Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar- presentation:	Peter Halldorf

Palmsöndag och skärtorsdag

Den vecka som leder fram till palmsöndagen, som infaller nu på söndag, brukar kallas för passionsveckan. Efter den kommer stora veckan eller stilla veckan som vi säger i svensk tradition. Den leder fram till påsken, den största av kristna högtider. Då firar vi Jesus seger över döden.

Det är kärnan i den kristna tron, det som vi återkommer till vid mässan varje söndag. Det ryska ordet för söndag betyder uppståndelse. Det är ett vackert ord, tycker jag: voskresenie.

I ortodox tradition spelar också lördagen som föregår palmsöndagen en viktig roll. Den bär namnet Lasaroslördagen. Jesus uppväcker Marta och Marias bror från de döda. Marta kan framstå som mindre andlig än sin syster, men när brodern dött stannade Maria hemma. Det var Marta som mötte Jesus och bekände sin tro på honom som Guds son (Johannes 11 kap).

I berättelsen om Lasaros föregrips Jesus egen uppståndelse från de döda. Den kan också läsas som en allegori över människans andliga uppståndelse. Jesus vill uppenbara sig för oss och ge oss nytt liv.

Jesus intåg i Jerusalem finns med både första advent och i palmsöndagens gudstjänst. I advent förebådas hans återkomst som konung. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden. Jesus kommer för att förnedras och dö på ett kors. Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför honom när han red in i staden. Och palmen är symbolen för seger.

I Svenska kyrkan används ofta sälg- eller videkvistar som välsignas av prästen och delas ut till församlingen. Några av kvistarna sparas till fastetidens början nästa år, då de bränns till aska. Med den askan tecknas korset på våra pannor på askonsdagen.

I kyrkan i Betfage finns en sten, en sådan som den stiger upp på som ska rida på en åsna. Kan det vara stenen Jesus använde när han som den lidande tjänaren ödmjuk trädde in i Jerusalem?

I den gammaltestamentliga läsningen på skärtorsdagen skildras Herrens påsk. Det är den natt då allt förstfött i landet ska dödas, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar ska drabbas av Herrens dom. Men blodet på husen där judarna bor ska vara ett tecken. De ska skonas. Det är riktigt svårsmält, för att inte säga oacceptabelt. I dag sägs judarna försöka skapa jämvikt i skulden genom att låta förstfödda - inte små hoppas jag - fasta några dagar före påsk. Men, nej, inga förklaringar lindrar eller rättfärdigar. Det verkar de flesta vara överens om i bibelgruppen.

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära som är ett gammalt svenskt ord för rena. Under fastan renar vi oss för att vara redo att ta emot nattvarden den dag då den instiftades. Som sakrament förkunnar eukaristin inkarnationen. Gud blir kött, och materien laddas med nåd som Peter Halldorf skriver i Heligt år. Ett sakrament är fysiskt för att Jesus är fysisk. Det består av en handling. Jesus ger vid den sista måltiden sina lärjungar en handling att samlas kring till dess att han kommer åter, inte ett föremål eller en idé. Halldorf menar att en kyrka utan sakrament riskerar att reducera evangeliet till andlig underhållning. Man kunde lika gärna gå på bio. I djupaste mening är det nattvarden som konstituerar den kristna kyrkan.

Inför måltiden tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Han vänder på perspektivet. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Fottvagningen har en plats i skärtorsdagsmässan. För några år sedan såg jag prästerna tvätta korgossarnas fötter i Notre Dame i Paris. I Högalidskyrkan får vem som helst komma fram och få sina fötter tvättade.

Gudstjänsten avslutas med att altaret kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. Det nakna altaret blir till en bild av den utblottade Kristus. Skärtorsdagens mässa är tung av symbolik som gör starkt intryck på den som deltar.

Vi står inför förräderiets natt. "Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det." Så skriver Halldorf. Men det vill vi inte avhålla oss från i min studiegrupp. Judas är ett redskap. Det som ska ske måste ske. Man kan till och med se honom som ett offer, tycker jag. "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!" säger Jesus.

Varför Judas? Han var kanske lätt att lägga beslag på för dem som ville åt Jesus. Kanske var han besviken på hur saker och ting hade utvecklats. Kanske hade han andra anspråk än sin mästare. Efteråt ångrar han sig. Han dömer sig själv så hårt att han måste ta sitt liv. Skulle han inte ha kunnat komma tillbaka?

Petrus kommer tillbaka. Petrus förnekar tre gånger att han är med Jesus. Honom är det lättare att förstå. Det var direkt farligt. Han kunde också bli dödad. Hur många av oss skulle våga säga sanningen då? Judas gärning är mer aktivt ond.

När Jesus i Markus 14:12-26 säger att en av lärjungarna kommer att förråda honom frågar den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?". Kanske kan vi känna igen oss i dem och Judas också, i rädslan att fatta ett ödesdigert beslut på felaktiga grunder.

Med Tomas tvivlaren har vi tre gestalter i Bibeln som vi kan spegla våra mänskliga svagheter i, trolösheten mot andra och mot oss själva, vår rädsla och vår tvekan.





 

Kommentera