LitteraturMagazinets recension
av Det nakna ögat, Yoko Tawada
Ett bottenlöst utanförskap
En ung studentska från Vietnam besöker Östberlin för att förläsa på en konferens, men när hon är ute och äter på restaurang blir hon nersövd. En man från Västtyskland, Jörg, kidnappar henne och smugglar henne över gränsen.
Nu befinner hon sig i den tyska stad Bochum, hos Jörg. Han ser sig som hennes make, utnyttjar hennes kropp och vägrar låta henne kontakta sin familj. Hon lämnas ofta oövervakad och skulle lätt kunna fly, men vart?
Till slut hoppar hon på ett tåg som hon tror ska föra henne till Ryssland, där hon tänker att hon ska känna sig hemma i kommunismens famn. Istället går tåget till Frankrike där hon kommer att leva i flera år som papperslös, oftast arbetslös, försörjd av diverse olika personer.
Hennes enda bestående glädje i livet blir att gå på bio, alltid på filmer med en viss skådespelerska, filmer som hon ser gång på gång fast hon aldrig riktigt lär sig språket. Skådespelerskan blir det hon lever för, men hur blir ett liv som bygger på fiktioner? Kan hon förstå sin omvärld med hjälp av filmerna?
Yoko Tawadas bok är mittemellan tjock och tunn. Den är ganska så mörk i det att den beskriver en stor maktlöshet, ett bottenlöst utanförskap, men huvudpersonen har också en styrka i sig som är omöjlig att bortse ifrån. Det är i slutänden alla runtomkring henne som är svaga och beroende. Själv går hon från liv till liv, alltid ensam och på ett underligt vis väldigt fri i det att hon låter nästan vad som helst hända henne.
"Det nakna ögat" är märklig, mera släkt med Duras än med det mesta andra. Kanske inte direkt oförglömlig, men definitivt minnesvärd – och ytterst läsvärd för den som gillar en ovanligare intrig och ett fokus på mörka stämningar.
Mottagen: 2 april 2014
Anmäl textfel
