömda når sista anhalten Deir es-Zor.
”Viskningarnas bok” äger en allmängiltighet och händelser i olika tider knyts samman för att visa på historiens upprepningar. Det är en varning för vad som kan hända när böcker börjar brännas, människor kläs av sina värden och våldet får fäste. Samtidigt är det en fingervisning om hur man upprätthåller humaniteten i ett samhälle, där kulturen spelar en viktig roll.
Farfadern är en central gestalt i boken både som förebild och som källa till kunskap. Han och några andra med armenisk bakgrund samlas bland annat i en krypta i Focşani för hemliga samtal. Bland annat får man information från andra i diasporan och den hämndoperation som drogs igång efter folkmordet. Där samlar man också på ett symboliskt sätt ihop det som är viktigt för armeniernas fortsatta öden.
Det är hög litterär kvalitet på denna historiska roman, vilket också gör den så oerhört känslosam att läsa. ”Viskningarnas bok” är ett mästerverk som man borde tala högt om!
Mottagen: 22 september 2013
Anmäl textfel
