ALMA-pristagaren Barbro Lindgren:
"Måste man ha klänning när man tar emot priset?"
Den 2 juni står Barbro Lindgren på Konserthusets scen i Stockholm och tar emot “Astrids pris" (ALMA). Prissumman på fem miljoner kronor tänker hon dela ut till släkt och vänner och tacktalet tar hon med en klackspark. Hon funderar faktiskt mest på vad hon ska ha på sig. Och barnböcker – ja, det har hon slutat skriva.
I vilken ände börjar man när man ska ställa frågor till en legend och ett geni? En "nydanare" med "absolut gehör", enligt ALMA-prisjuryns motivering. En författare som påverkat generationer och skrivit över 100 böcker, bland annat "Lilla Sparvel", "Jättehemligt" och "Loranga, Masarin och Dartanjang".
Barbro Lindgren är på sätt och vis en outsider, precis som sina karaktärer.
– Jag har ju levt för mig själv hela tiden, jag har ju inte haft mycket kontakt med människor eller med kollegor eller någonting, säger hon.
Sedan tio år bor hon på en gård på Öland. LitteraturMagazinet träffar henne under ett av hennes sällsynta besök i Stockholm.
– Jag följer inte med så mycket i bokvärlden. Ovanligt lite. När de frågar mig vad jag tycker om de andra nominerade så vet jag inte, säger hon.
Självklart är hon både charmerande och avväpnande, rolig och vänlig på samma gång. Hon skrattar ofta till – ungefär så där som vi alla har hört Astrid Lindgren skratta under bandade intervjuer. Jag får en impuls att vilja krama om henne, som om vi kände varandra. Samtidigt markerar hon en tydlig gräns, både när hon tycker att frågorna blir tjatiga och när hon inte har ett dugg lust att bli fotograferad.
– Jag har alltid haft ett enormt stort frihetsbehov. Att sätta mig i skolan var inte helt lätt...
Och hon vill absolut inte prata om Max-böckerna. Folk får väl “hålla på” och läsa dem om de absolut vill, fnyser hon när de kommer på tal.
– Och den vilda bebin! Det är ju liksom ingenting som jag bryr mig så mycket om...
Är det så att de böcker som du själv tycker är bäst inte alls är de mest kända?
– Ja, visst är det så. Så blir det nog ofta, säger hon.
Vilken av dina figurer betyder mest för dig?
– Jag tycker till exempel “Vems lilla mössa flyger” och “Korken flyger” är bra. De är ju inte så välkända men jag hoppas att de ska komma fram lite mer nu. Sedan finns det en som heter “Andrejs längtan”, som precis kommit ut på nytt, som jag också tycker om. Det är väl de! Och mina vuxenböcker tycker jag också om.
Böcker för vuxna gav hon ut redan början av sitt författarskap. Hon nämner “Felipe”, “Eldvin” och “Molnens bröder” som kom ut i början av 1970-talet.
– De står sig än, det är en slags förtätad prosalyrik. Jag skriver nästan alltid om människor lite vid sidan om, som inte riktigt klarar av att leva i världen.
På sätt och vis är det ironiskt att Barbro Lindgren får detta fina barnlitteraturpris flera år efter att hon slutat skriva barnböcker och själv mest funderar på den serie tankeböcker för vuxna som hon håller på med just nu: “Ingenting händer två gånger”, “Även en ihålig nöt vill bli knäckt” och “Nollsummespel”. De böckerna har fått alldeles för lite uppmärksamhet, tycker Barbro Lindgren själv.
– Det tycker jag är synd, för de som hittar dem tycker om dem, gärna äldre människor för de tänker som jag gör, säger hon.
Varför slutade du skriva barnböcker?
– Det var inte något beslut, det bara kändes att nej, nu är jag klar. Jag har alltid haft ett sådant där lite lättsamt förhållande till skrivandet. Jag skriver bara när jag känner att det går lätt.
– Jag skriver ju inte heller några långa böcker så jag behöver inte hålla på och anlysera... Det finns ju det som skriver böcker på otroligt komplicerade vis. Men jag är ju ingen sådan där tänkande person, jag är en känslomänniska.
