LitteraturMagazinets recension av Matsvampens historia, Anders Hirell

Ett praktverk om matsvampen

Det är denna intressanta motsättning, mellan svampmissionärerna och det liknöjda folket, som Anders Hirell så varsamt bärgat ur glömskans mossa"

Att någon gör sig omaket att kartlägga matsvampens status i Sverige genom århundradena är i sig beundransvärt. Men att dessutom göra det så underhållande som Anders Hirell i "Den svenska matsvampens historia" är en bragd.

Matsvampens historia? Låter inte det jättespännande? Även om det inte är lika illa som förr, när folk hellre svalt (eller åt hästgödsel) än att plocka de där fruktkropparna som stack upp ur mossan, har svampen fortfarande en något snäv beundrarskara; en utflykt till mataffärens grönsaksdisk ger magert byte i korgen: champinjon, kantarell, ostronskivling och shiitake.

Men som den svampplockare som jag utgår ifrån att Hirell är, vet han var kantarellerna gömmer sig. Ur skönlitteraturen, läroböcker, kokböcker, gamla brev och annonser samlar han allt lekmannen inte visste om svampodling (belägg från slutet av 1600-talet), Tjernobyl och svamp, svampbyråer (den göteborgska expertpanelen granskade 1925 liter under sin första säsong, år 1915) samt svamp och politik.

En sådan akribi, på gott och väl sexhundra sidor, hade kunnat haft samma effekt som lacktickan sägs ha: förbättrad sömn. Men tvärtom är man tacksam att Hirell tagit sig tiden att exempelvis jämföra översättningar av Pippi Långstrump. Flugsvampen hon tar en tugga av med orden "Jojomen, den här ska vi minsann ta och stuva en annan gång", har i den engelska utgåvan blivit "en vacker, rosa svamp", i den slovenska en "vacker brun liten svamp", och i den tyska – en karljohanssvamp (!).

En pedagogisk censurering av en barnbok, men också i vidare mening ett uttryck för vårt förhållande till riket Fungi. Även om adeln intresserade sig för svamp – liksom för andra rätter, som bäversvans, som vi idag finner exotiska – ansågs svampen av folk i allmänhet vara mat för kreatur.

Men lika svalt som massorna intresse varit, lika hett har eldsjälar i alla tider propagerat för svampens fördelar (min farfars farfars far var en av dem). Den trendkänslige August Strindberg stoppade in svampen både i sina söndagsmenyer – "Kokt kalf med svamp"; "Höns med champignoner" – och i sin diktning: "nattblackan spinner, sina ränker / ormen ringlar under giftig svamp". Och det är denna intressanta motsättning, mellan svampmissionärerna och det liknöjda folket, som Anders Hirell så varsamt bärgat ur glömskans mossa. Praktverket är dessutom försett med rikliga illustrationer. Hatten av för herr Hirell!

Mottagen: 20 december 2013

Anmäl textfel