Lena Köster
Vem får gå med i Sverige?
En av mina dagsverser om flyktingar/immigranter, i UNT 1996, står jag för också i dag. Vems fosterland är egentigen Sverige...
Närhelst en broder med sin fot
beträder detta land;
närhelst en planta här slå rot
i svenskjord, mylla, sand;
närhelst en främling slår sig ner
och inte orkar resa mer
i denna värld som står i brand
- då är det här hans fosterland.
Närhelst en syster kommer trött
till detta kalla land
från sydlig värme jagad, nött
av flykt från krig och brand;
närhelst hon sätter sig i ro
i önskan att få leva, bo
vid denna klotets norra strand
- är detta hennes fosterland.
O, vad jag önskar att det vore så. Att det mänskiga livet vore sådant - eller ännu hellre att ingen behövde fly från krig, förtryck, terrorism, övergrepp, hungersnöd, naturkatastrofer. Men de berättelser som i dag möter oss i filmer och texter och för den delen konst och musik visar på ett allt tuffare klimat. Koldioxiden är nog inte vårt största problem - den får allt att växa mer. Men våld, nedskräpning och religiösa/politiska lögner tillsammans med okunighetoch girighet fördärvar mer och mer. Skriv utopier nu! Vöärlden behöver dem för att hitta en riktning!
Avdelning: Poesi Taggar: #flyktingar #fosterland #dagsvers #utopi #främling
Anne-Charlotte Östman
Ömsint om flickor i flyktingläger
"Fyra, fötter, två sandaler" av Karen Lynn Williams och Khadra Mohammed ges ut på svenska i samarbete mellan Verbum och Sensus studieförbund. Berättelsen handlar om två flickor i ett pakistanskt flyktingläger och är tänkt som utgångspunkt för samtal. Vad har de som flytt för erfarenheter? Vad har vi andra gemensamt med dem? Målgruppen är främst barn från sex till tio år.
Ett par vackra sandaler får i boken symbolisera konfliktlösning, gemenskap, minne och drömmar. Vi får inblickar i vardagslivet i lägret och veta vad som hänt Lina och Feroza innan de kom dit.
Boken som kom ut i USA 2007 har fått sin svenska språkdräkt av Anna Braw. De färggranna illustrationerna av Doug Chayka är mjuka och ömsinta.
Avdelning: Barn Taggar: #flyktingar #barn
Lena Köster
Litteraturpriset till...
Vem får Nobelpriset i litteratur i år? Förhoppningsvis någon som berättar om människors kamp för frihet från förtryck. Någon som kan gestalta upproret, lidandet och människovärdet. Någon vars ord skär rakt genom lögner och propaganda och blottar maktens psykopater, men också skildrar glädje och sensualitet.
Det är kanske mycket begärt att en och samma författare ska åstadkomma allt ovanstående i sitt författarskap? Men litterära stordåd utförs ständigt, har jag en känsla av. Så varför inte…
När Bertrand Russel 1950 fick Litteraturpriset, löd motiveringen: ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.
Orädda förkämpar behöver världen just nu och alltid.
De syriska flyktingarnas berättelser kommer att nå oss på olika sätt. I personliga kontakter. Genom journalistiken. Som skönlitteratur – poesi, noveller, romaner, teater, film.
Mycket når oss redan via youtube och andra virtuella kanaler. Den ilandflutne döde pojken Alan har blivit en ikon för flyktingsituationen och ett stopptecken: Nu får det vara nog!
Han är död och just därför redan en berättelse.
Jag var bara ett par mil från platsen där han flöt iland. Jag badade i det havet och njöt av sälta och värme, när döden slog till, semesterdrömmen krackelerade och ingenting blev som förut.
Så är det, tror jag, med Europa och Sverige: ingenting kommer att vara sig likt.
Jag hoppas att till litteraturens kanon, om femtio år eller så, hör inte bara de nazistiska koncentrationslägrens berättelser, utan också det tidiga 2000-talets krigs-och flyktingberättelser från Syrien och olika länder i Afrika.
Plus berättelser om en öppenhet mellan länder och etniska grupper som världen aldrig skådat tidigare.
Nobelpris eller ej.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Syrien #flyktingar #ilandfluten #berättelser #litteraturkanon #humanitet #förkämpar #litteraturpriset
Anmäl textfel