Anne-Charlotte Östman
Igenkännandets glädje (Vibeke Olsson, Kastellet)
Vibeke Olsson är ett säkert kort. När Kastellet bjöds ut på Harsagårdens kafé för tio kronor tvekade jag inte. Desto mera rätt var det ser jag nu, för boken som kom 1992 finns inte längre till försäljning i handeln.
Jag känner igen den noggranna realismen och den levandegjorda historiska miljön. Här befinner vi oss i mitten av 100-talet i det romerska rikets utkanter. Jag känner också i Freiatto igen den huvudperson som har ett handikapp av något slag och som i arbetet blir en fullvärdig människa bland andra. Han är en av de soldater som vakar över imperiets yttre gräns. Det har varit fred länge tack vare romarnas överlägsenhet, deras disciplin och civilisation.
Jag har botaniserat kors och tvärs genom Vibeke Olssons författarskap. Det började med Hedningarnas förgård som vi läste i en bibelkurs. Den handlar om de första kristna i Rom. Många år efter den läsningen fick jag i Akademibokhandeln syn på Sågverksungen. Eftersom min egen farfar arbetade på sågverk i Sundsvallsdistriktet blev det extra intressant att följa Bricken genom de tre böckerna som kom efter: Bricken på Svartvik, Sågspån och eld och Amerikauret.
En väninna rekommenderade Molnfri bombnatt med minnen från andra världskriget. En av mina läsare undrade om jag hade läst Koltrasten i Tegnérlunden som låg närmare tidsmässigt. Huvudpersonerna ser tillbaka på 1970-talet. Så har det fortsatt. Serien om slavinnan Callistrate och hennes dotter Sabina har jag återvänt till. Den som började med Hedningarnas förgård fick tre efterföljare: Kvarnen och korset, Sabina och Sabina och Alexander.
Vibeke Olsson missionerar inte, men den kristna tron är ett ledmotiv. Hennes romangestalter har olika förhållningssätt. En del närmar sig nyfiket, och sedan blir det inte mycket mer. Andra blir kvar i en kristen gemenskap. Av dem som blir angivna är några ståndaktiga och blir avrättade när de vägrar offra till kejsaren. Andra blir avfällingar inför hotet om tortyr.
Ett annat motiv är makten och hierarkierna människor emellan. Där finner vi friborna, slavar och frigivna. Inte sällan skildras osäkerheten hos människor som lämnat en nivå för en annan. I Kastellet får individer ur olika sociala skikt och med olika bakgrunder komma till tals. Vi känner mer eller mindre sympati med dem. Det tar emot att läsa om hur kvinnorna är prisgivna männens nycker. Freiatto bestämmer att hans och Regulas förstfödda ska sättas ut i skogen. Nästa barn, en pojke, levde bara två dagar. Efter det lämnar Freiatto hemmet för att gifta sig med en rik krukmakardotter.
Igenkännandets glädje balanserar farligt nära rutinens brant. Nu tror jag att jag ska göra en längre paus och inte återvända till Vibeke Olsson förrän om något år. En femte bok om Bricken har annonserats. Den måste jag läsa!
Vad jag haft att säga om de böcker som nämnts ovan kan ni se här och här och här och här och här.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk skönlitteratur #recension
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Nära i vardagen (Ulla-Lena Lundberg, Is)
En recensent i Gokväll rekommenderade Is, en bok av den finländska författaren Ulla-Lena Lundberg: Man kom så nära människorna. Det är den detaljrika vardagsskildringen som gör det.
Ulla-Lena Lundberg debuterade redan som 15-åring med en diktsamling. Sedan dess har hon producerat ett tjugotal verk i olika genrer.
Skeendet har biografisk bakgrund. Författarens far var präst och kom med sin hustru och lilla dotter till Kökar strax efter krigets slut. Kökar i den åländska skärgården benämns här Örarna.
