LitteraturMagazinets recension
av Himlen suger, Andreas Hasselberg
Starka känslor när ett barn mister en förälder
Fellans mamma är i himlen. Hon dog i bröstcancer, fem månader efter att hon insjuknade. Ibland kan det gå en hel dag utan att Fellan tänker på det. Men idag kommer bli en sådan dag när han tänker på mamma hela tiden.
I "Himlen suger" får vi för följa med den tioåriga Fellan under en dag i hans liv. Vi får ta del av hans tankar och känslor kring cancer och saknaden efter sin mamma. Vi får se att en tioåring faktiskt kan hantera sorg i vardagen med skola, kompisar och innebandy. I slutet av dagen är Fellan ändå ganska nöjd med att hans mamma kan titta ner på honom från himlen.
Författaren lyfter problematiska frågeställningar på ett mjukt och barnvänligt sätt. Boken öppnar upp för diskussion kring vad som händer med kroppen när en dör, hur orättvist det upplevs att vara drabbad eller hur det känns när en förälder inte har tid. Att kunna läsa om Fellan för barn som förlorat en förälder måste vara perfekt.
Jag lyssnade till ett radioklipp (som du hittar här) där författaren berättar om sin idé om att "Himlen suger" är en bok för alla, inte bara för dem vars anhörig drabbats av sjukdom och död. En tredjedel av Sveriges befolkning får cancer, många många barn påverkas av detta och behöver således litteratur som talar till dem.
Men jag känner mig lite kluven inför att läsa den här boken för barn som inte råkat ut för döden. Det är förstås min egen paniska rädsla för döden som gör det svårt för mig.
Jag gillar den för att den är varm och kärleksfull. Jag känner att författaren är en person som älskar och respekterar barn. Boken är tillägnad han egen mamma och alla andra mammor som någon gång drabbats av cancer. För att fler ska kunna besegra sin cancer precis som författarens mamma gjort går en del av bokens intäkter till Cancerfonden.
Jag uppskattar att Andreas Hasselberg vågar skriva en bok om döden för barn. Men jag tvivlar helt enkelt på barns förmåga att hantera döden, eftersom min egen är bristfällig. Jag får som 33-åring kämpa med att hålla känslorna i schack under läsningen.
Jag är egentligen helt överens med Hasselberg i att
1. Döden är något vi bör prata om, för att lättare kunna hantera den när den drabbar oss. Vilket den garanterat gör en dag.
2. Barn är kompetenta och klarar av att hantera sanningen.
3. Rädslor är inte farliga.
Men ändå bär det mig emot att läsa den här boken för mitt barn (som är fem år gammal). Jag vill inte presentera döden för honom. Vill inte skrämma upp honom. Jag vågar helt enkelt inte vara så rak som författaren. Vilket ju inte är någon överraskning eftersom jag själv helst stoppar huvudet i sanden.
Mitt komplicerade förhållande till döden började när jag var tretton år och jag plötsligt förstod att min familj en dag kommer att dö ifrån mig. Jag kunde inte gå till skolan på några dagar i den perioden, för jag kunde inte sluta gråta. Min strategi för att bli av med skräcken var att sluta tänka på döden. Idag 20 år senare har jag tack och lov fortfarande min ursprungsfamilj vid min sida (plus en till), och nu har jag lättare att hantera vetskapen om att mina föräldrar kommer mest troligt att försvinna ifrån mig.
Kanske kunde min period av panik ha undvikits om jag fått läsa om Fellan som barn. Då hade jag fått se att livet går vidare även om ens mamma dör. Jag misstänker att dödsångest är något som drabbar de flesta barn någon gång och att en bok som denna kan vara till hjälp. För egentligen, känslor finns ju inte till för att vi ska hålla dem i schack.
Mottagen: 15 november 2013
Anmäl textfel
