Lena Köster

Vem får gå med i Sverige?

Skriv utopier nu!"

En av mina dagsverser om flyktingar/immigranter, i UNT 1996, står jag för också i dag. Vems fosterland är egentigen Sverige...

Närhelst en broder med sin fot

beträder detta land;

närhelst en planta här slå rot

i svenskjord, mylla, sand;

närhelst en främling slår sig ner

och inte orkar resa mer

i denna värld som står i brand

- då är det här hans fosterland.

Närhelst en syster kommer trött

till detta kalla land

från sydlig värme jagad, nött

av flykt från krig och brand;

närhelst hon sätter sig i ro

i önskan att få leva, bo

vid denna klotets norra strand

- är detta hennes fosterland.

O, vad jag önskar att det vore så. Att det mänskiga livet vore sådant - eller ännu hellre att ingen behövde fly från krig, förtryck, terrorism, övergrepp, hungersnöd, naturkatastrofer. Men de berättelser som i dag möter oss i filmer och texter och för den delen konst och musik visar på ett allt tuffare klimat. Koldioxiden är nog inte vårt största problem - den får allt att växa mer. Men våld, nedskräpning och religiösa/politiska lögner tillsammans med okunighetoch girighet fördärvar mer och mer. Skriv utopier nu! Vöärlden behöver dem för att hitta en riktning!

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Lena Köster

Skribent otrygg trots fristad

Ni som lever här, ni förstår inte hur det är"

Hotet mot Uppsalas nuvarande fristadsförfattare gör att hen inte kan träda fram offentligt. Inte i intervjuer. Inte på stadens litterära eller journalistiska scener. Knappt ens privat socialt.

Hen kommer från ett land utanför Europa. Hen är journalist och bloggare, regimkritiker. Hen har flytt för sitt liv från hemlandet, där pressfrihet och yttrandefrihet bara är tomma ord.

-Vi har skolor, universitet, välutbildade personer, men en regering där många är illitterata och ståtar med köpta akademiska titlar. Människor förföljs och arresteras, dödas, säger fristadsförfattaren över en kopp te.

Jag har tänkt skriva en artikel om situationen i hens hemland, om boken hen nyss givit ut, om bloggen hen driver – men det går inte.

-Det är inte bara jag som har den här hotbilden, utan min familj i hemlandet, mina vänner och mina kollegor kan också drabbas, säger hen.

Vi kommer överens om att vänta ett år, tills nästa bok kommit ut och tills hen förhoppningsvis har mer koll på läget för de nära och kära.

Under tiden arbetar hen med bokprojekt och blogg.

-Jag lever till stor del på nätet. Träffar inte gärna landsmän heller eftersom jag inte vet vem jag kan lita på. De kan mycket väl föra information om mig vidare till regeringen…

Jag har svårt att förstå hur en artikel om den här skribentens vistelse i Uppsala, med namn och allt, skulle påverka personerna hen värnar om i hemlandet och grannlandet. Tänker att det är väl den utgivna boken, som finns där, och den pågående bloggen, som borde vara det som triggar hotet mot vänner och anhöriga. Oavsett var personen befinner sig.

En annan sak med hotet mot hen själv förstås.

-Du lever här. Du förstår inte hur det är i min värld, säger hen.

Sant. Dvs jag förstår hotet om hen som aktiv regimkritiker är verksam i eller i närheten av hemlandet. Det finns hur många bevis som helst på faran i att kritisera den sittande administrationen. Ständiga fängslanden, misshandel och, såvitt jag förstår, mord.

Men att känna sig hotad och förföljd långt norrut i en annan världsdel, att aldrig kunna lita på någon ens i exil i ett demokratiskt land, att tvingas välja ensamhet och intellektuellt liv på nätet – det blir tungt att andas…

Att läsa dystopier hör till ens litterära liv. Att inse att oerhört många människor i världen, lever i en sas förverkligad dystopi, känns som ett mänsklighetens misslyckande.

Diktaturer, fascism, nazism, rasism, förtryck av kvinnor, förtryck av alla som inte hör till makteliten, förtryck av oliktänkande och oliklevande, miljardstölder från folket till elitens giriga fickor, ogärningar i den ena eller andra gudens namn, listan är lång.

Det goda som görs i form av satsningar på skola och hälsovård för barn och kvinnor (gärna även för män), arbetet för att försvara och utveckla demokrati, olika former av hjälp via organisationer som Läkare utan gränser, RK, Rädda barnen, kyrkors och politiska organisationers hjälparbeten, forskning, fredsarbete, enskildas insatser för andras bästa osv. Väger det upp?

Räcker det för att nån gång skapa en värld i balans där mänskliga rättigheter styr? Där författare och andra fritt kan uttrycka sin mening, kritisera, debattera, utan att riskera annat än att motståndaren har bättre argument.

Är det ”goda” tillräckligt?

Tror inte det.

Det verkar inte som om ont kan med gott fördrivas. Men det gamla talesättet ”ont skall med ont fördrivas” är inget jag skulle vilja ha som rättesnöre.

Så, förgäves eller otillräckligt, det är ändå främst (litet kryphål där…) den vägen vi måste gå: stötta allt som i slutänden skulle kunna leda till en värld där mänskliga gemensamma rättigheter råder utan undantag. Utopin i stället för dystopin.

Fristadsförfattaren ler och ruskar på huvdet.

-Ni som lever här, ni förstår inte hur det är.

Jag får hens bok om ”folkmord” på tankar, engelska versionen.

Censur, tänker jag, gräver sig in i sinnet och skapar självcensur. Sen har sanningen dött.

Kommentera

Kristina Hård

Under tiden på andra sidan klotet

Det känns som för en evighet sedan, men avstånd och väderslag kan göra så, röra om ens tidsuppfattning"

Jag landar på Osakas internationella flygplats och tar tåget in mot storstaden. Småbyar, hus, gårdar möter varandra, svischar förbi tågfönstret. Tåget passerar småstationerna utan att stanna. Husen tar aldrig slut och förbinder den ena bebyggelsen med den andra. Det som förut var avgränsade och egna småbyar är ett böljande husgytter där endast småfält och vattendrag skvallrar om gamla gränser.

I lördags var jag i Stockholm och pratade om utopier behövs på Science fiction bokhandeln i Gamla Stan. Vi var sex av författararna till antologin Andra Världar – tio nya utopier som var där. Jesssica Shiefauer, Anders Fager, Johan Ehrenberg, Andrea Lundgren, Boel Bermann och så jag. Jag vet inte om vi kom fram till att den utopiska berättelsen behövs, det fanns flera syner på vad en utopi är, men att utopin behöver något att ta spjärn mot för att fungera berättartekniskt var vi nog rätt överens om. Eller som Jessica Shiefauer formulerade det (även om jag inte kommer ihåg det ordagrannt): I utopin måste det finnas lite dystopi, liksom det i dystopin alltid finns någon liten ljusning.

I min novell Dykplats Lund förflyttar sig huvudpersonen över forna sydpolen, från ett klimat till ett annat: "Det känns som för en evighet sedan, men avstånd och väderslag kan göra så, röra om ens tidsuppfattning."

Och här sitter jag på ett tåg i Japan. Utanför är det svensk sommar i temperatur och Science fiction bokhandeln och höst i Stockholm känns som för en evighet sedan. Nästan som om det som hände inte hänt.

Kommentera