Sandra Sandström
Nykläckta böcker del två
Jag badar i havet, plockar smultron och fästingar och kliar sönder myggbett. Med andra ord har juni blivit juli och sommarläsningen fortsätter. Här kommer listan på böckerna från förra månadens utgivning som jag är mest nyfiken på.
Taggar: #nykläckta #nyfikenpå #sommar #ung #blandat #kärlek #Mellanöstern #teater #thriller #hbtq #politik #pseudonym #debut #fantasy #feelgod #nytryck #mat
Lena Köster
Om rysk pedofili under pseudonym
En av mina författarvänner har skrivt sin senaste bok under pseudonym. Jag frågar hen varför. Och får svaret att det beror på det svåra ämnet: pedofili och handel med barn. Inte minst i Putins Ryssland.
Du publicerar romanen Rött kort under pseudonymen Viktor Kant, varför? -Det gör jag för att sätta Viktor Kant som varumärke för mina kommande thrillers, eftersom den skiljer sig så kraftigt från mina tidigare böcker. Eftersom jag dessutom är en sk offentlig person så känner jag mig friare så här. Rött Kort är kontroversiell och inte helt lättsmält. Hur har du gjort efterforskningar inför Rött kort? Och varför skriver du om just detta ämne? -Rött Kort är en politisk thriller om trafficking med barn, pedofiler och korruption, i en tid då Putin börjar bli aggressiv mot omvärlden. Samtidigt har vi haft stora skandaler i Sverige med bla en polischef som dömts för våldtäkt. Jag spinner vidare på denna verklighet tänker mig in i olika drabbade människors öden. -Vad händer om trafficking–ringen infiltreras av någon med ännu ondare avsikter? Det är i denna skärseld Rött Kort utspelas. Jag har gjort noggrann research. Sett dokumentärer om ryska gatubarn, läst utredningar, pratat med hjälparbetare och poliser. Jag har även läst webbinlägg och argument av pedofiler, där de förklarar sin syn på saken. Vuxna har berättat för mig om vad de utsatts för som barn hos svenska fosterfamiljer. Jag lovar – verkligheten överträffar dikten. Och formen: spänningsroman, deckare, varför valde du den? -Deckare kan fungera som samhällskritik och så även denna gång. Jag är upprörd över hur framförallt vissa män utnyttjar samhällets svaga: Idrottstränare, lärare mfl som utnyttjar barn i beroendeställning. -I Ryssland är situationen mycket dålig för avvikande och för gatubarnen, och de ansvariga förtjänar en rövspark. Samtidigt misstänkliggörs nästan alla män här i Sverige av en viss klick politiskt extrema feminister. (Typ alla män är potentiella förövare ) Jag är själv för total jämställdhet, och vill skildra god manlig kärlek till ett barn kontra den perverterade sk kärleken. Det är mycket aktuellt angående debatten om manliga förskolelärare. Jag hoppas att denna spänningsroman kan bidra till diskussionen. Har olika förlag fått läsa manuset, berätta gärna om processen! -Reaktionen har ofta varit att det ärt välskrivet men för magstarkt eller kontroversiellt. Putin och trafficking; pedofiler och poliser. Och ”……våra utländska samarbetspartners skulle tycka att det är för explicita sexskildringar” etc. Det senare förstår jag inte alls, för skildringarna är inte explicita. Jag tar det som en komplimang att jag lyckas beröra och skaka om. Ingen av de stora förlagen ville eller vågade ge ut, men ett litet gör det. Det räcker ju inte att skriva en bok. Boken och författaren behöver ju få plats på tidnings-och-tidskriftssidor och i tv-soffor om boken ska nå ut. Hur ser du på det? Alltså: hur långt ska författaren gå för att marknadsföra sin bok? -Det bli svårt. Förlaget får skicka ut recensionsexemplar och betala för reklam, men jag ställer inte upp på öppna intervjuer denna gång. Jag hoppas att människor ska köpa min bok för dess starka innehåll och viktiga budskap. Den är ju otroligt aktuell. Jag försökte skriva en modern Oliver Twist, men med ett innehåll som skulle kastat mig i fängelse på 1800-talet. Jag hoppas att ingen ska missförstå mina intentioner. Spänning och samhällskritik kan förenas. Barn i världen i dag - vad hotar dem mest: svält av olika orsaker, sjukdomar, krig, människohandel...? Vilka är barnens fiender? Hur KAN