I början av läsningen är det trivsamt med berättelsen om hur familjen inrättar sig i sitt nya hem. Hustrun står för deras lilla lantbruk som ska dryga ut inkomsterna. Det är så idylliskt. Mannen stortrivs med sin församling. De blir väl mottagna av invånarna. Fast ett mörker anas i kyrkoherden Petter Kummels tidigare liv. Hans odrägliga lycka står nog i relief mot en olycka som vi emellertid inte får veta något om. Lite gnissel finns kanske mellan makarna när det gäller barnuppfostran, och hustrun Mona är lite nervöst aktiv. Men mest tuffar skildringen på.
Det är några veckor sedan jag läste ut boken. Jag minns den som att den inte handlade om något särskilt, att den inte hade någon egentlig intrig - fast det inträffar en katastrof. Främst är det en miljöskildring av Kökar från tiden då författaren växte upp. Som sådan har den sina kvaliteter.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk skönlitteratur #recension
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Arbetets lov (Vibeke Olsson, Amerikauret)
Trivsamt och hemtrevligt är ord som kommer till mig vid läsningen av Vibeke Olsson, Amerikauret. Det är den fjärde boken om Bricken som växer upp och bildar familj i Svartvik, där ett av Sundsvallstraktens många sågverk fanns. Men man måste inte ha läst de tidigare för att hänga med. Det finns många inbäddade tillbakablickar.
Titeln är fylld med symbolik. Klockans tickande bidrar till trivseln i det lilla krypin där en ordentlig husmor skurar med såpa varje lördag och lägger på rena trasmattor. Amerikauret är också ett bevis på den strävsamhet som Bricken, hennes make och de andra arbetarna står för. De lyckas spara efter att ha slitit och jobbat över vid utlastningen. Arbetets välsignelse handlar det mycket om i Vibeke Olssons böcker.
Uret ackompanjerar tidens gång in i ett nytt århundrade. 1899 blir 1900. En del får följa med. Andra dör undan. Det saknas inte tragik i denna bok. Men bekymren för det materiella är svåra och skjuter undan känslorna. Så blir det när man har små medel och lever under de villkor som verket ställer upp.
Vibeke Olsson är en kristen socialist enligt henne själv. Hon skildrar arbetarrörelsens framväxt, och i hennes berättelse är baptisternas demokratiska anda inte oväsentlig i kampen för rösträtten.
Andra viktiga teman är brännvinets förbannelse och dess positiva motpol den nyktra sammanhållningen. Författaren är en mästare i realism. Hon säger själv att språket är ett verktyg. Det är inte som hos mer experimenterande skribenter ett ämne i sig.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk skönlitteratur #recension
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Skräckromantik för alla tider (Mary Shelley, Frankenstein)
Nu var det åter igen dags för omläsning, den här gången av en klassiker i den skräckromantiska genren, Mary Shelleys Frankenstein. Filmatiseringar har gjorts om vetenskapsmannen som skapade ett monster. Kanske den mest kända är Frankenstein från 1931 med Boris Karloff i rollen som monstret.
Men jag går till den riktiga grundhistorien från 1818. Den har sitt ursprung i att Mary Shelley tilllsammans med sin man poeten Percy Shelley och Lord Byron vistades vid Genèvesjöns strand, och de berättade spökhistorier för varandra. Hennes fantasifulla bidrag är högst imponerande med flera seriösa bottnar.
I romantisk anda har boken en intrikat berättarfiktion. Förutom den förmodat sanna yttre ramen har vi den inre berättarfiktionen där vetenskapsmannen Frankenstein har räddats ombord på en båt och berättar för kaptenen om de händelser som fått honom att ge sig ut på havet. Senare berättar monstret i ett möte med sin skapare om sina egna eskapader. Vi får ta del av brev, och dagböcker spelar en roll.
Romantiskt är också hur naturen spelar med. Det storslagna alplandskapet är sublimt och skänker tröst i svåra stunder. Andra gånger återspeglas melankolin i ett grått regnväder.
Hur var det då med monstret och dess tillblivelse? Frankenstein är besatt av tanken att skapa liv. Han gräver sig ned i tidens kunnande och stänger in sig i sitt laboratorium. Han tillverkar en varelse av likdelar. Till slut lyckas han med elektricitet att få liv i honom.
