Anne-Charlotte Östman
Kristen arbetarförfattare
Det finns olika sätt att bli bekant med en bok och ett författarskap. För ganska många år sedan när jag också var med i en studiecirkel i Högalids församling blev vi rekommenderade att läsa Vibeke Olssons Hedningarnas förgård. Jag blev imponerad av hennes förmåga att skildra vardagslivet i antikens Rom och sätta sig in i känslor och tankar hos människor som levde för så länge sedan. I centrum står slavinnan Callistrate som föder en handikappad dotter, Sabina. Med bara en fungerande arm skulle ett barn egentligen inte få leva, men en kristen slavägare räddar mor och dotter. Boken ingår i en svit av fyra. De följande är Kvarnen och korset, Sabina och Sabina och Alexander.
Jag håller nu på och läser den andra volymen. Callistrate har avsagt sig sin kristna tro under tortyren i fängelset. Hon lever i en slavkasern med mannen Eunicius som är kvarndragare och tre barn av åtta som hon fått behålla. Hon sliter hårt med att skura och byka. Sabina arbetar i ett bageri fast hon bara är ett barn. Det är viktigt för Callistrate att dottern är arbetsduglig. För en slav är det avgörande. Hon har med hårdhet tränat henne sedan hon var mycket liten.
En kväll när Callistrate arbetar i tvättstugan tränger genom väggen välkända ord: Tag och ät, detta är min kropp. Hon hör kvinnor be med mumlande röster. Det gör ont i henne. Hon känner sig ensam och övergiven. Nu är hon avfälling, men efter att ha åhört denna hemliga gudtjänst kan hon inte släppa tanken på Kristus. Hon är övertygad om att det är han som bevarar Sabina.
Några år senare säger en vän till mig att jag måste läsa Molnfri bombnatt. Det är en stark roman om en äldre kvinna som på sin gata i Stockholm hör skinnskallar dra förbi. De ropar Sieg heil, och hon påminns om andra världskriget i sitt hemland Tyskland då hon älskade en SS-man. Vibeke Olsson ansluter här till ämnet för sin debut som 18-åring, Ulrike och kriget.
För ett par år sen letade jag på måfå i bokhandelns hyllor. Det var ett tag sedan jag läst något som fängslade mig, och jag var utan uppslag. Då fick jag syn på Sågverksungen av Vibeke Olsson. Författarnamnet borgade för god läsning. Och när jag såg att den handlade om Svartvik och storstrejken i Sundsvall 1879 blev jag riktigt intresserad. Min farfar och hans far liksom min farmors far var sågverksarbetare. Min farfar pensionerades från Karlsvik innan den sågen lades ner som den sista på Alnön.
Sågverksungen har fått två uppföljare, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld. En fjärde volym är på gång, enligt förlaget. Men när den kommer ut beror på hur lång tid författarens forskning tar. Jag förstår att hon går grundligt till väga. På telefon gav hon mig tips om böcker som getts ut av Sågverksfolket på Alnön. Jag lånade på Stadsbiblioteket och hittade foton både på farfar Alfred och gammelmorfar Frans.
Min farfars föräldrar kom över Bottenviken från svensk-Finland. Brickens föräldrar sökte sig söderut till kusten från Norrlands inland. Sågverken ropade efter arbetskraft. Det blev deras räddning efter storsvagåren då de fått begrava barn som dött av hunger.
Arbetarna vinner inte annat på strejken än att de visat inför sig själva och andra att de kan hålla samman. Men det är viktigt nog för rörelsens fortsatta utveckling. En annan gemenskap av betydelse är frikyrkan. Där stöttar man varandra i kampen mot spriten som förstör familjer och får folk att mista jobbet. Att vara arbetsduglig och hålla det rent och snyggt omkring sig är en moral som gäller livet. En arbetsplatsolycka ställer det på sin spets för Bricken.
