Mats Strandberg
Om att komma till Sverige som tonåring
Har just läst ut Alma Kirlics En svensk kändis, färsk från tryckeriet. Jag gillade särskilt delarna som handlade om att som 15-åring komma tlll Karlstad från kriget i forna Jugoslavien. Det är 90-tal och det är Ny Demokrati och en helt ny karta över Europa.
(Och den svenska kändisen i fråga är Björn Skifs, som Alma får träffa som tröstpris när idolträffen med Christian Slater, som hon vunnit i en radiotävling, blir inställd för att Slater har en svacka...)
Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Vackert och kusligt och alldeles, alldeles underbart
Just läst ut Elizabeth Hands nya roman Wylding Hall, 150 sidor fullpackade med atmosfär, skönhet och kuslighet. Det handlar om ett folkrockband som på 1970-talet isolerar sig i ett ensligt gods på engelska landsbygden för att skriva låtar till sitt andra album. Boken består av nutida intervjuer med gruppmedlemmarna, där de försöker beskriva och förstå vad som egentligen hände den där sommaren då deras begåvade, undersköna sångare Julian försvann spårlöst.
Åh, det är så bra! Så mycket gåshud! Jag älskar den här boken!
Och för er som ännu inte upptäckt Elizabeth Hands författarskap, ni har något ljuvligt framför er. Eftersom hon dessutom är en god vän råkar jag veta att två av hennes böcker snart kommer på svenska.
Avdelning: Skräck Taggar: #nyläst #skräck
Kommentera
Mats Strandberg
Lättnaden när Wikipedia läst ut boken åt mig
Ägnade hela smekmånaden (okej, inte hela) åt att plöja Dan Simmons 80-talsroman Carrion Comfort, som Stephen King kallat för "en av 1900-talets tre bästa skräckböcker". Tyvärr går King inte att lita på, och Dan Simmons är en stundtals grym men väldigt ojämn författare. Den här tegelstenen med pytteliten text vacklar till slut under sin egen tyngd. Det börjar så bra, med vampyrer som kan styra sina offer som radiostyrda robotar. Och den psykotiska gamla sydstatskärringen Melanie är den värsta och roligaste vampyr jag någonsin följt. Men historien vecklar ut sig och vecklar in sig i oändliga nya varv, tills både korrupta FBI-agenter och Mossad är inblandade, och ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet hotar. Persongalleriet är större än en svensk småstad. Turerna är snurrigare än Loopen på Liseberg. Boken blir ett monster i sig, och äter upp sig själv.
Med 200 sidor kvar (och då hade jag ändå läst nästan tre fjärdedelar) gav jag till slut upp. I de här fallen brukar jag ta till Wikipedia - hyfsat kända bcker brukar ha en utförlig Plot Summary där hela handlingen beskrivs, från början till slut. Det är en lättnad, för det visar sig nästan alltid att jag gjorde rätt i att sluta läsa - men jag får ändå veta hur det går.
Avdelning: Skräck Taggar: #nyläst #skräck
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mats Strandberg
Tillbringade semestern med onda små flickor
Har just kommit hem från en vecka på Mykonos. Jag har ätit och druckit, löjligt gott och löjligt dyrt (en ynka liten colaflaska snittar på 70 spänn!), umgåtts med vänner - och läst två romaner om onda små flickor. Men trots borrarna och blodet i John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna, så var det de flickorna i Margaret Atwoods Cat's Eye som var mest gastkramande. Herregud, vad Atwood skriver fantastiskt om hur elaka barn kan vara mot varandra, och vilka ärr det ger oss för resten av livet. Boken har blivit en av mina favoriter - och Atwood svarade när jag skrev om det på Twitter!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyläst #skräck
Kommentera
Mats Strandberg
Stundtals underbart om underjorden
Om Stephen King, Dan Brown och Jules Verne skulle skriva en tegelstensroman tillsammans, så skulle den nog bli ungefär som Jeff Longs The Descent. En episk, världsomspännande berättelse om upptäckten av ett underjordiskt grottsystem som förgrenar sig under hela planeten, och om de demonliknande varelser som bor där. Ibland galet spännande, ibland alldeles för långsökt och långrandigt. Men när det är bra är det riktigt bra.
Avdelning: Fantastik Taggar: #nyläst #sf #skräck
Kommentera
Mats Strandberg
Skrämmande aktuellt om dödsstraff
Sisådär var femte svensk är för dödsstraffet numera. En siffra som jag personligen tycker är obegripligt hög. Men oavsett om du är för eller mot - eller om du inte har bestämt dig än - så är prisbelönta Aftonbladet-journalisten Carina Bergfeldts bok Sju dagar kvar att leva oerhört läsvärd. Här träffar vi poliser och offrens anhöriga. Förövaren som väntar på sin tur på death row, och den oskyldigt anklagade som dömdes till döden trots att det inte fanns ett enda bevis. Fängelsedirektören och journalisten som sett hundratals människor dö i ett grönmålat rum. Boken är flyhänt skriven, omskakande och lärorik. Och uppenbarligen skrämmande aktuell.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mats Strandberg
Lena Nyman och kulturmännen
Lena Nyman var aldrig mycket mer än Ronjas mamma och en rolig röst för mig. Nu har jag äntligen läst Annika Perssons biografi över henne, Jag vill ju vara fri. Vilket porträtt! Och vilken människa! Vilket liv!
Det är inte bara en berättelse om en skådespelare. Det är en berättelse om Sverige. Och om kulturmannen. Ständigt dessa uppburna kulturmän och deras självklara tolkningsföreträde, deras åh-så-plågade själar och kränkta fäktanden. Deras "recensioner" som "Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös och lite dum.” Det känns så urtida, så genant. Och samtidigt berättar kvinnliga vänner om sina möten med kulturmän, min haka har tappats så många gånger sommaren 2015 att den snart hoppar ur led, och ingenting verkar egentligen ha förändrats.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #biografi
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mats Strandberg
När Guldlock hittade den perfekta semesterboken
Första semesterveckan, och jag försökte hitta den perfekta sommarläsningen.
