LitteraturMagazinets recension
av Glöm mig, Alex Schulman
Schulman navigerar skickligt genom öppna sår
En vuxen Alex är på väg till torpet i Värmland tillsammans med sin bror. Deras mamma har stängt in sig och de hoppas kunna övertala henne till att lägga in sig på ett behandlingshem. Men vad händer egentligen när man börjar prata om någonting som har varit hemligt i över 30 år?
Jag känner Schulmans texter väl, då jag har läst hans tidigare böcker, såväl som bloggar och krönikor; hans barndom är mycket upptrampad för mig. Beskrivningarna av bilfärderna mot torpet i Värmland är välbekanta; första dagen på sommarlovet, pojkben som klibbar mot bilsätet och elektricitet i luften. Jag när tidigt en förhoppning om att den här boken ska vara någonting mer än det. Jag blir inte besviken.
Perspektivet växlar mellan nutid och barndom, men det blir snabbt tydligt att väldigt lite har förändrats i förhållandet mellan den alkoholiserade modern och den medberoende sonen. Minnena från barndomen är kallt rapporterade, ett protokoll över en sons desperation att förstå varför mamma stänger in sig i sovrummet och varför hon inte ser honom längre.
”Glöm mig” är en ren och klar berättelse utan svulstigt bildspråk. Schulman beskriver ingående och smärtsamt den självutplånande aktivitet som det är att ägna sin barndom åt att sopa både framför och bakom en familjemedlems alkoholmissbruk; ett evigt växelbruk av riskbedömning och riskminimering som inte ens den vuxne Alex kan befria sig ifrån. Skildringen är en uppvisning i välskriven, oförvanskad diskbänksrealism.
Boken skiljer sig markant från Schulmans tidigare böcker som har varit explicita kärleksförklaringar till sin pappa och till sin fru, men lyckas ändå överträffa dem i innerlighet. Kärleken till modern är tydlig; både barnet och den vuxne Alex understryker hennes skärpa och intelligens. Jag slås av skickligheten i att lyckas beskriva någons mörkaste stunder i sådan svidande detalj utan att någonsin förvrida den andra skildringen av henne som varm, kärleksfull och humoristisk.
I slutändan finns det ingen förlösning, ingen tydlig förlåtelse; för det här är ingen roman, det är livet. Ifall Schulmans tidigare bok ”Tid” bar undertiteln ”Livet är inte kronologiskt” hade denna kunnat kallas ”Glöm mig – Livet är inte dramaturgiskt”. Enligt mig är det bara ytterligare ett skäl att läsa en av årets mest drabbande böcker.
Mottagen: 4 november 2016
Anmäl textfel
