Lena Köster
Om rysk pedofili under pseudonym
En av mina författarvänner har skrivt sin senaste bok under pseudonym. Jag frågar hen varför. Och får svaret att det beror på det svåra ämnet: pedofili och handel med barn. Inte minst i Putins Ryssland.
|
Du publicerar romanen Rött kort under pseudonymen Viktor Kant, varför? -Det gör jag för att sätta Viktor Kant som varumärke för mina kommande thrillers, eftersom den skiljer sig så kraftigt från mina tidigare böcker. Eftersom jag dessutom är en sk offentlig person så känner jag mig friare så här. Rött Kort är kontroversiell och inte helt lättsmält. Hur har du gjort efterforskningar inför Rött kort? Och varför skriver du om just detta ämne? -Rött Kort är en politisk thriller om trafficking med barn, pedofiler och korruption, i en tid då Putin börjar bli aggressiv mot omvärlden. Samtidigt har vi haft stora skandaler i Sverige med bla en polischef som dömts för våldtäkt. Jag spinner vidare på denna verklighet tänker mig in i olika drabbade människors öden. -Vad händer om trafficking–ringen infiltreras av någon med ännu ondare avsikter? Det är i denna skärseld Rött Kort utspelas. Jag har gjort noggrann research. Sett dokumentärer om ryska gatubarn, läst utredningar, pratat med hjälparbetare och poliser. Jag har även läst webbinlägg och argument av pedofiler, där de förklarar sin syn på saken. Vuxna har berättat för mig om vad de utsatts för som barn hos svenska fosterfamiljer. Jag lovar – verkligheten överträffar dikten. Och formen: spänningsroman, deckare, varför valde du den? -Deckare kan fungera som samhällskritik och så även denna gång. Jag är upprörd över hur framförallt vissa män utnyttjar samhällets svaga: Idrottstränare, lärare mfl som utnyttjar barn i beroendeställning. -I Ryssland är situationen mycket dålig för avvikande och för gatubarnen, och de ansvariga förtjänar en rövspark. Samtidigt misstänkliggörs nästan alla män här i Sverige av en viss klick politiskt extrema feminister. (Typ alla män är potentiella förövare ) Jag är själv för total jämställdhet, och vill skildra god manlig kärlek till ett barn kontra den perverterade sk kärleken. Det är mycket aktuellt angående debatten om manliga förskolelärare. Jag hoppas att denna spänningsroman kan bidra till diskussionen. Har olika förlag fått läsa manuset, berätta gärna om processen! -Reaktionen har ofta varit att det ärt välskrivet men för magstarkt eller kontroversiellt. Putin och trafficking; pedofiler och poliser. Och ”……våra utländska samarbetspartners skulle tycka att det är för explicita sexskildringar” etc. Det senare förstår jag inte alls, för skildringarna är inte explicita. Jag tar det som en komplimang att jag lyckas beröra och skaka om. Ingen av de stora förlagen ville eller vågade ge ut, men ett litet gör det. Det räcker ju inte att skriva en bok. Boken och författaren behöver ju få plats på tidnings-och-tidskriftssidor och i tv-soffor om boken ska nå ut. Hur ser du på det? Alltså: hur långt ska författaren gå för att marknadsföra sin bok? -Det bli svårt. Förlaget får skicka ut recensionsexemplar och betala för reklam, men jag ställer inte upp på öppna intervjuer denna gång. Jag hoppas att människor ska köpa min bok för dess starka innehåll och viktiga budskap. Den är ju otroligt aktuell. Jag försökte skriva en modern Oliver Twist, men med ett innehåll som skulle kastat mig i fängelse på 1800-talet. Jag hoppas att ingen ska missförstå mina intentioner. Spänning och samhällskritik kan förenas. Barn i världen i dag - vad hotar dem mest: svält av olika orsaker, sjukdomar, krig, människohandel...? Vilka är barnens fiender? Hur KAN man göra illa barn, vad gör det förövaren till? -Jag är för tuffa tag mot friska vuxna. Jag avskyr daltande och omyndigförklarande och tyck synd om. Är man vuxen ska man ta ansvar och göra så gott man kan. Livet är inte rättvist, nej. Kom över det. Sluta gnälla och gör något bra utifrån dina möjligheter. Skyll inte på din uppväxt eller samhället. - Men barnen, det är en helt annan sak. Där är jag mjuk. Jag har väldigt svårt för barns lidande och hur vuxna utnyttjar dem. Just nu upprörs jag alla mest över IS och vad de gör, inte minst mot unga flickor. Fruktansvärt! Krig är det största hotet, och en omvärld som inte ingriper. -Slå till hårt mot den som skadar sina medmänniskor, särskilt barn. Men visa också förståelse för psykiskt sjuka. En pedofil är också en människa med friska såväl som sjuka sidor. Den som tror att man kan göra världen bättre genom att rensa ut det som inte passar in, skapar ett ännu värre helvete. Hur var det att skriva boken? Både vad sittfläsk och själsliga processer beträffar. Vad känner du för den idag? -Den började skrivas 2009 och samhället har redan förändrats. I Ryssland till det sämre. Texten har bearbetats många gånger och till slut var jag tvungen att låsa tiden vid en viss historisk tidpunkt pga utvecklingen i Ryssland. Att skriva den var både påfrestande och intressant. Jag har lärt mig massor. Jag kan garantera att det inte blev något slarvigt hafsverk, och lämnar ifrån mig romanen med tillförsikt. Jag hoppas att läsarna ska upptäcka den. * Rött Kort har just släppts på nätbokhandeln och kan beställas på alla boklådor. |
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #pedofili #trafficking #Ryssland #Putin #pedofilring #gatubarn #manlig #kärlek #barn #vååldtäkt #deckare #tv-soffor #marknadsföring #sexskildringar #pseudonym
Kommentera
Lena Köster
Poeter söker gps till parnassen
Väldigt många svenskar skriver poesi. Men få köper diktsamlingar i boklådorna. Få stora förlagssatsningar görs på poesi i det här landet. Poesins mångfald verkar finnas på nätet och de lokala poesiscenerna.