Började med Amy Poehlers självbiografi Yes please. När jag såg den på tågstationen sa jag just ”Yes please”, och jag gjorde en ganska exakt spegling av Amy på omslaget, uppsträckt hand och allt. Jag är trots allt ett fan av henne. Och visst, boken var rolig på sina ställen. Tänkvärd på några andra. Men den var inte perfekt. Den var för spretig, babblig, den hade behövt redigeras. Kanske är det en sådan där bok som ska läsas lite då och då, korta stycken i taget. Som färgglada karameller att snaska på någon gång ibland. Men semestern är till för att sluka.
Gick vidare till raka motsatsen, Sara Stridsbergs hyllade Beckomberga. Här spretar det inte alls, här är allt hårt hållet och tuktat. Och visst var den fin, sorglig, poetisk, allt det där. Men för mig stod den fulländade stilistiken i vägen. Distanserade mig. Jag kunde inte förlora mig helt i den. Inte så som jag ville.
Sedan hittade jag till slut den perfekta semesterläsningen. Likt Guldlock hittade sängen som var alldeles, alldeles lagom. Det var Tana French kriminalroman The Secret Place. En gåta som var tillräckligt spännande för att kunna förlora sig i, men också med ett så vackert språk att gåshuden reste sig på armarna. Här möts internatskoleflickor och poliser, här finns frågor om klass och kön och identitet, här finns magi och blod och död. Alldeles, alldeles lagom. Perfekt. Äntligen.
(PS: The Secret Place är en fortsättning på Tana French tidigare kriminalromaner, en serie som jag inte tidigare kände till, men som jag nu definitivt tänker titta närmare på. Tyvärr vet jag inget om och när The Secret Place kommer på svenska, och ärligt talat är jag för lat för att googla. Det är semester.)
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyläst #deckare #biografi
Kommentera
Mats Strandberg
Robinson Crusoe på Mars
Har just läst The Martian (på svenska Ensam på Mars) av Andy Weir, som publicerade boken själv på nätet, sedan blev upptäckt av ett förlag, och nu toppar försäljningslistorna världen över. Snart blir den storfilm av Ridley Scott, med Matt Damon i huvudrollen.
Det handlar om en man som är just ensam på Mars, och försöker överleva tills räddningen når fram. Det är sida upp och sida ner av teknik, fysik och biologi, strösslat med lite skojfriskheter. Huvuddelen av romanen är skriven i loggboksform, vilket gör att a) Vid varje kris (möjligen fram till slutet) förstår vi ju att han kommer att överleva eftersom annars skulle boken ta slut, och b) Ibland känns det mer än lovligt osannolikt att han skulle sätta sig ner och skriva om det som händer.
Vi får inte veta något om hans liv på Jorden - vilka eller vad han längtar hem till, till exempel, eller vad han egentligen känner där uppe i världens mest ödsliga öken. Och bikaraktärerna är helt omöjliga att hålla isär, eftersom de är så skissartat tecknade.
Nu låter det som om jag avskyr den här boken. Det gör jag inte. Ibland är den till och med riktigt fängslande - och jag är ofta väldigt glad över att stå med båda fötterna på jorden medan jag läser.
Men det är också årets mest överraskande superhit hittills. Och att försöka lista ut varför den blivit så populär kanske var det jag tyckte var allra mest spännande.
Avdelning: Fantastik Taggar: #nyläst #sf
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Mats Strandberg
Pax för de här böckerna!
Midsommardagen blev jag bjuden på pannkaksfrunch av författarkollegan och bloggsystern Åsa Larsson och Ingela Korsell, hennes medförfattare till PAX-serien. Det är fantasy som i första hand riktar sig till barn i åldern 9-12 år. I går läste jag ut den första boken av tio, Nidstången. Gamla nordiska mytologiska väsen har börjat sticka fram sina fula trynen i Mariefred, och det är spännande, läskigt och riktigt bra. Åsa och Ingela sätter världen och tonen så himla elegant. Och så har serietecknaren Henrik Jonsson gjort grymma illustrationer (se käpphästen från helvetet nedan). STORT plus för att illustrationerna aldrig spoilar det som händer i texten på samma uppslag! Jag läser med stor behållning, men jag skriker också inombords av frustration över att det inte fanns såna här böcker när jag var barn.
Avdelning: Barn Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Ett Italien långt från romcoms
Har just läst ut Silvia Avallones tokhyllade debut Stål, om två flickor som nätt och jämnt kommit in i puberteten. Anna och Francesca bor på Via Stalingrad i en italiensk industristad på utdöende. Solen pressar sig ner över landskapet. På stålverket är arbetet tungt och farligt och glödande. Kvinnorna jobbar hemma, åldrade i förtid. Och alla män i den lilla staden är besatta av flickornas kroppar. Till och med deras egna pappor.
Det är ett helt annat Italien är det vi brukar få se i populärkulturen. Det är exempelvis långt från resmålet för priviligerat självförverkligande a'la Eat Pray Love. Här finns inga njutningsfyllda, slutna-ögon-mumsanden på den perfekta mozarellan med organiskt odlad tomater. Inga vingårdar. I Stål hägrar hela tiden turistparadiset Elba alldeles vid horisonten, oåtkomligt, overkligt. Och det enda sättet för flickor att inta en maktposition - åtminstone för några få av dem, under några få år - är att vara sexobjekt.