Veckorna efter tillkännagivandet av årets ALMA-pristagare i slutet av mars var smått kaotiska för Barbro Lindgren.
– Telefonen började ringa direkt. Jag kunde inte drömma om att det skulle bli på det här sättet. Det var något helt otroligt!
Hon tycker att det är det extra roligt att det är “Astrids pris” eftersom det var Astrid Lindgren som en gång i tiden lärde upp henne. När hon skickade in sitt första manus till förlaget Rabén & Sjögren 1964 var det nämligen Astrid Lindgren som i egenskap av förläggare tog emot texten, läste och skickade tillbaka den med flera matnyttiga kommentarer.
– Hon berättade för mig hur man lägger upp och skriver en bok.
Så småningom blev mentorn även en kär vän och Barbro Lindgren är säker på att Astrid Lindgren hade gratulerat henne till priset om hon hade levat. Men hon hade också haft synpunkter på prissumman...
– Hon skulle ha sagt att fem miljoner, hu, är alldeles för mycket för en person. Det vet jag att hon hade sagt. Samtidigt hade hon förstått att jag skulle dela med mig och då hade det väl gått an. Hon var ekonomiskt lagd.
Vad ska du göra med prispengarna?
– Jag ska betala av skulderna på min gård på Öland, det tänkte jag direkt. Och sedan ska barnen få förstås. Det kan vara skönt för dem att få den tryggheten och inte behöva oroa sig för pengar jämt. Sedan ska jag ge till fattiga släktingar och skänka till hemlösa. Jag har kontakt med en person som i åratal har givit kläder och mat till hemlösa, hon delar ut direkt och det tycker jag är jättebra. Nu kan hon få lite mera. Jag kan även få råd att få hjälp i trädgården, jag orkar inte som förr. Det är väl det.
Den 2 juni är det dags för prisceremoni Stockholms Konserthus i närvaro av Kronprinsessan Victoria. Barbro Lindgren är lycklig över att hennes söner, musikerna “Bröderna Lindgren”, ska spela och verkar mest bekymrad över vad hon ska ha på sig.
– Jag som är van att ha långbyxor... nu måste jag plötsligt klä mig fin. Måste man ha klänning?
Tacktalet tar hon “med en klackspark”.
– Helst ska de få skratta lite, det får inte bli för tråkigt!
Nej, det är det nog ingen som tror.
Böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang är kanske de allra mest uppmärksammade i hennes barnboksproduktion. Barbro Lindgren tycker att det är roligt att de fortfarande får uppmärksamhet.
– Det är kärva tider. Det är många som inte får sina böcker utgivna igen fast de är väldigt bra. Det är synd och orättvist.
Fick du mycket kritik när första boken om Loranga kom ut?
– Det var bara i början. Man fick inte skriva om en pappa som är sådär knäpp... Sedan var det tal om att den skulle läsas i radio. Men den som var chef då sa nej, den fick absolut inte läsas. Det var först när han hade avgått den lästes in av Toivo Pawlo – och det är ju massor av människor som kommer ihåg det nu, säger hon.
Var det mycket diskussion på förlaget innan utgivningen?
– Nej, det var det inte. Astrid (Lindgren, redaktionens anmärkning) tyckte att den var kul tror jag. När hon fick manuset skulle hon ut på landet över helgen och tog det med sig för att läsa i lugn och ro. Men vid ett tillfälle hörde hon sina barnbarn skratta och fnissa från rummet bredvid. De hade hittat manuset och börjat läsa. Då förstod hon att den där boken kan man väl ge ut.
Så småningom signalerar Barbro Lindgren att det är dags att avsluta intervjun:
– Nu har du väl vad du behöver?
Jag får ingen kram innan vi skiljs åt, men ett vänligt leende.
Jag skulle ha frågat henne om alla jämt vill krama henne. Det kanske blir lite jobbigt till slut? Men då har vi redan gått åt varsitt håll.
Anmäl textfel