Har jag fel? Rätta mig gärna! Berätta om de många poesiläsarna, de som köper och lånar diktsamlingar. Och förlagen som är generösa i sin poesiutgivning.
Inte? Nähä.
Det märkliga är att det finns en folklig poesiflod som söker sig fram i små och stora strömmar till mindre bokförlag, till egenförläggandet, till poesiscenerna, till ordfestivalerna, till skrivarkurserna, till nätsajterna.
Det vill säga, det märkliga är att det här flödet av skrivande, högläsande, till och med tävlande i poesi (poetry slam) inte får större plats än det får (=ganska liten) i massmediasfären.
Som alltid finns det förstås en liten parnassklick som kan tänkas få sitta i en tv-soffa, bli intervjuade på kultursidor och över huvud taget få strålkastarljuset riktat på sig. Som får stipendier och priser. Inget ont om dem som tagit sig dit. Det är säkert välförtjänt!
Men alla de andra. Alla vi andra.
Exempelvis två av Uppsalas utsökta poeter, som på något vis verkar i utkanten av den litterära parnassen: Bo Gustavsson och Krister Gustavsson (inte släkt). Båda skriver poesi mättad av innehåll, svindlande djup, inte helt lättillgänglig, men med ytterst god eftersmak.
Jag har skrivit om bägge, stort uppslagna artiklar i UNT, som också brukar recensera deras böcker, om inte alla så i alla fall en del av böckerna.
Vi poeter i Uppsala läser (ofta för varandra) på Uppsalas olika scener, manifesterar oss på manifestationernas torg när så är, publiceras eller publicerar oss själva.
Det skrivs mycket god poesi i den har staden, ska jag tala om!
Men sällan hörs eller ses vi i medias kulturnyheter och intervjuprogram. Är vi sämre än Stockholmarna? Nä. Än uppmärksammade landsbygdspoeter? Nä. Än de som framträder vid Bokmässan? Nä.
Är vi sämre på marknadsföring? Ja, det tror jag bestämt! Trots scener och festivaler.
Det börjar bli dags att göra något åt det.
Föreslå gärna åtgärder! Så återkommer jag. Till dess bjussar jag på ett utsnitt ur ett av mina pågående arbeten (den hör sviten med en hälsning till tonsättaren Karin Rehnqvist):
Änglar som brinner
pappersartat
flagor fallande
mönster av brinnande
änglavingar klädnader
när de träffar atmosfären
som norrskensstoft
tvingar tynglagen
och friktionskoefficienten
blodet att bränna
den störtande vreden
till aska
vingar
som inte bär
fram en enda ton
...
Väldig vinge sveper
himlablået vattenrent
vräker vithet genom
notpapprets tvättstreck
alla noter
faller under
baslinjen
...
En mycket hög sopran
stiger över molngränsen
vinglöst naken
för att blidka
vit vredes
brända trasor
bärkraft under vingen
fångar tonen
av kallt salt
i dånet som strömmar in
där ängeln
just där
änglatrasor dalar
ner mot träden, spirorna, ljuden
av asfalt som sjunger
under bara fötter
trasor av vitt och bränt
med doft av gummi, popcorn, salsa
i trädens gröna
på asfalten som bortkastade
drömmar inga änglar
vet vad vi drömmer
numera
...
Glöm inte naturlagarna
och det krökta universum
när du ska landa, ängel!
Vi väntar dig under kontorstid
på uppgjord landningsplats
med rengjorda landningsbanor
och vhs
i händelse av dimma.
Anmäl ankomst
och cirkulera
vid köbildning.