Både när det handlar om romare och om Svartviksbor finns hos Vibeke Olsson personerna nära, inte bara med sitt slit och sin oro - "man kan falla handlöst" - utan också med sin längtan, kärlek och glädje. Nåden finns, menar Bricken. Det svåra måste inte alltid ha sin gång.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #arbetarförfattare #kristen tro #Romerska riket
Kommentera
Henrik Elstad
Erövringen
Andra legionen deltar i invasionen av Britannien. Året för denna erövring är 43 e.Kr. och utgången är långt ifrån given då den romerska armén är i numerärt underläge och britannerna kämpar med medel som romarna är ovana vid. Centurionen Macro och hans optio, den 17-årige Cato, kämpar under legat Vespasianus för framgång. Det är också kring dessa tre män berättelsen kretsar. Kejsar Claudius vill ha ett avgörande under året och ämnar själv delta i det avgörande slaget, ridandes på elefanter. De britanniska stammarna är splittrade och detta vill han utnyttja.
Erövringen är andra delen i Scarrows Silverörnserie och är en dramatisering av hur det kunde gått till när Romarriket intog Britannien. Scarrow har utgått från antika historieberättare för att skildra händelsen. Det märks allt för tydligt att han vill visa sina kunskaper om denna epok då det är mycket beskrivningar som ägnas militär hierarki och strategi:
Långt bort från all pompa och ståt kring kejsarens ankomst gick Cato vaktrundan runt fortet som tilldelats hans halva av centurian. Femhundra steg längre bort längs med höjden låg fortet som bemannades av Macro och de övriga fyrtio legionärerna. Raden av fort bildade ett yttre försvarsverk framför huvudlägret som låg en mil längre bort nere vid floden, och från toppen av höjden hade man god utsikt över landskapet norr om Tamesis. I dagsljus skulle ingen britannisk styrka kunna närma sig obemärkt och de små garnisonerna skulle ha gott om tid att falla tillbaka till huvudarmén om det skulle bli nödvändigt.
Under fältslaget uppenbaras också en konspiration mot kejsaren som löper genom historien och som berör de tre huvudpersonerna då det är närstående till dessa som är inblandade. Det är illvilliga antagonister som agerar för egen vinning, svekfulla kvinnor som inte går att lita på och manliga hjältar som räddar dagen. Stereotypt och ointressant med andra ord. Scarrow försöker fördjupa innehållet med några resonemang kring imperiestatens rätt att erövra andra folks territorium. Det hade kunnat lyfta läsningen, men ges alltför lite utrymme för att kunna bidra med något bestående.
Boken riktar sig tydligt till den historieintresserade läsaren men tyvärr är det inte bara ointressant utan också historielöst emellanåt. Kejsaren skildras som en riktig klåpare, vilket troligtvis beror på att författaren har använt sig av ganska partiska och tendentiösa historieskrivare som källor. Eller så vill han ge en känsla av hur den vanlige mannen överträffar makten, men det blir ändå inte trovärdigt. Språket har inte heller någon historisk känsla, vilket kan bero på översättningen, men ”stick och brinn” var knappast något antik uppmaning.
Scarrows serie om Romarriket säljer bra så naturligtvis finns det något som fångar många läsare. Är man intresserad av strategi, brutala slag och klassisk manlig stridsmoral, kryddat med lite intriger så finns det mycket att hämta. Men mig gav det inte blodad tand.
Avdelning: Spänning Taggar: #historia #Romerska riket #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Roma
Det har skrivits otaliga tjocka böcker om Romarriket och dess historia. Här är ännu en, i romanform. Roma handlar om hur Rom förvandlas från en liten handelsplats till huvudstad i imperiet. I centrum av den tusen år långa historien finns ätterna Potitius och Pinarius. De är påhittade, men de berättelser som vävs kring dem har historiska inslag. De båda ätterna värnar om de religiösa traditionerna i Rom och spelar vid flera perioder stor politisk roll, om än i kulisserna.