Jag är inte lika hundraprocentigt såld som alla recensenter och ungefär alla jag känner som läst den. Men när Stål är som bäst är den helt fantastisk. Och allra bäst tycker jag om en av bifigurna; den jämnåriga grannflickan Lisa, som är minst lika besatt av Anna och Francesca som gubbarna. Hon är rultig, finnig, inte det minsta populär. Hennes avundsjuka kokar i den italienska hettan. Jag älskar henne.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Inte så skimrande den här gången
Jag älskade Lauren Beukes förra roman The shining girls om en tidsresande seriemördare, så mycket att jag gladeligen tackade ja till att blurba den svenska utgåvan Flickor som skimrar. Jag älskade särskilt att offren – de skimrande flickorna – fick vara riktiga karaktärer, inte bara sexiga lik som hittades i skogsbryn.
Det finns saker jag gillar med hennes senaste seriemördarroman, Broken monsters, också. Jag gillar att det inte är självklart att alla personer är vita. Jag gillar miljöbeskrivningarna av Detroit. Jag gillar att kunna läsa en bok i den här genren som är helt befriad från sexistisk skit. (Inga sexiga lik den här gången heller, vilket får mig att undra lite över valet av omslagsbild)
Men boken har problem som jag inte riktigt står ut med. Jag har väldigt svårt för många karaktärer, främst för att Beukes den här gången verkar mer intresserad att använda dem för att få fram sina egna åsikter och (ibland ganska banala) tänkvärdheter än att göra dem trovärdiga som personer.
Och den här gången funkar inte heller balansen mellan det vardagliga och det övernaturliga, som jag tyckte hon höll så snyggt i The shining girls. Särskilt mot slutet blir det alldeles för mycket som att lyssna på någon berätta alldeles för långdraget och detaljerat om en dröm. Det är förstås svårt att förklara hur jag menar utan att spoila hela boken, men tänk er slutet på När lammen tystnar, om alla karaktärer tagit alldeles för mycket syra – och författaren Thomas Harris också gjort det medan han skrev.
Trots detta så ser jag fram emot Beukes nästa bok. Jag tror fortfarande på henne som författare.
Och PS: Tro inte på mig om ni inte vill. Broken monsters har sida upp och sida ner av fantastiska recensioncitat. Jag kan ha missförstått ALLT.
Avdelning: Spänning Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Hello Dolly
Få saker är så läskiga som dockor som ser ut att när som helst kan vrida på huvudet och se på dig med en ondskefull glimt i porslinsögonen. De är rätt överanvända inom skräckgenren vid det här laget, men jag har avskytt dem ända sedan jag traumatiserades av clowndockan som får liv i Poltergeist.
Jag har en bekant som lagar gamla dockor (som den på bilden ovan), och jag skulle hellre hugga av mig lilltån än att tillbringa en natt ensam i hennes studio.
Den här talande dockan – skapad av ingen mindre än Thomas Edison på 1890-talet – skulle kunna komma direkt från helvetet.
Och Real Doll-skapelserna (svindyra, naturtrogna sexdockor – klicka här på egen risk) skulle göra mig fruktansvärt mörkrädd - för att inte tala om att jag aldrig skulle kunna skända en av dem.
I det här fallet köper jag helt och fullt Freuds teori om ”das unheimliche” – obehaget som uppstår när du möter något som verkar välbekant och vanligt, men har ett okänt och oroande element i sig. Till exempel har man kunnat visa att när döda ting blir lite för naturtrogna uppfattas de av många som skrämmande.
Jag har just läst ut Dolly av Susan Hill (mest känd för Woman in black, som blev storfilm med Daniel Radcliffe). Det här är en gotisk spökhistoria med ett stort engelskt gods, dimbankar över hedarna – och en docka inslagen i silkespapper. Det händer inte särskilt mycket i den här korta romanen, men ibland räcker det med ett oförklarligt prasslande i mörkret för att ge ett par kalla kårar. Åtminstone om du, liksom jag, har lätt dockfobi.
Avdelning: Skräck Taggar: #nyläst #skräck
Kommentera
Mats Strandberg
Rapport från Skåne
Har just kommit hem från Skåne. Jag och Sara var där för att prata om Engelsfors i Malmö och på Litteralund, och vi hade två grymt roliga dygn med fina läsare, proffsiga arrangörer och gamla och nya vänner. Var helt tagen av stadsbiblioteket i Malmö (bilden ovan) som tydligen, med all rätta, blivit utsett tlll ett av världens vackraste bibliotek.
Jag hade också med mig lässällskap, Agatha Christies Ett sting i tummen i en rätt så vedervärdigt ful utgåva från slutet av 1990-talet. Men jag gillade innehållet. Är lite svag för paret Tommy och Tuppence, och här fanns dessutom småkuslig stämning med mördade barn och mystiska dockor i skorstenarna.
Avdelning: Spänning Taggar: #nyläst #deckare
Kommentera
Mats Strandberg
Filmen är bättre än boken
Det var min tur att välja bok till vår fina bokklubb Kulturkoftorna, och jag valde Henry James klassiska spökhistoria När skruven dras åt (The Turn Of The Screw) från 1898. Jag började läsa den på engelska men de långa, gammeldags meningarna var faktiskt för svåra för mig att läsa på ett njutbart sätt. Köpte därför Modernistas fina pocketutgåva - ett bra val, eftersom Ola Klingbergs nyöversättning fungerar riktigt bra.
När skruven dras åt har kallats för världens bästa spökhistoria. Det är definitivt en av de mest banbrytande. Rädd blir jag dock inte. Inte ens särskilt engagerad. Men det är en historia som går att analysera i det oändliga (och många akademiker har gjort just det): är guvernanten galen, eller spökar det på det dragiga gamla godset? Vad vill i så fall spökena? Och vad är det som har hänt med barnen? Det är, med andra ord, en perfekt roman att välja tlll bokklubben. (Den är dessutom bara drygt 100 sidor lång.)
Måste tillägga att filmatiseringen av boken, The Innocents från 1961, är en av mina favoritfilmer i skräckgenren (en av manusförfattarna är ingen mindre än Truman Capote). Den har kvar alla frågeställningarna, men den är långt mer spännande. Därmed kan jag för en gångs skull säga att filmen är bättre än boken.