Avdelning: Poesi Taggar: #poesi #recitation #poesiscen #ordfestival #egenutgivning #poetry slam #manifestationer #marknadsföring #Stockholmare #landsbygdspoeter #förlagssatsningar #mångfald
Kommentera
Sara Lövestam
Saker som jag inte visste om att vara publicerad författare innan jag blev publicerad författare, del 3
Att vara författare är att ha ett koncept
Det kan kanske, i vissas öron, låta naivt att inte fatta att saker som ska säljas behöver formuleras som ett koncept. Att inte tänka på vem som är ens målgrupp, att inte planera nästa bok utifrån säljpotential, att inte göra en marknadsplan samtidigt som man bygger en romankaraktär.
Men vi skriver inte för att sälja.
Jag skriver "vi", för det gäller kanske inte alla, men väldigt många författare. Vi började inte skriva för att vi var entrepenörer, utan för att vi kände olika typer av drifter. En drift är att beröra och förföra oss själva och i förlängningen andra. En drift är att bearbeta upplevelser vi varit med om. En drift är att dämpa ångest, en annan är att framkalla glädje och styrka. Vi skriver för att vi roas av våra egna tankar, för att vi reder ut sorg och förtvivlan med hjälp av ord, för att vi har fantasier som drar iväg med oss.
Hade jag varit entrepenör, hade jag sålt uggleholkar med trådlös spionkamera och solpanel. (Jag tror verkligen det finns en marknad. Jag skulle i alla fall köpa en.)
Men jag är en författare, som alltid skrivit mina grejer ur lust och djupt sittande, svårdefinierade behov. När jag hade tråkigt i skolan, skrev jag hisnande berättelser i mina skrivböcker. När jag blev dumpad skrev jag metervis med dagbok för att förstå vad som hände, och förhoppningsvis växa. Grejen med verb är inte resultatet av en marknadsanalys, utan av min fascination för grammatik och ett gäng vilda associationer.
Några som däremot är bra på det där med koncept, är förläggare. De kan tala om för oss varför den jättefina akvarellteckningen inte passar som omslag på vår hårdkokta deckare, varför det vore bra om vi skrev ännu en historisk roman och varför det tänkvärda citatet inte är säljande som titel.
Och sedan slåss vi lite. Oftast slåss jag mest för min text och mindre för det andra, för det är texten jag är expert på. Jag vet vilken känsla den springer ur, och jag vet att den känslan inte får förstöras, för det är den som ska ta med läsaren på en svängom. Är texten för anpassad, blir svängen tristare. En bra förläggare förstår det. Själv förstår jag att jag inte kan tänka i koncept, medan Marknaden gör det, och att produkten av min kreativa process har större chans där ute om en förläggare och en marknadsförare får paketera den.
Det är en sorts dragkamp, det där, och ur mitt perspektiv kan marknaden aldrig vinna. Så fort jag börjar anpassa mitt skrivande efter den, blir mina texter nämligen sämre, och något väldigt kraftfullt i mitt inre sparkar bakut och får mig att börja skriva något helt annat. Som en grammatikbok där konjugation 4 jämförs med överklassen, där transsexualism föräras ett kapitel och kissnödiga engelsmän och lustiga krabbor är självklara inslag.
"Vem är målgruppen för Grejen med verb?" är frågan jag fått otaliga gånger av journalister, och det finns inget svar. Jag har ingen målgrupp, ingen försäljningsplan, ingen marknadsanalys, när jag skriver. Och ändå har Grejen med verb legat på Bokustoppen i flera veckor, ändå har förlaget redan fått trycka upp en ny upplaga, ändå väntar 49 tålmodiga personer i kö på Stockholms stadsbibliotek och ändå ringlar signeringsköerna ibland ända ut på gatan.
Jag tar det som en påminnelse, när Marknaden försöker pracka på mig sanningar och avkräva mig koncept: Jag kom inte hit för att jag skrev vad andra ville läsa. Jag kom hit för att andra ville läsa det jag skrev.
(Med andra ord har jag fortfarande inte lärt mig att jag måste tänka i koncept. Mina två föregående romaner är historiska romaner, och jag vet att det vore så himla lämpligt om nästa också var det. Men det tilltalar inte min kreativitet, alltså skriver jag en spänningsroman i nutid. Som ändå inte kvalar in som deckare. Läs föregående mening en gång till. Alltså, jag suger på koncept.)
Taggar: #marknadsföring #försäljning #författarskap
Kommentera
Sofia Hallberg
Marknadsföring i sociala nätverk
När jag debuterade som författare 2012 la jag ut varenda liten recension av ”Mina fräknar” på sociala medier. Jag var glad, stolt och oerhört lättad. Ville dela min starka upplevelse med mina vänner. Men, nu kan jag också erkänna att jag utöver detta insåg vikten av att synas, att hjälpa den virala marknadsföringen på traven.
Avdelning: Skriv! Taggar: #marknadsföring #facebook
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Anmäl textfel
