LitteraturMagazinets recension av Tid : livet är inte kronologiskt, Alex Schulman
Rörigt men bitvis rörande
Medieprofilerna Alex Schulman och Sigge Eklunds bok "Tid – Livet är inte kronologiskt" blev omtalad redan innan den kom ut. Men tidstemat håller inte riktigt hela vägen.
Båda är sedan tidigare författare och driver till vardags en av Sveriges största podcasts. "Tid – Livet är inte kronologiskt" är deras första gemensamma bok, och är enligt prologen "ett försök att ta kontroll över tiden". Inspiration till temat har de hämtat i från sig själva – samtal de haft, krönikor de publicerat eller böcker de har skrivit har alla på något sätt återkommit till tiden.
Upplägget för boken är enkelt – Schulman och Eklund turas om att hålla i stafettpinnen och skriver således vartannat kapitel på det angivna temat.
Jag har till en början svårt att få grepp om "Tid – Livet är inte kronologiskt", och förstår när jag återvänder till bokens prolog till slut varför; författarna skriver att det som från början var tänkt som en tankebok om tid i stället blev "något av ett självporträtt". Det är här det skaver, det finns nämligen en påtaglig konflikt mellan ursprungsidén och det som faktiskt skrevs. Boken består av en stor variation kåserande och filosoferande texter ifrån barndomar och nutid, och temat "tid" tvingas pliktskyldigt och klumpigt in i varenda anekdot utan hänsyn till huruvida det passar.
Texterna i sig är oerhört olika till sina karaktärer – Schulman målar sin publicistiskt välbesökta barndom med finare penseldrag än i tidigare böcker, föräldrarna idoliseras och ifrågasätts om vartannat, och miljöer och känslor beskrivs omsorgsfullt med en noga avvägd sentimentalitet. Det är bitvis både välskrivet och rörande. Eklund däremot tar oftare avstamp i nutid, i semestrar och i vardagen, och breder ut sig i teorier som alla verkar bottna i påfrestningarna med att vara förälder, och landar tyvärr oftast i insikter som känns syntetiska.
Dispositionen med vartannat kapitel är lyckosam i att deras kontrasterande stilar kompletterar varandra på ett prydligt sätt; men misslyckas dessvärre i de tafatta försöken att föra en dialog med varandra; att haka i varandras teorier, använda den andres metaforer eller hänvisa till upplevelser den andre just har beskrivit – detta ter sig lika pliktskyldigt och onaturligt som bokens huvudtema.
Slutligen verkar det som att "Tid – Livet är inte kronologiskt" snarare har använts som ett alibi för att tillåtas gräva runt i trasiga barndomar ett varv till, än att faktiskt leverera verkliga insikter om tiden som koncept.
Mottagen: 14 december 2015
Anmäl textfel