Mats Strandberg

Katastrofer och karlakarlar

Varför handlar så många katastroffilmer och -böcker om just såna här män? Det är så fruktansvärt tråkigt, och jag förstår inte hur man orkar skriva en sådan här karaktär till"

Har du också funderat över vad som egentligen kommer att hända med världen när oljan tar slut? Det är vad Alex Scarrows bok Last Light handlar om. Började läsa den igår kväll. Men nu är jag faktiskt tvungen att sluta, hundra sidor in, för jag står inte UT längre.

Huvudpersonen är en civilingenjör som förutspått katastrofen länge, men ingen har velat lyssna. Särskilt inte hans otacksamma barn, och frugan som tänker lämna honom. Till råga på allt har hon varit på jobbintervju. Att hon vill bli självständig tolkar han som något som bara handlar om HONOM. En del i hennes plan att visa HONOM att hon minsann klarar sig själv. Det är en treårings logik, att tro att allt utgår från honom. Men nu kommer katastrofen, och NATURLIGTVIS förstår frugan och barnen snabbt att de hela tiden underskattat honom. Han har ju haft rätt hela tiden! Gissa fem gånger om frugan kommer att bli kär i honom igen, trots att han är världens tråkigaste karaktär.

Varför handlar så många katastroffilmer och -böcker om just såna här män? Det är så fruktansvärt tråkigt, och jag förstår inte hur man orkar skriva en sådan här karaktär till. Nedan, ett utdrag ur en krönika som jag skrev för Aftonbladet Söndag när 2012 gick på bio:

I bioaktuella 2012 spricker hela jorden som ett ägg. Kontinenterna går sönder, trillar ner i havet eller brinner upp. Det är extra allt, hela tiden. Specialeffekterna är häpnadsväckande och hisnande. Men katastrofen i katastroffilmerna är aldrig att världen går under: Skilsmässor och trasiga kärnfamiljer är det verkliga hotet.
I centrum står alltid en frånskild pappa, oftast med en ”misslyckad” karriär. Hans surmulna exfru tjatar om gamla oförrätter. Hans son föraktar farsgubben. Men när jorden går under vaknar hjälten till liv i fäderna. I Day after tomorrow meddelade Dennis Quaid med darr på rösten att ”Jag gav min son ett löfte, och jag ska HÅLLA det löftet!” och kastade sig ut i en dödsföraktande räddningsaktion. I War of the worlds fick Tom Cruise äntligen se beundran i sonens ögon när han började slåss mot utomjordningar. I 2012 är John Cusack den frånskilda farsan som återfår positionen som familjens överhuvud när Jorden krackelerar. Exfrun ser tårögt och tacksamt – och nyförälskat? – på hans bravader. I en talande scen på ett kraschande flygplan ropar piloten upp ”grabbarna” till cockpit för att klara biffen, medan kvinnsen stannar kvar i lastutrymmet och tröstar ungarna. Det lyckliga slutet är nära. Allt kommer att ordna sig. Kvinnorna måste äntligen räddas, och männen får äntligen visa sitt mod.
 

Kommentera

Mats Strandberg

Bok- presentation:	Mrs.McGinty är död
Författar- presentation:	Agatha Christie

Agatha Christies alter ego

Fortsätter mitt Agatha Christie-knarkande – vid det här laget har jag läst 1200 sidor Christie på ett par månader…
Just nu är jag på sluttampen av Poirot-mysteriet Mrs McGinty är död. Jag har blivit väldigt förtjust i återkommande karaktären Mrs Oliver, en framgångsrik deckarförfattare som är så förvirrad att ingen förstår hur hon kan skriva så intrikata böcker. Jag måste anta att hon är Christies alter ego. I den här boken sliter hon bokstavligt talat sitt hår under sina möten med en egocentrerad, obegåvad manusförfattare som ska göra pjäs av hennes roman. Pjäsförfattaren vill göra den manliga huvudpersonen yngre, sexigare, och skala bort hans mer udda drag och ändra hans nationalitet. Vid ett tillfälle förklarar Mrs Oliver sitt missmod genom att fråga Poirot vad han skulle tycka, om han skulle tvingas se en man med helt andra karaktärsdrag spela ”Poirot” i en föreställning. Det är faktiskt väldigt roligt.

Jag gillar meta när det görs på rätt sätt, och inte stör läsningen för mycket. Det är en balansgång. Medan man läser en bok vill man ju tro på det som står där, och inte bli påmind om att författaren är en person som bara hittar på allt. Jag har själv använt riktig meta en gång, i min debutroman Jaktsäsong. Då lät jag författaren Mats Strandberg ta emot pris för sin första roman, och en av mina huvudpersoner berättade att han legat med mig – och kallade mig ”välhängd som en hamster”. Jag tror inte jag klarade den där balansgången med det infallet, men jag har åtminstone fått rätt mycket kul respons på det.
 

Kommentera

Mats Strandberg

Beslutsångest

På kvällen började så beslutsångesten. VILKEN BOK SKULLE JAG LÄSA NU? "

Min pojkväns föräldrar förbereder en flytt. Igår fick jag rota igenom deras bokhyllor och ta vad jag ville ha. Två fulla papperskassar blev det. Två stora högar som nu kunde läggas till de stora högarna av böcker jag själv köpt, eller fått i present, och inte hunnit läsa ännu.

På förmiddagen hade jag läst ut Truman Capotes Frukost på Tiffanys. På kvällen började så beslutsångesten. VILKEN BOK SKULLE JAG LÄSA NU? Herregud, är det bara jag som kan fastna i TIMMAR framför de olästa högarna? Välja, ändra mig, välja om, ändra mig igen? Till slut hade jag fått ner valmöjligheterna till fyra huvudkanditater. Jag satt i sängen och velade som en åsna mellan följande helt olika hötappar: Jakob Nilssons serieadaption av Stieg Trenters Färjekarlen, Joyce Carol Oates vampyrtegelsten The Accursed, Agatha Christies Bertrams hotell och Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I'm Home, som jag förstås kommer älska men hela tiden skjuter upp att läsa eftersom jag vill hitta det perfekta tillfället att grina över en historia om en älskad släkting som dör i aids.

Till slut sparkade åsnan jag bakut och tog nåt helt annat. Brittiska Sophie Hannahs rysare The Orphan Choir (som kommer ut på Hammer, samma förlag som ger ut Cirkeln i England). Jag har läst tjugo sidor (jag var så trött efter allt velande att jag somnade direkt) och hittills har det bara handlat om hur arg huvudpersonen är på sina grannar som spelar hög musik. Hon är faktiskt så arg att hon är helt besatt, fast det inte ens är midnatt. En lördag. (kan tillägga att hon inte har några barn hemma) Och hon vägrar gå upp och lägga sig på övervåningen där hon inte kan höra musiken, för "då skulle grannarna vinna". Istället vill hon flytta (vore inte det att VERKLIGEN låta grannarna "vinna"?) Och hon väcker sin man för att klaga på det här. Så att han inte kan sova heller.

Jag förstår inte den här kvinnan. Jag hoppas att det är meningen att man ska störa sig på henne, men jag är rädd att det ska vara igenkänningshumor här.

Så snart börjar antagligen nästa beslutångest. Läsa ut eller inte?

Kommentera /Visa 3 kommentarer