man göra illa barn, vad gör det förövaren till? -Jag är för tuffa tag mot friska vuxna. Jag avskyr daltande och omyndigförklarande och tyck synd om. Är man vuxen ska man ta ansvar och göra så gott man kan. Livet är inte rättvist, nej. Kom över det. Sluta gnälla och gör något bra utifrån dina möjligheter. Skyll inte på din uppväxt eller samhället. - Men barnen, det är en helt annan sak. Där är jag mjuk. Jag har väldigt svårt för barns lidande och hur vuxna utnyttjar dem. Just nu upprörs jag alla mest över IS och vad de gör, inte minst mot unga flickor. Fruktansvärt! Krig är det största hotet, och en omvärld som inte ingriper. -Slå till hårt mot den som skadar sina medmänniskor, särskilt barn. Men visa också förståelse för psykiskt sjuka. En pedofil är också en människa med friska såväl som sjuka sidor. Den som tror att man kan göra världen bättre genom att rensa ut det som inte passar in, skapar ett ännu värre helvete. Hur var det att skriva boken? Både vad sittfläsk och själsliga processer beträffar. Vad känner du för den idag? -Den började skrivas 2009 och samhället har redan förändrats. I Ryssland till det sämre. Texten har bearbetats många gånger och till slut var jag tvungen att låsa tiden vid en viss historisk tidpunkt pga utvecklingen i Ryssland. Att skriva den var både påfrestande och intressant. Jag har lärt mig massor. Jag kan garantera att det inte blev något slarvigt hafsverk, och lämnar ifrån mig romanen med tillförsikt. Jag hoppas att läsarna ska upptäcka den. * Rött Kort har just släppts på nätbokhandeln och kan beställas på alla boklådor. |
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #pedofili #trafficking #Ryssland #Putin #pedofilring #gatubarn #manlig #kärlek #barn #vååldtäkt #deckare #tv-soffor #marknadsföring #sexskildringar #pseudonym
Anne-Charlotte Östman
Romain Gary - ett fyrfaldigt jubileum
I dag den 8 maj för hundra år sedan föddes Romain Gary i Vilnius. Hans födelsenamn var Roman Kacew, och föräldrarna var ryska judar. Det rådde länge osäkerhet kring hans ursprung, men Myriam Anissimov redde äntligen ut det i biografin ”Romain Gary, le caméléon” 2004. Av titeln framgår att han levde i olika skepnader, och han spred gärna myter om sig själv.
Avdelning: Fakta Taggar: #biografi #pseudonym #avhandling
Anne-Charlotte Östman
Ett litterärt lurendrejeri
I dag ska ni få en lite längre text att läsa. Jag vill gärna berätta om Romain Garys författarskap som är objektet för min doktorsavhandling. Gary är inte så känd i Sverige, vilket jag tycker är synd förstås. Det är ett lättillgängligt humoristiskt verk. De böcker som jag nämner nedan med svensk titel inom parentes är alla utgivna på svenska. Med livet framför sej kom i nyutgåva på Norstedts 2010 och finns i pocket att köpa för en billig penning.
Avhandlingsarbetet var lustfyllt. Det hade börjat med ett skratt. Min man Örjan var i Frankrike 1977 och blev rekommenderad att läsa en ny spännande författare, Emile Ajar. Debutboken hette Gros-Câlin. Det betyder ungefär Storkram och var det namn som berättaren M. Cousin gett den pytonorm han levde tillsammans med i en tvårummare i Paris. Det var en hejdlöst rolig roman med sina upptåg och sitt underfundiga språk. Ytterligare tre böcker i samma humoristiska stil kom i snabb takt. När jag hade lagt fram min C-uppsats frågade min handledare om jag skulle fortsätta att skriva om Ajar. Då svarade jag att det kanske inte var så lätt med ett så nytt och litet författarskap.
Några dagar efteråt stod det klart att det var den sen länge etablerade Romain Gary som använt sig av pseudonym för att villa bort kritikerna och få chansen att bli läst med nya ögon. Det franska litterära etablissemanget blev grundlurat. Gary hade sänt ut sin yngre släkting Paul Pavlowitch att spela rollen som den nya författaren. Själv var jag på Franska institutet i Stockholm i november 1978 då Pavlowitch läste ur L’angoisse du roi Salomon (Kung Salomos ångest) som snart skulle komma ut. Han vägrade att svara på personliga frågor och kedjerökte nervöst under hela tillställningen.
