Anne-Charlotte Östman
Backpackern som blev nunna
Här får vi vara med om en resa som heter duga. Det blir många vägar och avkrokar innan Sofie Hamring hittar sitt andliga hem i dominikanernas kloster i Rögle. Hon är en människa som aktivt söker sin plats i livet redan från tidig ungdom. Hon bor i kollektiv i Stockholm, på kibbutz i Israel, liftar runt i Australien och söker yogans frid i Indien. Mycket har drag av en bohemisk backpacker-tillvaro som ackompanjeras av gitarr- och rockmusik. Titeln på boken ”Stairway to heaven” kommer från Led Zeppelins 70-talshit.
Det är förstås något egoistiskt med en strävan efter ett perfekt liv, även om det är på det andliga planet. Hemma arbetar Sofie på sjukhus men bryr sig inte särskilt mycket om sina patienter. Hon är ju på väg någon annanstans, till något bättre.
På resa ute i världen får hon vänner som har mött Jesus. Hon finner något tilldragande med det, men fortsätter att leta visdom och harmoni på annat håll. Till slut inser hon dock att hon bara har att ta emot vad Jesus vill ge och inte behöver förtjäna det genom andliga övningar. Men när hon överlämnat sig kommer frågan om hon har en kallelse och hur radikal den i så fall är. Hon prövar sig fram i det ena klostret efter det andra, i Rom, Frankrike och Sverige. När hon varit säker på att ha hamnat rätt men sedan får ångest och inte kan stanna drabbas hon av depression. Har hon nu missat sitt livs chans? Det finns väl en gräns för hur många gånger de kan ta henne tillbaka? ”Jag blev som en vibrerande kompassnål som hakat upp sig, svängde än hit, än dit, mellan Karmel och Dominikanorden.”
Sofie gör stora misstag när hon inte följer sin egen röst. Ofta vill hon vara till lags. Och hon har en förmåga att idealisera personer hon möter. Det finns en risk i att skaffa sig idoler. Som tur är har hon också andra vägledare. Sedan hon konverterat till katolicismen finns de i den katolska gemenskapen i Stockholm
Syster Sofies berättelse är konkret, fast förankrad i tid och miljö. Det är långt ifrån någon predikoröst vi hör. Det är starkt av henne, tycker jag, att försätta sig tillbaka i ungdomen med de tankar och känslor hon hade då. Hon har på sätt och vis facit i hand men dömer varken sig själv eller andra som korsat hennes väg. Hon väjer emellertid inte för en analys av sin egen person och menar att hon har en ”absolut” karaktär. ”Jag blev alltid så ivrig att det sällan fanns plats för något annat än mina egna övertygelser – detta är ofta baksidan av en hängiven personlighet.” Föräldrarna finns inte med i boken annat än som några som ger henne frihet och accepterar allt hon gör. I det antyds emellertid en likgiltighet. Den unga Sofie saknar trygghet och självkänsla i relationen till andra. Det menar hon själv.
Genom att berätta om sina fallgropar försöker hon hjälpa andra. Då tänker hon väl främst på dem som vill gå i kloster. Om sitt eget val säger hon: ”Dominikanskt liv är varken bättre eller sämre, högre eller lägre än någon annan andlig tradition i kyrkan. Sådana kriterier är helt irrelevanta när man söker en kallelse. Det handlar enbart om att finna den spiritualitet som motsvarar de gåvor Gud lagt ner i en själv.” Det är det intellektuella i Dominikanorden som passar henne och strävan att nå ut med evangeliet.
Det finns stycken i denna bok som talar till mig också. När Sofie på ett tidigt stadium tvivlar på sin tro, eftersom hon inte kan vittna om den och inte längre känner den så starkt, skriver hon till en kristen brevvän. Han svarar: ”Tron är inte en känsla, utan ett beslut, ett beslut att tro även när känslorna inte finns där.” På ett annat ställe skriver hon om nattvarden: ”Mina egna känslor och andliga upplevelser var en sak, men nu hade jag fått ta emot något som inte berodde av dem, något konkret och påtagligt som förband mig med Kristus.” Sådana ord stärker.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #andlig självbiografi #kloster
Anmäl textfel