Lena Köster
Starkt om fånge nummer tretton
När poesi från krig, fångenskap och tortyr blir teater i Uppsala uppstår ett plågsamt nu, dock (tackochlov) på ljusårs avstånd från den fängslade poetens blödande då... Poesin och prosan från en poets tid i syriska fängelser borde nå fler. Se föreställningen! Läs böckerna!
Faraj Bayrakdar är jämnårig med mig. Precis som jag är han journalist och poet. Men där slutar likheten. Medan jag har harvat på i mitt trygga, fredliga välfärdsland, har han suttit fängslad, isolerad och torterad i syriska fängelser i 14 år. Han var fången i cell nummer 13. Slagen och på många andra sätt misshandlad för sina ords skull.
Efter en internationel kampanj, som alltså tog mer än ett decennium, släpptes han fri 2000 och kunde ta sig till Sverige. 2005-06 var han fristadsförfattare i Stcokholm, där han fortfarande bor kvar.
Just nu gestaltas hans liv i fängelserna på Uppsala stadsteater både i skolföretällningar för gymnasiet och offentliga föreställningar.
Skådespelaren Frasisco Sobrano berättar att det är svårt att få skolorna att boka föreställningar. Trots att det är gratis för dem. Märkligt. Det borde vara slutsålt, fullsatt varje föreställning. Att det inte är det, är tråkigt och nästan skamligt - eftersom pjäsens budskap är så aktuellt och såväl regi som skådespeleri och scenografi på hög nivå.
Svenska, litteratur, samhällskunskap, samtidshistoria i ett entimmes starkt och engagerande paket byggt på en nu levande poets såriga men också okuvliga levnadsöde.
För tusan, gymnasier i Uppsala med onejd: vad mer kan ni begära???
Faraj Bayarkdar fick hjäp av medfångar, som var och en lärde sig en av hans dikter utantill och på så sätt bevarade dem genom åren. Dessutom skrev han dikter på cigarettpapper, som medfångar gav honom. Likaväl som han blev fängslad för sina ord, var det orden, poesin, som hjälpte honom att bevara sin själ - kanske inte oskadd men ändå livskraftig - genom fängelseåren.
Så stor är tankens och ordens makt. Ett mjukt men okuvligt vapen i kampen mot stål, kluvna atomer och förstenade människohjärtan.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Syrien #krig #fångenskap #tortyr #poesi #teater #Uppsala #identitet #språk #tystnad
Kommentera
Lena Köster
Litteraturpriset till...
Vem får Nobelpriset i litteratur i år? Förhoppningsvis någon som berättar om människors kamp för frihet från förtryck. Någon som kan gestalta upproret, lidandet och människovärdet. Någon vars ord skär rakt genom lögner och propaganda och blottar maktens psykopater, men också skildrar glädje och sensualitet.
Det är kanske mycket begärt att en och samma författare ska åstadkomma allt ovanstående i sitt författarskap? Men litterära stordåd utförs ständigt, har jag en känsla av. Så varför inte…
När Bertrand Russel 1950 fick Litteraturpriset, löd motiveringen: ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”.
Orädda förkämpar behöver världen just nu och alltid.
De syriska flyktingarnas berättelser kommer att nå oss på olika sätt. I personliga kontakter. Genom journalistiken. Som skönlitteratur – poesi, noveller, romaner, teater, film.
Mycket når oss redan via youtube och andra virtuella kanaler. Den ilandflutne döde pojken Alan har blivit en ikon för flyktingsituationen och ett stopptecken: Nu får det vara nog!
Han är död och just därför redan en berättelse.
Jag var bara ett par mil från platsen där han flöt iland. Jag badade i det havet och njöt av sälta och värme, när döden slog till, semesterdrömmen krackelerade och ingenting blev som förut.
Så är det, tror jag, med Europa och Sverige: ingenting kommer att vara sig likt.
Jag hoppas att till litteraturens kanon, om femtio år eller så, hör inte bara de nazistiska koncentrationslägrens berättelser, utan också det tidiga 2000-talets krigs-och flyktingberättelser från Syrien och olika länder i Afrika.