Avdelning: Skräck Taggar: #nyläst #skräck #bokklubb
Kommentera
Mats Strandberg
En ABC-bok från en skruvad hjärna
Fick ett bokpaket från vänner i USA, och de känner mig sannerligen väl. Tack vare dem har jag nu stiftat bekantskap med Edward Gorey (1925-2000), ett nytt namn för mig men en stor inspirationskälla för exempelvis Tim Burton, Neil Gaiman och Holly Black.
Och allra bäst tycker jag om The Gashlycrumb Tinies, en ABC-bok från en skruvad hjärna, där varje bokstav representeras av ett barn som går en ond, bråd död till mötes. Det är vackert, hisnande, och jag skrattar högt flera gånger.
Den här lilla boken ingår i en samlingsvolym på svenska, De förryckta kusinerna och andra historier. Glädjande nog tycks alla vara överens om att översättaren Erik Andersson gjort ett strålande jobb, och jag tror dem; The Gashlycrumb Tinies har här fått titeln De försvinnande små, vilket inte är mindre än genialt, liksom det här axplocket;
E som i Ejvor, en eldslåga hög
F som i Fanny, som blodigeln sög
G som i Gustav, hans liv var för tufft
H som i Henrik, han fick ingen luft
Avdelning: Barn Taggar: #nyläst #skräck #konst
Kommentera
Mats Strandberg
Det bästa jag läst på länge
Jag läste Åsa Grennvalls serieroman Deras ryggar luktade så gott på mindre än trekvart, men den trekvarten hade mer att berätta, och mer känslor att beröra mig med, än något annat jag läst i år. (Med "berör" menar jag ungefär som en rödglödgad ishacka kan "beröra" dina inre organ.)
Det handlar om att växa upp med föräldrar som är ständigt fysiskt närvarande, men ständigt känslomässigt frånvarande. Faktiskt livrädda för minsta lilla känsloyttring. Det handlar om att aldrig få ha problem, eller åsikter, eller frågor. Om att växa upp och inte kunna sätta ord på varför det gör så ont. Om mönster som sitter i, långt upp i vuxen ålder. Om att försöka berätta för andra på olika sätt, men aldrig bli trodd. Och så handlar det om det som Grennvall kallar "normkören", som skrålar att alla föräldrar visst älskar sina barn, de kanske bara inte kan visa det, och det går inte att bara bryta kontakten fastän relationen är så destruktiv.
Ja, det här gör ont att läsa. Men det finns ljus också. Ett nytt ljus, som gör att pusslet går att lägga på ett nytt sätt.
Avdelning: Serier Taggar: #nyläst #serier
Kommentera
Mats Strandberg
Matchar solglasögonen med boken
Ni vet väl att det är oerhört viktigt att matcha era solglasögon med boken ni läser?
Över påsken plöjde jag äntligen John Ajvide Lindqvists Himmelstrand. Min favoritkaraktär blev självklart hunden Benny, som har ett eget berättarperspektiv. Ett genialt grepp, och sjukt skickligt genomfört! Gillade också den totala utsattheten som bokens huvudpersoner befinner sig i. En klarblå himmel utan sol. En gräsmatta som aldrig tar slut. Den totala klaustrofobin på en plats som är motsatsen till instängd - det finns inga gränser alls. Det oförklarliga är otroligt fantasieggande.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräck #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Boken som får När lammen tystnar att framstå som Emil i Lönneberga
Mitt i påskhelgen, med magen full av godis och majonnäs, har jag läst en bok som får När lammen tystnar att framstå som Emil i Lönneberga.
Jag är glad att jag är vegetarian. Att inget av påskgodiset innehåller gelatin. För Utsökta lik av Poppy Z Brite är en enda lång frossa i likdelar. Likdelar att ha sex med. Likdelar att äta. Likdelar att spara på i sopsäckar för att sedan gegga runt i ruttnande kroppssafter.
Och i all denna sörja finns det minst lika intensiva beskrivningar av levande kroppar. Här finns fyra huvudpersoner. Alla dras till män. Två av dem är seriemördare, kannibaler och nekrofiler. Men sex och döden är inflätade i varandra för dem alla. Sex är dödligt. Aids finns överallt. Lurar i de levandes kroppsvätskor. Sex är hårt och pornografiskt och väldigt, väldigt fysiskt. Lika fokuserat på kroppsdelar, på slemhinnor. Och när de fyra huvudpersonerna möts är det i ett kletigt och katastrofalt klimax .
Utsökta lik (Exquisite corpse) kom ut 1996 och är en modern skräckklassiker. Skulle jag rekommendera den till vem som helst? Nej. Knappast. Men den är oerhört välskriven, hypnotisk och mardrömslik, både hyperrealistisk och gotisk. Jag är glad när den är över, och ändå vet jag redan nu att jag kommer att läsa den igen någon gång. Måste också nämna att lilla förlaget h:ström har hittat en fantastisk översättare i Felice Maurer.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräck #nyläst #hbtq
Kommentera
Mats Strandberg
Maj ger mig mer ångest än nekrofiler
Har just läst ut Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Och den var, till min stora glädje, lika bra som alla påstår. Men ingen hade berättat för mig vilken fruktansvärd ångest det är att vara instängd i Majs värld. Vilken otrolig klaustrofobi som pressar sig på under läsningen. Inte bara för att Maj är fångad i sitt liv och i sin tid, utan också för att själva texten är som en kvicksand som liksom suger fast en. Inga talminus, ingen lyft blick, ingen luft.
Och det blir inte lättare att uthärda av det faktum att jag känner igen mina värsta stunder i Majs vardag. Alla som varit hemma hos mig vet att jag inte har samma städmani som Maj, men ändå: jag förstår alltför väl drivet att hålla sig sysselsatt för att slippa tänka, den jagade känslan av att saker och ting och framför allt en själv måste hållas under kontroll, att allt är så bräckligt, några missade uppgifter kan sätta igång en kedjereaktion som får allt att rasa samman. Och så den där ständiga skräcken för att inte duga. Det är bara det att för Maj finns det inga utvägar. Ingen att prata med på riktigt, ingen förståelse för det här med psykologi.
