LitteraturMagazinets recension
av Ljus ljus ljus, Vilja-Tuulia Huotarinen
Om kärlekens ljus och mörker
Mariia och Mimi bor i en finsk by. De är först ovänner eftersom Mariia har spridit ett rykte om att Mimi knarkar. Så ber Mimi henne att de ska "spela vänner", men hur ska Mariia kunna spela när hon ser ljus ljus ljus varje gång hon tittar på Mimi?
Mariia har blivit kär i Mimi och kärleken är besvarad. De båda tonårsflickorna möts i varandra, sina ögon, sina ord, sina kroppar. De delar med sig av varandra, men utifrån väldigt olika förutsättningar. Mariia har en familj som är tråkig men stabil, medan Mimis mamma tog livet av sig när hon bara var sju år gammal.
Nu bor Mimi med mormor och moster och träffar knappt alls sin pappa. Istället brukar hon gå ut på vinden där hennes mamma hängde sig och klä sig i mammans gamla kläder, sminka sig med hennes smink. Mariia får följa med dit. Hon vill så gärna läka Mimi, men det går ju inte. Mimi vet redan att kärleken inte kan övervinna döden.
Huotarinens bok är en explosion av kraft, av uttryck, av språk. Tilltalet är rakt och direkt med många "Bästa läsare!" samtidigt som experimenten är vilda. Något som nyss har berättats berättas igen på ett annat sätt. Berättarrösten hänvisar till olika skrivarknep och omsätter dem i praktiken.
Tack vare denna språkglädje älskar jag länge den berättelse som vecklar ut sig, men efter halva boken börjar det gå för mycket på tomgång.
En berättelse får förstås sluta hur som helst. Ändå tycker jag att det är tråkigt att den här kärleksberättelsen slutar just så som den gör. Ungdomsböcker är redan alltför nedsölade med mörker.
Mottagen: 2 april 2014
Anmäl textfel