Plus berättelser om en öppenhet mellan länder och etniska grupper som världen aldrig skådat tidigare.
Nobelpris eller ej.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Syrien #flyktingar #ilandfluten #berättelser #litteraturkanon #humanitet #förkämpar #litteraturpriset
Kommentera
Eleni Schmidt
En bok leder till en annan
Nu håller jag på att läsa "Sowing the Wind" av John Keay.
Avdelning: Fakta Taggar: #Syrien #politik #mellanöstern
Kommentera
Eleni Schmidt
Nyheter, Syrien
Är det någon mer som inte riktigt begriper vad som händer i Syrien?
Avdelning: Fakta Taggar: #Syrien #Bra böcker som inte får tillräckligt med uppmärksamhet #Politik
Kommentera
Linda Odén
Detta är mitt namn
Adonis (uttalas Adoniss med betoning på slutet) brukar vara aktuell vid den här tiden på året då alla spekulerar kring vem som blir nästa nobelpristagare. Just nu ger en vinst för poeten 15 gånger pengarna, vilket gör att han befinner sig på åttonde plats på ladbrokes oddslista. Det är något längre ner än han brukar befinna sig.
Avdelning: Poesi Taggar: #Nobelpriset #Syrien #recension
Kommentera
Henrik Elstad
Kärlekens mörka sida
Denna tegelstensroman inleds med ett mord och slutar med att mördaren avslöjas. Men däremellan är det en Romeo och Julia-berättelse som utspelas i Damaskus och den lilla syriska byn Mala. I Mala ligger de stora släkterna Mushtak och Shahin i ständig fejd med varandra. Farid och Rana kommer från respektive släkt och förälskar sig i varandra. Den hederskultur som dominerar kärlekslivet i Syrien lägger dock många och stora hinder i vägen för dem.
Schami ville skriva en roman om alla varianter av kärlek som är förbjudna i Syrien, det land han lämnade på 70-talet. Även om Farid och Ranas förhållande står i centrum presenteras många olika relationer i deras släkt och vänskapskrets. Syrien är ett mångkulturellt land med många religioner, folkslag och politiska inriktningar som samsas innanför gemensamma gränser. I den hederskultur som präglas av en vilja att kontrollera sexualiteten går det att hitta många anledningar till att förhindra människor med olika bakgrund att träffas. En flickvän till Farids vän Josef uttrycker frustrerat angående förbjuden kärlek:
"Muslimer och kristna kan slåss sida vid sida, göra affärer med varandra, sörja, festa, arbeta och dö tillsammans, men att de älskar varandra går absolut inte an. Och om det ändå är något par som gör det är svaret döden. Ingenting driver araberna mer konsekvent än just den principen."
Först får man en kanske lite väl lång presentation av Mushtaks och Shahins släktträd och historia. Därefter tar boken mer fart när berättelsen koncentrerar sig på kärleksparet. Både Farid och Rana råkar ut för många dramatiska händelser som prövar deras kärlek. Som kommunist lever Farid farligt och Ranas familj vill få henne bortgift till någon inom den egna kretsen. Farid har också ett komplicerat förhållande till sin far, Elias, som själv rymt för att kunna vara med sin kärlek, Farids mor Claire. Elias vill att Farid ska uppfylla faderns dröm om att bli teolog, vilket naturligtvis är svårt för Farid som inte är religiös.
Detta är en lång berättelse med många stickspår och karaktärer, som tur är finns släktträd för släkterna på insidan av bokens pärmar. Jag har ändå en känsla efter att ha läst ut boken att den gav en hel del. Bilden av arabvärlden som man ser i media är väldigt ensidig och här får man en mer komplicerad bild som utmanar de fördomar man har. Dessutom uppskattade jag att författaren lade till en liten redogörelse på slutet hur romanen kom till.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Syrien #förtryck #relationer #recension
Kommentera
Anmäl textfel
