Aktuell med serien om "Bricken"
Vibeke drivs av viljan att berätta en historia
Vibeke Olsson har ägnat en stor del av sitt författarskap åt att skildra andra tider. Nu är hon mitt uppe i sin romansvit om 1800-talets Sundsvall.
– Det känns viktigt att påminna om var vi kommer ifrån. Många yngre människor har inte en aning om att fattigsverige fanns alldeles nyss, säger hon.
När Vibeke Olsson debuterade som 17-åring 1975 med ungdomsromanen ”Ulrike och kriget” var det mer eller mindre en senastion. Så ung! Boken handlar om en ung flicka i andra världskrigets Tyskland. Ett år senare kom uppföljaren “Ulrike och freden”. Sedan dess har Vibeke Olsson skrivit ett 20-tal romaner. De flesta utspelar sig i en historisk miljö.
– Jag har alltid älskat historia – all histora, säger Vibeke Olsson när vi träffas på ett av Röda Korsets kaféer på Södermalm i Stockholm.
Vi dricker bryggkaffe ur blommiga koppar och äter smulig sockerkaka vid ett rangligt bord med broderad duk. Det känns som en perfekt inramning för ett möte med Vibeke Olsson som verkar både jordnära och ett under av ödmjukhet och livsvisdom.
Idag har hon kluvna känslor för sina första två böcker om Ulrike.
– Jag var tonåring när jag skrev dem. Hade det varit idag hade jag skrivit dem på ett annat sätt. Jag hade inte gestaltat det lika drastiskt utan försökt nyansera lite mer.
– Man fläskar på mer när man är väldigt ung. Det är väl något man inser när man blir lite mer mogen, att antydningar kan vara mer skakande än de värsta scenerna.
I “Molnfri bombnatt” från 1995 försöker hon nyansera bilden hon ger i “Ulrike och kriget” och “Ulrike och freden”.
– Det är ju lite samma tema, hur vanliga människor blev kidnappade av nazismen. Under de där åren som var emellan böckerna kände jag att frågan inte lämnade mig, säger hon.
– Det som hände på 1930- och 40-talen får inte glömmas bort.
Efter böckerna om Ulrike tog det sju år innan hon gav ut nästa bok, “Hedningarnas förgård” som är första delen i sviten om Sabina i Romarriket.
Intresset för Romartiden väcktes när Vibeke Olsson studerade teologi. Det som framför allt fascinerade henne var likheterna med vårt eget samhälle.
– Där fanns storskaligheten, sekulariseringen, den sociala rörligheten, urbaniseringen, folkblandningen, moralens förändring, tröttheten, den bristande framtidstron... Visst, det var ett slavsamhälle genomsyrat av trafficing och våld, men jämfört med andra stater i den tiden var det ändå en rättsstat, ingen skulle dömas ohörd, man blev inte godtyckligt dömd, säger hon.
Sedan 1992 har Vibeke Olsson försörjt sig helt och hållet på skrivandet.
– Vi har ett barn med särskilda behov så varken jag eller min man kunde jobba riktigt heltid. Men från och med det året har jag inte haft något annat förvärvsarbete.
Viljan att berätta en historia är den starkaste drivkraften i Vibeke Olssons författarskap. Att grotta ner sig i själva språkets etestik har aldrig varit centralt.
– Jag har aldrig förstått det där. Visst är språket viktigt – och jag tycker att det är vackert – men det kan aldrig vara sig själv nog. För mig är det ett verktyg. Precis som en snickare ska man vara rädd om sina verktyg, självklart. Men jag har svårt att förstå centreringen kring språket. Både när man skriver och när man pratar handlar det ju om att kommunicera. Man försöker göra sig förstådd, säger hon.
Men tillägger:
– Jag vill absolut inte raljera. Språkets estetik kan ju ha ett värde som inte jag förstår! Det är bara att det är inte min grej!
I sin nya romanserie utgår hon från industrialiseringen i slutet av 1800-talet.
– Det är ångans och hoppets tid – och det ligger så nära oss. De flesta storföretag och folkrörelser kommer från 1800-talet. Det var en hoppfull tid med optimism och framtidstro. Den optimismen som fanns före första världskriget får vi kanske aldrig tillbaka, säger hon.
I centrum står huvudkaraktären Bricken och Vibeke Olsson bygger upp sin historia kring sågverken och den dramatiska Sundsvallsstrejen 1879.
– Eftersom jag är kristen och socialist har Sundsvallsstrejen alltid intresserat mig sedan jag fick höra om den första gången. Och när jag började göra research blev jag bara mer och mer fascinerad av den här sågverksepoken, säger hon.
Seriens upplägg är lite annorlunda. De två första böckerna i serien – “Sågverksungen” (2009) och “Bricken på Svartvik” (2010) – är ungdomsböcker.
– Det var förlagets idé, berättar Vibeke Olsson som tog det som en utmaning att efter alla vuxenromaner vända sig till en yngre publik.
I tredje boken “Sågspån och eld” (2011) är Bricken äldre och Vibeke Olsson går då över till att skriva för vuxna.
– Det är en naturlig utveckling. Men det var väldigt roligt och spännande att hitta tio-elvaåringen inom sig, säger hon.
I den fjärde boken i serien – “Amerikauret” som utkommer i dagarna – står Bricken mitt i livet med man, barn, slit och släp.
Vibeke Olsson gör mycket reseach inför sina bokprojekt och har plöjt mängder av böcker om Sågverksepoken – skönlitteratur, facklitteratur, avhandlingar. Hon har också gått i arkiv och samlingar.
Hennes viktigaste budskap med sviten om Bricken är att påminna om att välfärdssamhället vi lever i idag inte är en självklarhet.
– Det känns viktigt att påminna om var vi kommer ifrån. Det finns så mycket historielöshet. Många yngre människor har inte en aning om att fattigsverige fanns alldeles nyss. En del blir chockade när de hör att barn bjöds ut på auktion, att man arbetade 14 timmar... hur det faktiskt var, säger hon.
– Välfärden är inte något cement som har funnits i urminnes tider. Det är en kort parantes efter tusen och tusen år av den starkes rätt. Jag önskar att vi ska försvara vår välfärd. Men för att kunna göra det måste vi förstå var vi kommer ifrån, hur välfärden har uppkommit, säger hon.
En till bok om Bricken är redan på gång. Vibeke Olsson gissar att det blir sex eller sju delar i serien. Vad hon ska skriva för typ av bok sedan har hon ingen aning om.
– Jag har ett monogamt förhållande till mina böcker. Det är en sak i taget, säger hon.
Anmäl textfel
