LitteraturMagazinets recension
av Anabasis, Xenophon
Antik reporter med dagsfärsk humor
Tiotusen greker pulsar genom snö, missar sin frukost och käbblar inbördes på väg hem till fosterlandet. Är det spännande att läsa om detta idag, 2400 år efter att det begav sig? Ja, faktiskt.
Två persiska bröder hamnar i gräl och lillebror Kyros beslutar sig prompt för att döda sin bror. Att den äldre råkar vara kung av Persien verkar inte avskräckande. Kyros samlar ihop stridsdugliga män och beger sig i riktning mot Babylon, men dödas under sammandrabbningen. Hans soldater besegras.
Alla? Nej, den grekiska här som följt Kyros har vunnit slaget på sin kant och bestämmer sig för att i samlad tropp bege sig hemåt. När deras anförare mördas verkar hoppet ute för männen, men just i deras mörkaste stund reser sig en viss Xenophon.
Resereportage, biografi, ögonvittnesskildring. Vad Xenophon skriver ner lyckligt hemma igen i Grekland är naturligtvis vinnarens historia, berättelsen om hur hans rättrådighet och klokhet räddade de tiotusen på deras återtåg (nåja, några stryker med under färden). Han är en driven skribent. Ingen militär, men vän med Sokrates och retoriskt bildad tar han chansen att nå berömmelse och rikedom genom att hänga med krigsföljet. Jag har mycket roligt åt hur han, listigt, i tredje person beskriver Xenophons bedrifter; hurtigt och förnumstigt ibland, men också fritt från snirklande ordgirlander och med en grekisk hjältegloria som är befriande svag. Det är fruktan, panik och oväsen även i det egna lägret.
Den gamle grekens sinne för humor känns dagsfärsk. Det finns uppfriskande slängar av sarkasm, det pikas athenare och spartaner emellan – och det finns partier som blivit ofrivilligt lustiga under årtusendenas lopp: den grekiska hären länsar en by och bjuder sedan chevalereskt byhövdingen på fest på hans egna oxar och vin.
På bokens karta kan man följa grekernas möten med makroner, magneter och andra exotiska folkslag. Fotnoter förklarar hjälpsamt antika måttangivelser och militärtekniska detaljer. Översättningen är ledig och nutidsanpassad: här har någon “knyckt” ett fartyg och soldaterna “sticker iväg med” spartanerna. En personlista hade kompletterat det hela väl, för den läsare som likt undertecknad inte lyckas hålla alla Cheirisophos och Pyrrias i huvudet.
Förunderligt nära känns de, de tvåtusenåriga grekerna. Och verkliga. Deras kompromisslösa omsorg om frukosten är rörande – ”ingen vågar tala med greker om vapenvila utan att först ha gett dem morgonmål.” Bara verkliga härar av verkliga människor bekymrar sig om sådana bagateller.
Mottagen: 8 april 2014
Anmäl textfel