Historien börjar 1000 år f.Kr. vid vadstället vid Tibern där Lara möter en man och grundar en ätt. Ätten blir också bärare av en fallos-amulett som symboliserar naturguden Fascinus. Efter det att halvguden Herkules räddat byn från en människoätande jätte får potitierna och pinarierna hand om den religiösa kulten kring Herkules. Läsaren får via släkterna bekanta sig med bl.a. Romulus och Remus, Cato, Scipio, Sulla, Julius Caesar och Kleopatra. Man lär sig mer om de vestaliska jungfrurna, plebejernas kamp för inflytande, krigen mot galler och karthager, den religiösa kulten kring Jupiter, senatens politiska förvecklingar m.m.
Saylor bekänner sig till en historieskrivning som baseras på vetenskaplig historisk forskning och arkeologiska fynd, klädd i en livfull berättelse. Han jämför sig med den berömde historieskrivaren från antiken, Livius. Därför får gamla legender stort utrymme i boken, vilket är intressant. Som historielektion funkar boken bra, och dramatiseringen av olika historiska händelser skapar kunskap om fastnar. Det är förvisso också en läsvärd bok, men jag blev inte helt uppslukad av berättelserna kring huvudpersonerna. Ibland känns det som om författaren inte kan bestämma sig för vad som ska väga tyngst, berättandet eller den historiska verkligheten. Han låter karaktärer ibland göra långa utläggningar kring olika fakta, som hur statsskicket fungerar vid en viss period eller annat, och då blir det mer studentlitteratur över läsningen.
Om man vill ha lite koll på vad som är historiskt riktigt i berättelsen kan man med fördel skumma lite i någon kortfattad sammanställning över romersk historia. Då framträder många av de personer och händelser som finns i Roma. Som historieintresserad var det nästan största behållningen av denna läsupplevelse.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk roman #Romerska riket #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Poeten och cirkelmakaren
Den romerska poeten heter Plotius Tucca och cirkelmakaren är en jude vid namn Jechiel ben Amittai. De möts av en slump i Antiochia och kastas i samma fängelsecell. Tiden är 37 f.Kr. och det är stor oro i världen efter Julius Caesars död. Tucca är en romersk adelsman vars motto utgår från filosofen Epikouros som förespråkar att man eftersträvar lyckan och undviker lidande bl.a. genom att studera naturens lagar. Enligt Tucca innebär det inte att blanda sig i politiken, men han tvingas in i spelet mellan blivande kejsar Augustus, Marcus Antonius och Octavia; Augustus syster och Antonius fru. Jechiel ingår i en mordkomplott mot den romerske kungen i Judéen, Herodes och har tvingats fly därifrån.
Tucca och Jechiel har naturligtvis väldigt olika bakgrunder och de grälar mycket om Roms inflytande på Judéen, vars folk kämpar för självständighet och om judendomen eller romersk religion är den mest förnuftiga. Trots att de först har svårt att förstå varandra växer en vänskap fram under deras uppdrag till Jerusalem, som blir en följd av fängelsevistelsen. Det är en småtrevlig bok om hemliga agenter och intrigerna i imperiet strax före Jesu födelse.
Far och son Wikander är båda väl bevandrade i antikens samhällsliv och språk och har tillsammans skrivit en berättelse om den tiden. Att historien känns autentisk är väl därför rätt givet. Karaktärerna är också mänskliga och emellanåt ganska lustiga att följa. Det som ändå blir det mest bestående minnet är de lån av andra verk som författarna har gjort och som kommer lite oväntat. Inspirationen kommer bl.a. från Jesus och Monty Pyton. När Jechiel kommer till fängelset ropar någon till honom
- Varför får du sådan där lyxbehandling? sade figuren och spottade. Tror du att du är Antonius själv?
- Lyxbehandling? Vilken lyxbehandling? De slog mig i huvudet!
- Ha! ropade gubben. ’Slog dig i huvudet’ Jag och många andra härinne hade blivit lyckliga över att komma undan med ett slag i huvudet! Lyx det är vad det är!
Som agentroman i antik tappning blir det inte så spännande. Men förtjänsterna ligger framför allt i de historiska aspekterna och mötet mellan olika kulturer där vänskapen uppstår trots olika världsbilder.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk roman #Romerska riket #recension
Kommentera
Anmäl textfel