Jag stod knappt ut. Och ändå längtar jag efter nästa bok i trilogin. Först ska jag bara läsa ut Poppy Z Brites Utsöka lik, en roman om nekrofiler och kannibaler och hiv. Det är faktiskt mindre ångestframkallande än Majs öden och äventyr.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Den stora triangel-tröttheten
Började läsa Megan Shepherds The madman's daughter, en skräckbok för ungdomar som lånar friskt från H G Wells klassiker Dr Moreaus ö. Det handlar om 1800-talets smutsiga London, tveksamma vetenskapliga experiment på levande varelser, en försvunnen pappa, klasskilllnader ... men ser man på, 70 sidor in, när berättelsen just börjat ta fart och den kvinnliga huvudpersonen ger sig av till den mystiska ön där hon fått veta att pappan finns, börjar allt kretsa runt en kärlekstriangel. Vem ska den kvinnliga huvudpersonen välja? Den omöjligt jättesnygga killen, eller killen som inte är lika klassiskt snygga men ändå ÄNNU hetare pga lite farlig?
Jag är så fruktansvärt trött på dessa ständiga, pliktskyldiga kärlekstrianglar i engelska och amerikanska post-Twilight-ungdomsböcker. Alltid dessa tjejer som är jättesnygga utan att veta om det. Alltid dessa killar/vampyrer/varulvar som slåss om hennes gunst. De förpestar genren. Tar alldeles för stor plats och tränger ut så många andra, så oändligt mycket intressantare, frågeställningar.
Den här kärlekstriangeln var dessutom så yxigt konstruerad att jag helt enkelt inte orkade läsa vidare. Särskilt inte när jag insåg att detta bara var första delen i en trilogi. Så jag läste sammanfattningar av hela handlingen på nätet, för att få veta hur det slutade, och jag ångrade mig inte ett dugg. Nu vidare till nästa bok.
Avdelning: Ungdom Taggar: #nyläst #ungdom #skräck
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Mats Strandberg
Miranda July hittar rätt med den första dåliga mannen
Jag har haft ett ganska dubbelt förhållande till Miranda July, konstnär, författare och filmskapare. Hennes novellsamling No one belongs here more than you och filmen Me and you and everyone we know väckte både älsk och avsky i mig. Hon är fantastisk på att beskriva udda existenser, jag älskar hennes sinne för detaljer, men ibland blev det lite för dråpligt, lite för udda för sakens skull, lite för gulligt. Lite för quirky (jag hatar allt som är utstuderat quirky). Att läsa novellsamlingen och se filmen var lite som att titta på för många gulliga kattvideor på rad.
Men jag älskar ganska förbehållslöst hennes nya bok, romanen The first bad man. Det är mer urflippat än någonsin, men här finns ett mörker och ett allvar. Det är lite som om min favoritförfattare Chuck Palahniuk (Fight Club) skrivit den tjugonde säsongen av Girls, där alla blivit medelålders. (Girls-skaparen Lena Dunham är för övrigt en av de personer som hyllar romanen på omslaget, tillsammans med bl a Dave Eggers och A M Homes.) Huvudpersonen Cheryl är en av de mest udda personligheter jag någonsin lärt mig älska. Att berätta något om handlingen känns som att spoila den. Jag läste den eftersom Jenny Jägerfeld valt den till vår bokklubb Kulturkoftorna, och visste inget om den på förhand, hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Jag tror att det blir en bättre upplevelse då.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyläst #bokklubb
Kommentera
Mats Strandberg
Vikingar på ett nytt sätt
Det var i Herrens år 1998 som jag träffade Elisabeth Östnäs på Poppius journalistutbildning. Det är så länge sen att vi fortfarande skrev reportagen på högljudda skrivmaskiner. Jag och Elisabeth satt helst i rökrummet och pratade om skräck och Donna Tartts Den hemliga historien. Vi förenades även i vår avsky för att göra enkäter nere vid köpcentret Fältöversten.
Livet tog kringelikrokiga vägar, Elisabeth bor nere i Skåne nu, men vi fortsatte höras då och då. 2012 kom hennes debutroman, Feberflickan, som jag verkligen älskade. Det är mordgåta inspirerad av mysteriet kring Lizzie Borden-morden som kallats "historiens märkligaste fall". Den är suggestiv, spännande och språkligt briljant.
Nu har jag fått läsa hennes bok Kungadottern, första delen i en trilogi, som släpps i höst. Återigen är det en kort berättelse, men så förtätad att den känns betydligt längre. Den klassas som ungdomsbok, för det handlar om en femtonårig flicka. Men jag tycker att det är en bok för alla som varit femton, är femton, eller snart kommer att bli femton. Jag vet ärligt talat inte hur mycket jag får berätta om Kungadottern, men jag kan säga att jag älskar den också. Det handlar om vikingatiden, men från ett perspektiv som känns nytt och fräscht. "Fräscht" är dock det sista jag kan kalla själva miljön i boken. Det känns som om jag varit där, i lukterna från bloten, med smaken av sur välling på tungan. Det är grundligt researchat, och det märks. Och det säger också indirekt en hel del om vår tid, och den historia vi vanligtvis väljer att berätta om vikingarna. Men framför allt är det spännande. Jag längtar redan efter fortsättningen.
Avdelning: Fantastik Taggar: #nyläst
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mats Strandberg
Den första bok jag läst som gift...
...blev Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, som just kommit ut i nyutgåva på pocket. Jag undrar om jag alltid kommer att förknippa boken med känslan av att vara nygift?