Är det en ond varelse? Nej, inte från början. Men det är någon som är främmande i denna världen. Varhelst han träffar på människor ryggar de skrämt tillbaka. Efter att ha tillägnat sig språket tror han att han ska kunna få människorna att känna medlidande med honom. Han prövar med en blind man, men när dennes familj kommer hem är slaget förlorat. Nu inleder han, som av människors fördomar blivit ett monster, sina hämndaktioner. Innan dess har han gjort goda handlingar och tänkt empatiska tankar. Han har släpat hem ved till den familj i vars uthus han tagit sin tillflykt. Senare kommer han att rädda en flicka från att drunkna, men blir beskjuten av hennes vän när denne får se vem som bär henne i sina armar.
Monstret blir ont av olycka och totalt utanförskap. Han är en Adam utan en skapare som älskar honom. Frankensteins familj drabbas också hårt av hämnden. Han kräver till slut att få sin Eva, sin like i fulhet och utsatthet.
Romanen ställer de alltid giltiga frågorna om gränserna för människans makt och vetande. Den är en variant av Prometheus-myten. Prometheus stal elden från gudarna och gav den till människorna. Som straff fjättrades hann vid en klippa, där en örn hackade ut hans lever. I grekisk mytologi räknades Prometheus förbrytelse som uppkomsten till all konst och vetenskap.
Det är en riktigt spännande berättelse. Ska monstret få en chans? Eller ska han förgöra sin skapare? Min medkänsla finns hos båda. Det är en bedrift av författaren. Det är nog inte lika lätt på vita duken - jag minns inte att jag själv har sett någon av filmerna. Det är ju i det bildmässiga yttre den olyckliga varelsen är avskyvärd.
Avdelning: Spänning Taggar: #deckare #historisk skönlitteratur #recension
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Nu vill jag ha luft och ljus
Vibeke Olsson gav ut fyra volymer om slavinnan Callistrate i Rom och hennes dotter Sabina. Den sista, Sabina och Alexander, kom 1987. Den är liksom de andra i serien slut på förlaget men finns att beställa.
Callistrate i Hedningarnas förgård och Kvarnen och korset bodde i slavkasern, födde barn som dog av sjukdom, födde barn som kastades i kloaken av den som ägde henne, födde barn som överlevde, födde Sabina som bara hade en arm. Callistrate hade sin make kär. Han var Sabinas far, kvarndragaren som blev satt i galären, protesterade mot en bestraffning och blev korsfäst.
I boken Sabina har Callistrates dotter fått förmånen att komma till Plinius patricierhus. Därifrån säljs hon vidare till änkemannen centurionen Alexander som bor med sina barn i ett läger i Germanien. Han drar ut i straffexpeditioner mot trilskande folk, skövlar och mördar. Säkert skonas vare sig kvinnor eller barn. Sabina blir friköpt av honom och han tar henne till hustru.
Hur kan hon älska en sådan man? För att han älskar henne? Liksom för Bricken i sågverksböckerna som skadats i en olycka är det viktiga för Sabina att livet inte går henne förbi, att hon får förbrännas, tas i anspråk får såväl arbete som kärlek. Även sorgen hör till delaktigheten, och Sabina får sin beskärda del.
Callistrate var kristen vilket stod henne dyrt. Hon blev angiven och sattes i bordell. Sabina håller stånd mot tron, fast Alexanders äldsta dotter talar med henne om kärleksbudskapet. Slutet är riktigt mörkt och dramatiskt. Tiden är grym. Våldet segrar.
Den detaljrika realism som jag beundrade i början av sviten har nu blivit för mycket för mig. Jag har tröttnat. Vi är inte ute på slagfältet, men det pratas och pratas om kriget hela tiden. Vibeke Olssons historiska kunnande är imponerande. Dock är soldatlivet en sida av det förflutna som inte engagerar mig tillräckligt. En värld där plikt och disciplin är livselixiret blir otäckt instängd. I den lever Alexander.
En fjärde bok om Bricken och sågverksfolket i Svartvik kommer i vår. I de böckerna har författaren varit luftigare i sin vardagsskildring, tycker jag, och människosynen är ljusare. Jag ser fram emot den nya.
Jag har tidigare skrivit om Vibeke Olsson här och här och här.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #historisk skönlitteratur
Kommentera
Anmäl textfel
