Recension
av Skuggsida, Belinda Bauer
Spänning på högsta nivå i Bauers uppföljare
Det finns många riktigt bra engelska deckarförfattare och nu har en till sällat sig till toppskiktet, Belinda Bauer. Boken "Skuggsida" är hennes andra deckare. Den första har titeln "Mörk jord" och "Skuggsida" är en riktigt bra uppföljare.
Det irriterar mig lite att den svenska bokens allra första ord är felstavat, korrekturläser man inte? Rättas förmodligen till i kommande upplagor. Här kallas Lucy helt enkelt för Mucy, men resten av boken får mig att glömma fadäsen och kommande stavfel är få.
I boken möter vi Steven Lamb från "Mörk jord" igen, men här har han ingen framträdande roll. Han har nu hunnit bli sexton år, åker skateboard och delar ut tidningar och reklam för att tjäna lite pengar. Dessutom får han en extra slant av lokalpolisen Jonas Holly för att leverera tidningen in till hans fru Lucy som är svårt sjuk i MS samt uppdraget att genast ringa Jonas om hon blivit sämre. Steven gillar Lucy, hon älskar att titta på skräckfilmer och de tittar ofta tillsammans. Dessutom frågar hon inte så mycket, och det tycker Steven om för han är en tystlåten grabb.
Historien utspelar sig i det lilla samhället Shipcott där alla känner alla. Den totalförlamade Margaret Priddy väcks av att någon rör sig i rummet. Hon kan inte göra motstånd när en kudde pressas mot hennes ansikte. Mordet väcker uppror i byn och är inget som lokalpolisen, bestående av Jonas Holly, förväntas klara av utan kriminalare från Taunton kallas in. Kriminalkommissarie Marvel är en sarkastisk och genuint elak man som genast ser bypolisen Jonas Holly som sitt speciella hatobjekt. Han älskar att förödmjuka honom offentligt. När sedan Jonas råkar vara den som hittar den förvirrade kvinna, som är mor till hans barndomsvän, i den iskalla bäcken och försöker rädda henne, trots att han förstår att hon är död, finner inte Marvels ilska några gränser. Ytterligare en mordplats är kontaminerad och han beordrar Jonas att stå på vakt på trappan till Priddys hus varje dag, så att alla kan se hans förnedring.
Marvel är inte den enda som förföljer Jonas. Han får lappar med kryptiska och lite hotfulla meddelanden. Mördaren verkar veta exakt vad Jonas gör och har dessutom åsikter om vad Jonas borde göra.
Historien går långsamt framåt och det ges inte många ledtrådar till läsaren, men tanken finns ändå där: Kan det verkligen vara så? Flera mord sker och Belinda Bauer får akta sig så att inte byn utplånas ifall hon tänker fortsätta att skriva om den i kommande böcker. Som i många andra engelska deckare så får vi en detaljerad beskrivning av både människor och miljö på ett målande och berättande språk. Den karga och vidsträckta heden, djungeltelegrafens effektivitet, människornas sammanhållning och slutenhet inför främlingar ger en levande bild av livet på en liten ort.
Trots att boken är på 383 sidor är det svårt att lägga den ifrån sig. En riktigt bra kriminalroman är som en karamell som det är svårt att sluta suga på. Den här boken är en riktigt delikat karamell. Slutet är totalt oväntat.
Belinda Bauer tillhör numera mina favoriter bland de engelska kriminalförfattarna naturligtvis i sällskap med den helt enastående Elizabeth George. Nu väntar jag med spänning på att Bauers nästa bok kommer i svensk översättning.
Mottagen: 9 april 2012
Anmäl textfel