Avdelning: Spänning Taggar: #nyläst #deckare
Kommentera
Mats Strandberg
Inspirerad av Astrid Lindgren-biografin
Manus är inlämnat, jag har blivit kidnappad för en svensexa, och jag har börjat svettas över bordsplaceringen på bröllopet. Det är bråda dagar, med andra ord. Men jag har också plöjt mig igenom Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren, Denna dagen, ett liv. Det är otroligt inspirerande läsning. Herregud, tanten skrev Ronja Rövardotter när hon var långt över 70!
Men det är framför allt den unga Astrid som inspirerar mig. Rebellen som gick sin egen väg, trots sin djupt religiösa familj. Hon som avskydde rasism och nationalism. Som redan på det kärnfamiljsfixerade 1950-talet skrev till en lesbisk väninna att all kärlek är lika mycket värd. Som var en banbrytande yrkeskvinna och som engagerade sig politiskt för barns och djurs rättigheter. Och som i sina många och långa brev är häpnadsväckande slagfärdig, rolig, självironisk, till och med i sina mörkaste stunder. Och det finns gott om dem. Stråken av melankoli och vemod finns alltid där, precis som i hennes böcker.
Astrid Lindgren var så mycket mer än en snäll sagotant med vänlig röst. Personen Astrid är minst lika magisk som författaren. Och Jens Andersen har gjort ett nästan magiskt jobb han också, med att låta henne komma fram i ljuset.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #författare #biografi
Kommentera
Mats Strandberg
Ett seriealbum om matematik och filosofi
Är det fortfarande någon som tror att en blir dum av att läsa serier? Jag har just läst ut Logicomix, ett seriealbum skrivet av Apostolos Doxiadis och Christos Papadimitriou, som handlar om logik och känsla, människan och oändligheten, barndomstrauman och besatthet, och drömmen om att hitta ett matematiskt system för filosofiska frågor. Det handlar om Bertrand Russell, Nobel-pristagare i litteratur och en pionjär inom symbolisk logik och analytisk filosofi. Men det handlar också om teamet som gör själva seriealbumet; deras försök att förstå hans teorier och att göra en sammanhängande historia av hans liv och livsverk.
Och det är ungefär hur spännande som helst.
(På bilden: Ludwig Wittgenstein, som Bertrand Russell beskrev som "det mest fulländade exempel jag känner till på vad man traditionellt uppfattar som ett geni". Wittgenstein var med och lade grunden för den logiska positivismen och vardagsspråksfilosofin, och anmälde sig frivilligt till frontlinjen i första världskriget, för att han ansåg att han måste leva fullt ut för att komma till de riktigt stora insikterna.)
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #serier #nobelpriset #filosofi #matematik #vetenskap
Kommentera
Mats Strandberg
Skönhet som skaver
Har just läst ut Therese Bohmans första roman, Den drunknade. En enkel historia (ung kvinna blir förälskad i systerns pojkvän), men Bohman fyller de 170 sidorna med så mycket. Det är så vackert skrivet, men det finns hela tiden något oroande, något som skaver, under skönheten. Vill ut. Och till slut lyckas tränga fram.
Jag kan för övrigt rekommendera att lyssna på den nya intervjun med Bohman i Expressens podcast 60 minuter. Ett samtal som handlar mycket om just skönhet, om förljugenhet i kulturen och om lockelsen i att tappa kontrollen - och ger ett nytt lager till läsningen av hennes böcker. Jag är till exempel inte det minsta förvånad över att hon, liksom jag, varit besatt av Donna Tartts Den hemliga historien.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Jag förstår inte hyllningarna av Stephen Kings senaste
Nä, hörni. Jag förstår ingenting. Stephen Kings Väckelse har överlag fått strålande recensioner, kallats en av hans bästa på länge, ett lysande återvändande till den rena skräckgenren.
Såhär kände jag: Första femtio sidorna var rätt mysiga. Det var så klassiskt Stephen King-igt att det kändes som om jag läst boken förut.
Sedan kom trehundra sidor av växande rastlöshet. Bara en lång livsberättelse utan särskilt mycket skräck alls. Eller ens spänning. Eller ens … någon större poäng? Det hjälpte inte att jag tycker att huvudpersonen är helt ointressant. Och att det tillbakablickande perspektivet gör det tydligt redan från början att han kommer att överleva. Och att King, som är ett stående inslag på listor över sämsta sexskildrarna inom litteraturen, nu dessutom känns skapligt gubbsjuk.
Till sist: femtio sidors klimax. Rakt in i just den typen av Lovecraft-skräck som jag personligen avskyr när King ägnar sig åt.
Så nej, jag förstår inte hyllningarna som Väckelse får. Kan det ha att göra med att King äntligen fått det erkännande han förtjänar för sina gamla klassiker? Så att nu, när kulturskribenter fattat galoppen, vill de visa att de ”hänger med” genom att hylla allt han gör?
Avdelning: Skräck Taggar: #skräck #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Ett mordmysterium med många bottnar
Tänk dig en mordgåta som är en blandning av Gillian Flynn och Megan Abbott, strösslad med inslag från skräckfilmen The Conjuring. Resultatet skulle bli något i stil med Help for the haunted av John Searles. Boken handlar om en tonårstjej vars föräldrar blivit mördade. Hon försöker få rätsida på sina minnen av föräldrarna, och hitta nya ledtrådar om vilka de egentligen var. Om hon förstår deras liv bättre, kanske hon också kan komma på vem som dödade dem.
Föräldrarna är spökjägare och andeutdrivare, eller påstår sig åtminstone vara det, och det är här som likheterna med The Conjuring kommer in. Paret Warren, de paranormala ”experter” som den hemsökta familjen i The Conjuring och Huset som Gud glömde söker hjälp av, har också inspirerat John Searles. Paret Warren (som i verkligheten sägs ha varit långt mindre sympatiska än de helgon som de framställs som i The Conjuring) bodde i samma stad som Searles, och han fascinerades och skrämdes av dem som liten.
(På bilden till vänster: Den verkliga fru Warren, med dockan Annabelle som till och med fick en egen spinoff-film 2014.)
