LitteraturMagazinets recension
av Överlevarna, Wendy Holden
Födda på tröskeln till freden
I Wendy Holdens ”Överlevarna” får vi tre biografier i en. Det är dokumentationen av Priskas, Rachels och Ankas liv före Auschwitz och efter. Deras barn, födda 1945, är idag lika gamla som krigsslutet.
Det kommer ständigt nya skildringar av Förintelsen och andra världskriget. Många är de historier som måste berättas och vi får hela tiden tillgång till nya perspektiv. I Wendy Holdens ”Överlevarna” är utgångspunkten exceptionell. Det handlar om de allra yngsta överlevarna, tre barn som föddes i april 1945, då det tyska krigsmaskineriet brakade ihop men freden ännu inte riktigt var där. Hana, Mark och Eva fyller 70 i år och är lika gamla som krigsslutet.
Men från lägren har de förstås inga minnen annat än kroppens som kan ge sig till känna. ”Överlevarna” blir deras mödrars historia. Jag hade av någon anledning förväntat mig en roman, men detta är tre biografier i en. Det är dokumentationen av Priskas, Rachels och Ankas liv före Auschwitz och efter.
Priska och Anka var från Tjeckoslovakien, och Rachel var polsk judinna. Alla tre levde före kriget under goda omständigheter i lyckliga familjer. Vi får vandra bredvid dem genom förföljelsens intellektuella och fysiska fängelser via mellanstationer som Theresienstadt och Freiburg. Fram till selektionsrampen i Auschwitz där dödsängeln Josef Mengele väntar på dem. De är då alla tre gravida, och de förstår instinktivt att de ska svara nekande på hans fråga om deras tillstånd. Till råga på allt måste havandeskapen hållas hemliga. Han klämmer på deras bröst. Kommer det några droppar mjölk är de förlorade.
Det är en grymhet som jag inte läst om tidigare. Wendy Holden, som är brittisk journalist och författare, är mycket realistisk och saklig när hon beskriver lidandet i lägren. Därför framträder ohyggliga detaljer som jag inte förut mött. Andra personer och företeelser är kända från tidigare berättelser. Chaim Rumkowski, den kontroversielle judeäldste som utsetts av nazisterna i gettot i Łódź, har vi stiftat bekantskap med i Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Łódź”. Dödsmarscherna, efter att tyskarna har öppnat lägren och försökt dölja sina brott när de allierade rycker fram, har vi läst om hos Primo Levi i ”Fristen”. De tre kvinnorna hamnade till slut i det österrikiska förintelselägret Mauthausen efter en 17 dagar lång, oviss och plågsam rundresa i boskapsvagnar.
Priska föder sitt barn strax före avfärden, Rachel under transporten och Anka precis när hon nått Mauthausens grindar. Det är ett under att både mödrarna och barnen överlever och att de små kan växa upp och bli gamla. De vägde cirka ett och ett halvt kilo vid födseln, men mödrarna hade mjölk till dem. En av dem fick dock svåra infekterade bölder som fick opereras av läkare efter befrielsen av lägret.
Wendy Holdens undersökning framstår som gedigen och pålitlig. Hon har gjort många intervjuer och gått igenom otaliga dokument. Källförteckningen är omfattande. Ur detta växer tre alldeles unika öden fram som trots det osannolika har gemensamma komponenter. Vi får lära känna tre judiska kvinnor som är gravida när de kommer till Auschwitz och föder sina barn, en pojke och två flickor, i samband med transporten till Mauthausen. Efter kriget letar de förgäves efter sina makar. Alla tre männen är döda. Barnen får inga syskon, men barn och barnbarn. Det är generationer som inte funnits om Hitler fått slutföra sin lösning på "judefrågan".
Mottagen: 1 juni 2015
Anmäl textfel
