LitteraturMagazinets recension
av Något att hålla fast vid, Alexander Maksik
Viktigt ämne förvandlas till pekoral
När jag läste "Något att hålla fast vid" av Alexander Maksik var det något som inte stämde. Här höjdes lovprisande röster ur amerikansk press på omslaget. "Underbar prosa"? "Gripande och rörande roman"?
Den här smörjan?
Visst kan man ha olika upplevelser av en bok, men man brukar ändå kunna ana vad andra pratar om. Den här berättelsen om en liberiansk flyktingkvinna som masserar turister i Grekland för att få ihop till mat var fruktansvärd. Den gjorde ett viktigt ämne till en fars.
Hennes ständiga hunger och utsatthet varvas med inblickar i hur hon, alltför präglad av sin uppfostran, är för stolt för att tigga, för stolt för att visa sin fattigdom. Medan hennes “tragiska” historia bit för bit rullas upp sitter man som på nålar. Av pur skam över författarens berättartekniska oförmåga. Det skorrar så falskt att ögonen går i kors.
Som författare har man friheten att leva sig in i sina gestalter utan att ens ha varit i närheten av deras situation, men här låter det verkligen som om Maksik suttit vid sitt skrivbord och drömt ihop något. Säkert grät han en skvätt också. Det här är pekoral.
Mottagen: 8 oktober 2013
Anmäl textfel