Help for the haunted är ett mysterium som fängslar på många nivåer. Det handlar inte bara om att lösa mordgåtan. Det handlar också om familjeband, om minnets oberäknelighet, om det övernaturligas existens och trons makt.
Avdelning: Spänning Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
En studie i vad det innebär att vara människa
En brittisk matematikprofessor har löst gåtan med primtal. Det kommer att möjliggöra resor långt bortom vår egen galax. Och det kommer att leda till universums undergång.
Liksom atombomben och Internet är det en teknisk utveckling som människor inte är tillräckligt utvecklade för att kunna hantera. En utomjording sänds till England för att stoppa professorn, sopa bort alla spår efter hans forskning – och döda alla som han kan tänkas ha berättat om sin upptäckt för. Utomjordingen iklär sig rollen som matematikprofessorn, och påbörjar ett intergalaktiskt wallraffande för att försöka förstå människorna, dessa bespottade små varelser i universums utkanter.
Okej, Matt Haigs The Humans låter rätt tramsig när jag berättar om den. Och ibland ÄR det lite för tramsigt för min smak. Jag är en tråkig läsare. Jag gillar inte roliga böcker. Jag är allergisk mot alltför många underfundigheter. Det är därför jag inte klarar av Liftarens guide till galaxen, och det är därför jag inte ens försökt läsa om hundraåringar som klivit ut genom fönster och män som heter Ove. Det finns partier i The Humans som ger mig utslag. Och ändå älskar jag den här boken. Det är en tankeväckande, rörande, spännande och i slutändan upplyftande studie i vad det är att vara människa. Jeanette Winterson har sagt om boken att ”Matt Haig använder ord som konservöppnare. Vi är konservburken.” Det stämmer. Ibland krävs det helt enkelt en utomjordings perspektiv för att få syn på saker:
What I am saying is that it takes time to understand humans because they don’t understand themselves. They have been wearing clothes for so long. Metaphorical clothes. That is what I am talking about. That was the price of human civilization – to create it, they had to close the door on their true selves. And so they are lost, that is how I understand it. And that is why they invented art: books, music, films, plays, paintings, sculpture. They invented them as bridges back to themselves, back to who they are. But however close they get, they are forever removed.
Avdelning: Fantastik Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Julklappstips: bästa boken jag läst på länge
Har just läst ut Patrick Ness bok A Monster Calls (utgiven på svenska som Sju minuter över midnatt). Pojken Conors mamma är döende i cancer. Ett monster kommer till hans fönster och påstår att det är Conor som kallat på honom. Monstret ska berätta tre historier för pojken, och sedan ska Conor återgälda genom att berätta en fjärde historia: sanningen. Den mest skrämmande berättelsen av alla.
Alltså, jag kan knappt tänka på den här boken utan att börja fulgråta igen. Den klassas som en barnbok, men i all sin enkelhet är den stor och allmänmänsklig. Den handlar om kärlek, förtvivlan och hopp, och hur man hittar mod och kraft att stå ut med den här jävla pärsen som livet kan vara ibland.
Den hyllade författaren Siobhan Dowd kom på idén till A Monster Calls, men dog i bröstcancer innan hon hann förverkliga den. Patrick Ness fick "ärva" idén. Han säger i förordet att han inte ens försökt skriva boken som Dowd skulle skrivit den. Isttället har han försökt skriva en bok han tror att Dowd skulle tyckt om. Jag är övertygad om att han lyckats. Jag vet i alla fall att jag älskar den här boken. Så ge bort den i jul till alla barn du känner, och alla vuxna som har ett hjärta.
För övrigt går alla Siobhan Dowds royalties - för denna bok och hennes tidigare - till fonden The Siobhan Dowd Trust, som hjälper mindre priviligerade barn att få tillgång till böcker. Dowd startade själv fonden strax före sin död 2007.
Avdelning: Fantastik Taggar: #ungdom #nyläst #fantasy #skräck
Kommentera
Mats Strandberg
En idé jag önskar att jag själv kommit på
En del bokidéer är så bra att jag blir avundsjuk för att jag inte kom på dem själv. Som denna, We Are All Completely Fine av Daryl Gregory: En grupp människor som överlevt monsterattacker går i gruppterapi.
Det är så jävla självklart! Varför har ingen kommit på den här idén förut? Varför har inte jag gjort det?
Hur var själva boken då? Helt okej. Riktigt bra på sina ställen. Det finns några scener som jag nog kommer att minnas länge. I sina bästa stunder påminner boken om en lightversion av Chuck Palahniuk, eller Clive Barker.
Avdelning: Skräck Taggar: #nyläst #skräck
Kommentera
Mats Strandberg
Som att dricka te med deckardrottningen
Jag har just läst ut Agatha Christies självbiografi. Hon var känd för att värna om privatlivet och sky reportrar som pesten, men här gläntar hon på dörren mycket mer än jag väntat mig. Det bränner till exempel till ordentligt när hon skriver om skilsmässan från sin första man och nervsammanbrottet som följde. Christie dikterade boken till och från under många år, och ibland blir det svamligt och rörigt, men det är helt okej. Det känns som att sitta och dricka te och äta scones med urtypen för en brittisk gammal dam. Värdig, men också full av torr och självironisk humor.
Hon har levt ett spännande liv, och det blir en stundtals spännande bok. Jag brukar vanligtvis bli ganska uttråkad av barndomsskildringarna i biografier, men här är det faktiskt en av de delar jag gillar bäst. Det är sluttampen av den viktorianska eran, och Agatha och syskonen växer upp i ett vackert hus fullt av husor och nannys och kokerskor, men familjen står ständigt på ruinens brant.
Jag tycker också mycket om skildringarna av första världskriget, då Agatha jobbar som sköterska. Hon beskriver hur krigets ankomst chockade dem alla; de trodde att krig var något som hörde till det förflutna eftersom det var så självklart att alla blev förlorare. Det var helt enkelt något som mänskligheten utvecklats förbi.