Avslöjandet kom efter att Gary den 2 december 1980 tagit livet av sig 66 år gammal. Han hade lagt sig på sängen i sin våning på rue du Bac i Paris, riktat pistolkolven mot gommen och tryckt av. Rädslan för ålderdomen och de allt mer komplicerade turerna i Ajar-affären hade tagit ut sitt pris. Han efterlämnade en liten skrift med titeln Vie et mort d’Emile Ajar (Emile Ajars liv och död) och slutade med att säga att äntligen hade han uttryckt sig fullständigt.
Nu fick jag chansen till ett avhandlingsämne. Den enes död den andres bröd. Jag kunde helt enkelt jämföra Garys tidigare författarskap med stil och innehåll i de böcker han skrev under pseudonym.
La promesse de l’aube (Löfte i gryningen) hade han gett ut 1960. Titeln syftade dels på det löfte som han bara genom att komma till livet gett sin mor att bli något stort, dels den förväntan som moderskärleken gav honom om att få uppleva kärlek även i vuxen ålder. När jag 1987 hade publicerat en understreckare i Svenska Dagbladet om Gary blev jag uppringd av en dam som sa att hon var Brigitte, en av de åtrådda kvinnorna i självbiografin. Christel Kriland som hon hette bjöd hem mig, och jag förstod att Romain Gary i hög grad var levande i hennes minne.
Hon hade träffat honom på 30-talet när hon som ung journalist sändes till Frankrike för att skriva om en utställning. Christel var då gift med Lillebror Söderlundh. Men hennes väninna Sylvia som sällskapade med Garys bäste vän René presenterade Romain för henne. Han var vid den tiden juridikstudent. Vid en tentamen hade han en Dalahäst som maskot, berättade hon för mig. Han hade börjat skriva skönlitterärt och lät henne få det första romanmanuskriptet som förblev opublicerat. Jag fick läsa det, och det blev värdefullt för min analys.
Sylvia, som var silversmed, och hennes man doktor René Agid kom att leva i ett långt och stabilt äktenskap. Gary tog ofta sin tillflykt till dem. De var med sitt präktiga borgerliga liv en fast punkt för honom som var mer äventyrlig. Hans biografi var imponerande. Han uppfyllde med råge moderns förväntningar. Han blev krigshjälte under befrielsen av Europa, diplomat efter kriget, var verksam i Hollywood en period och blev tilldelad Goncourtpriset två gånger. Det var emot reglerna, men juryn visste inte att Gary inte bara var upphovsman till Les racines du ciel (Himlens rötter) som fått priset 1956 utan också till La vie devant soi (Med livet framför sej) 1975. Så blev det möjligt – den enda gången i historien.
Christels och Romains historia blev kort. Hon hade inte orkat med honom i längden, anförtrodde hon mig. Han hade en glupande erotisk aptit – livet ut framstår det som när man läser Myriam Anissimovs gedigna biografi, Romain Gary, le caméléon. Jag fick för övrigt glädjen att bidra något till hennes bok genom att översätta till franska den omfattande korrespondensen mellan Sylvia och hennes svenska väninna. I så gott som varje brev nämns Gary, så också i ett brev som Christel fått just den dag jag hälsade på henne i Saltsjöbaden.
Jag fick tillstånd av Garys son att läsa ett alternativt slutkapitel till Gros-Câlin som förlaget inte velat ha med – det hade inte författaren kunnat argumentera emot eftersom han höll sig undan. Diego Gary var en vacker ung man som tog emot mig på rue du Bac, men ack så olycklig. Året innan fadern dog hade modern, skådespelerskan Jean Seaberg tagit sitt liv. Vilket öde för en son!
Den 7 maj 1994 försvarade jag min avhandling L’utopie et l’ironie, Etude sur Gros-Câlin et sa place dans l’oeuvre de Romain Gary. Resultatet som jag kommit fram till var att flera av Garys tidigare teman fanns kvar hos Ajar, kärleken, livsångesten och konsten kontra verkligheten, men de gestaltades på ett vardagligare plan. Tillsammans med den uppskruvade humorn gjorde det att stilen blev mer träffande och effektiv i sitt ofta satiriska uppsåt.
I Gros-Câlin var förvandlingen och pånyttfödelsen centrala motiv. Gary hade träffat och blivit starkt berörd av paleontologen och jesuiten Pierre Teilhard de Chardin. Denne hade sammanlikat sin forskning och sin kristna tro till en vision om ett universum som växer och utvecklas till fullkomning. Ormen Gros-Câlin hoppades på något mer genomgripande än att ömsa skinn. För att göra omslaget till avhandlingen tog jag min svärmor till hjälp. Hon fick teckna en pytonorm med guldstjärna på huvudet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Frankrike #avhandling #pseudonym #självmord
Anmäl textfel