Allra bäst tycker jag om de partier som handlar om själva skrivandet. Det hade gärna fått vara betydligt mer av den varan, för min del. Men det finns gott om goda råd här, och jag häpnar över igenkänningen mellan varven. För hur kan en så vansinnigt produktiv författare ha gått igenom samma självtvivel var eviga gång som en ny bok skulle påbörjas? Det är märkligt tröstande att till och med en genremästarinna som Agatha Christie gick igenom sådana våndor. Som i följande stycke:
Det finns förstås alltid de där fruktansvärda tre veckorna, eller månaden, som du måste gå igenom när du påbörjar en ny bok. Det finns ingen ångest som liknar den. Du sitter på kammaren, biter i pennor, stirrar på skrivmaskinen, går fram och tillbaka, eller kastar dig ner i en soffa och känner att du vill gråta ögonen ur dig. Sedan går du ut och stör någon som är upptagen.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #författare #självbiografi #deckare
Kommentera
Mats Strandberg
En Spåmans bekännelser
Är otroligt förtjust i Linda Spåmans seriealbum Äkta Spåman. Det är berättelsen om en serietecknare som gett ut sin första bok, men nu har fastnat på ett själsdödande jobb som frukostvärdinna på ett sunkigt motorvägshotell utanför Göteborg. (Teckningen ovan föreställer en typisk gäst, så på pricken fångad.) Eftersom hon heter Spåman i efternamn, ett namn som en finsk förfader tog när han kom till Sverige, ringer det ofta människor som googlat efter en spåman i Göteborg. Och till slut kommer ett samtal som får Linda att spela med i missförståndet. Hon springer ut och köper en tarotkortlek, och börjar improvisera. Det är fruktansvärt roligt, men det är också nattsvart.
Avdelning: Serier Taggar: #nyläst #serier
Kommentera
Mats Strandberg
Vackra spökhistorier i serieformat
Kunde inte sova inatt. Hjärnan har inte förstått ännu att den har tillåtelse att vila lite efter manusinlämningen, så den gick på högvarv i cirklar. Nu gjorde det inte så mycket, för jag hade fint sällskap: Emily Carrolls fantastiska seriealbum Through the Woods. Det är sagoaktiga noveller i serieformat, och det handlar om spöken och monster, spiritister och dubbelgångare. Så vackert tecknat att jag blir alldeles gråtmild.
Fick tips om albumet av min vän Sofia Falkenhem, serietecknare och illustratör som just vunnit ett fint pris i Finland för en av sina spökhistorier. Läs hela här!
Avdelning: Serier Taggar: #nyläst #serier #skräck #färjan
Kommentera
Mats Strandberg
Hejdå Poirot
Skrev till sent igår, och sedan var jag tvungen att varva ner med att läsa lite. Som jag bloggat om i tidigare inlägg har jag väldigt svårt att läsa när jag är inne i en intensiv skrivperiod, men i natt plöjde jag igenom Ridå, det sista Poirot-äventyret, med härligt 70-talsomslag illustrerat av Per Åhlin.
Avdelning: Spänning Taggar: #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Jag ville stanna kvar i utopin
Jag har just läst ut Maria Turtschaninoffs roman Maresi, om en trettonårig flicka med samma namn. Hon bor i Röda klostret, ett utopiskt matriarkat där kvinnorna bevarar hemlig kunskap om Gudinnan och hennes tre ansikten; Jungfrun, Modern och Haggan. De flesta, inklusive Maresi och hennes nya vän Jai, har hittat en fristad i Röda klostret - de har varit på flykt från svält, från förtryck, från utsatthet.
Jag älskar berättelsen om klosterlivet. Vänskapen. Rutinerna. Skördandet av snäckor. Lagandet av mat. Uppfostrandet av smånoviserna. Maresi är bara 205 sidor, och redan från början förstår läsaren att utopin kommer att slås sönder. Kanske är det därför jag vill stanna kvar i idyllen. Jag ville inte komma till den oundvikliga vändningen, så mycket trivdes jag i Röda klostret. Men när katastrofen väl kommer går det inte att sluta läsa.
Avdelning: Fantastik Taggar: #ungdom #nyläst #fantasy
Kommentera
Mats Strandberg
En annorlunda historielektion
Jag har just läst ut Katarina Harrison Lindberghs faktaspäckade Vampyrernas historia. Det är ett imponerande verk, lättläst och lärorikt. Här får vi följa vampyrens utveckling, från gamla mesopotamiska myter till 2000-talets sexiga highschoolvampyrer och en näckande Alexander Skarsgård. Det blir inte bara en berättelse om vampyrer, utan också en berättelse om människors rädslor genom århundradena och hur de format och utvecklat det mest klassiska av de klassiska monstren. Det är en annorlunda historielektion, som dessutom fått mig att beställa böcker om Gilles de Rais, ett monster som inte ens den mest förhärdade skräckförfattare hade kunnat fabulera ihop.
Avdelning: Fakta Taggar: #skräck #vampyrer #nyläst
Kommentera
Mats Strandberg
Sex, droger och mode
Grunge och galenskap, orgier och organza, kokain och kiltar. I Maureen Callahans Champagne Supernovas följer vi Marc Jacobs, Kate Moss och Alexander McQueens genombrott, och genom dem ser vi 1990-talets mode och popkultur födas. Det var hedonismens och heroin chic-idealets årtionde, men det var också kreativitetens. Det var revolten mot perfekta ytor, formstöpta skönhetsideal, silikonbröst, konsumtionshets, vräkighet. Och jag kommer på mig själv att längta efter en 10-talets motsvarighet, en motsats till Real Housewives och Kardashians. Det är 230 sidor lika delar snaskighet och inspiration, och jag rekommenderar dem varmt.
Avdelning: Fakta Taggar: #nyläst #mode #fakta #kändisar
Kommentera
Anmäl textfel
